Kategoriarkiv: Historiska platser på Gotland

Visne ängar

Publicerad den av
12

När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.

Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.

Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.

Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!

Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Intill Tofta slott

Publicerad den av
8

Det finns som jag ser det tre vägar till och från Gnisvärd. Nästan alltid väljer vi att inte ta samma väg tillbaka till kustvägen 140. Det var då som Solveig uppmärksammade en sevärdhet som vi inte sett förut. ”Stanna till här en stund.”

På Gotland finns det cirka 350 skeppssättningar. Det är inte så konstigt om inte alla nämns i litteraturen och på nätet. Redan under första bloggåret hade vi ett inlägg om Gotlands största skeppssättning, som finns i just Gnisvärd. En plats som vi nådde ungefär en kilometer upp från denna plats.

Ofta är skeppssättningar till skillnad från rösen en gravplats åt en enda person.

Den döde brändes på bål. De krossade benen tvättades först och lades sedan i lerkärl.

Här kan du se/läsa och förstå varför jag skrev blogginläggsrubriken Nära Tofta slott. Nyfiken som jag kan vara tog jag en ensamtur in för att se hur där såg ut. Undrade såklart om det var ett skämt som var baserat på någon historisk plats. Strax bakom fanns XX antal ”stugor”. På sommaren finns det säkert lockande affischer på den bruna anslagstavlan. Nu fick jag hålla till godo med att läsa en smula hackigt vad det stod på runstenen. 😉

Noaks ark

Publicerad den av
8

Otaliga gånger har vi parkerat bilen vid denna parkeringsplats. Ännu fler gånger har vi promenerat längs Strandpromenaden. Inte visste vi att det fanns konst på ett konstigt ställe i närheten. Antagligen är skälet att blicken oftast är fäst mot havet.

Risken var stor att Gotland skulle invaderas och nyttjas för militära operationer när andra världskriget bröt ut i september 1939. 30 november samma år gick sovjetiska trupper, utan krigsförklaring, in i Finland. Nu kröp allt ont närmare. Arbetet med att bygga värn påskyndades rejält på ön. 1940 anföll tyskarna Danmark och Norge. I slutet av samma år hade Gotland ungefär 1000 färdigbyggda värn vid strategiska platser.

Målaren och skulptören Evert Lindfors växte upp i en stor syskonskara i Visby. Här har han inspirerats av ungdomsminnen från när han i gryningen delade ut tidningar i Visby och tyckte sig se djur här och var i den gamla staden. Den bibliska berättelsen om Noaks ark handlar om människornas andra chans att bygga en hållbar civilisation. Placeringen av skulpturgruppen i terracotta i det gamla värnet relaterar konst med biblisk och existentiell betydelse till militär historia.

Solveig fick äran att krypa ner på knä i leran och försöka ta foton genom det smutsiga fönstret. I maj-september ska det vara öppet här vissa timmar under alla veckans dagar.

Fotnot:
Evert Lindfors föddes i Visby 1927 och dog 2016 i franska Lacoste. Som nittonåring flyttade han till Stockholm. Året efter reste han tillsammans med konstnären Harry Moberg till Frankrike. I Paris utbildade han sig på École des Beaux-Arts. På Wikipedia står det att han arbetade som målare i Lacoste i Provence från mitten av 1950-talet. Sedan gick han över till skulptur i terracotta i slutet av nästa decennium. Evert gifte sig med målaren Barbro Blomqvist-Lindfors )1930-2017). Paret bodde i Lacoste och på Djurö utanför Stockholm.

Lojsta slott

Publicerad den av
20

Lojsta slott är ett naturskönt och historiskt område med anor från medeltiden. Platsen är ägs och förvaltas av Lojsta Slotts Hembygdsförening. Föreningen bildades 1921 för att vårda området.

På 1930-talet gjordes en rekonstruerad järnåldershall som i dagens datum heter Lojstahallen. Nu nästan hundra år senare tror man att de 2000 år gamla järnåldershusen inte hade så branta och höga tak.
Tänk att både ”stora” djur och människor bodde under samma tak.

Det är ett populärt område med många årliga aktiviteter. Under sommaren är cafét öppet.

För den som vill kombinera naturupplevelserna med fysisk aktivitet går det att hyra en gammal hederlig kanadensare. Eller så går det utmärkt att pröva fiskelyckan. Fiskekort köps i kaféet. Sedan är det bara att flyta fram i de tre Lojstasjöarna, Rammträsk, Lillträsk och Broträsk, som är sammankopplade genom kanaler. Under järnåldern var de tre sjöarna/träsken en enda stor insjö. Vattennivån ska ha varit cirka 2,5 meter högre än idag.

Det finns en cirka 800 meter lång kulturstig. Givetvis ska man visa respekt och ta hänsyn till de betande lammen i området.

Fotnot:
På en holme intill Lojstahallen byggdes i slutet av 1300-talet försvarsanläggningen Lojsta slott. På Gotland kallas forntida befästningar ofta slott. Innan vi flyttade till Gotland, läste jag ibland vid ledig tid i Ystad om Sveriges största ö. Då såg jag fram emot att besöka slottet i Lojsta. Kanske undrade jag över varför kungafamiljen alltid besökte Öland på sommaren. Kunde de inte besöka ett stort präktigt slott på Gotland vartannat år? 😉 Vi små människor lär oss hela tiden längs livets slingrande stigar.

Kauparveröset

Publicerad den av
26

När vi var på väg till Fårö såg jag skylten med namnet som jag kände igen från mina timmar med research. På hemvägen, på rätt sida väg 148, körde vi in på grusvägen och passerade ett par bostäder innan vi några hundra meter längre in på skogsvägen kunde parkera ”Den lilla blå”.

Vi ögnade igenom texten på informationstavlan som berättade att vi befann oss vid Kauparve i Lärbro socken. Vi var där för att beskåda den utgrävda bronsåldersgraven Kauparveröset.

På hela Gotland finns det över 1 300 bronsåldersrösen och ca 400 är riktiga storrösen. På norra Gotland, som vi befann oss på, är de ofta gjorda av kalksten. Kauparve tillhör den gruppen. En gång i tiden var röset ungefär 3 meter högt och 18 meter i diameter.

Det gjordes här arkeologiska undersökningar 1941 och 1948 samt 1967 då röset totalundersöktes och murarna frilades. De konstaterade att det har byggts i olika omgångar. Längst in fanns en tornliknande konstruktion av staplad kalksten. I mitten hittades två stenkistor med skelett efter tre personer och några gravgåvor i brons. De stötte sedan även på fler gravar från järnåldern.

Söder om röset finns en kista av resta kalkstenshällar. Kanske var det platsen där de offrade till de döda inne i röset?

En intressant tidsresa i en intensiv julivärme, där vi inne i skogen upplevde det som om luften stod helt stilla. Tyvärr gjorde WordPress det också för en stund sedan. Trots att jag sedan mitten av oktober vidtagit privata åtgärder.

Fjärilar i Fjäle

Publicerad den av
2

Vi har besökt fjärilsparker inomhus på Jersey och på Bornholm. Häftiga upplevelser som nästan var för mycket av det goda, när de vackra fjärilarna satt överallt på oss.
Vägsträckan från när vi lämnade väg 143 för att ratta in på en rak grusväg på Gotland platsar också i fjärilsminnesbanken. Efter ungefär en km dök de upp. I luften. På marken. Framför bilen. Inte så jag behövde sätta på vindrutetorkarna. Men det rörde sig om många hundratals fjärilar.

Luften stod nästan stilla när vi klev ur bilen. En enda liten vattenflaska hade vi med oss. För egentligen var vi på väg mot Adrebo för att att fika. Undra hur många stättor som vi klivit över under våra femtio månader på Gotland?

Vi vandrade på kulturstigen genom orörda och fornminnesrika marker med målet att nå Fjäle i Ala som är en av Sveriges bäst bevarade ödegårdar från järnålder och medeltid.

Det är givetvis många hundra år sedan någon bodde på gården i Fjäle. Experterna tror att gården ödelades i slutet av 1300-talet. Efter arkeologiska utgrävningar har en rekonstruktion av en medeltida gård byggts upp, med boningshus och fähus.

Bostadshusen under medeltid var som regel indelade i en förstuga och innanför denna ett bostadsrum med eldstad och bakugn. Husen byggdes i skiftesverk, som på öjn kallas för bulhus. Det innebär horisontellt liggande väggplankor i stolpar nedsatta i marken.

De döda begravdes inom gårdens marker. När kristendomen kom under 1100-talet blev det istället begravningar på Ala kyrkogård.

Så här tror de att det såg ut en gång i tiden. Det allra sist byggda huset kallas på gamla lantmäterikartor för ”Fiähle Büsses huus”, Fjälebysens hus. Nu ska jag berätta något otäckt. Håll för ögonen om du är känslig av dig. I detta hus bodde en ilsken storbonde, som hade ett avtal med prästen om att han minsann inte fick börja predika innan han kommit dit. En söndag var storbonden rejält försenad. Därför började prästen sin predikan. När Fjälebysen kom dit slog han ihjäl prästen. Församlingsborna kontrade med att slå ihjäl Fjälebysen. Enligt sägnen ska han vara begravd vid Ala kyrka. Undra om det var han som låste in kvinnan i kyrkan, som jag skrev om i inlägget om den kyrkan? Bäst att sluta med att berätta om otäckheter. De vi har i nutid räcker gott och väl.

Här är andra huset. Kul att det är möjligt att titta in.

Efter en portion av historia, fjärilar och hetta vandrade vi tillbaka kulturstigen till ”Den lilla blå”.

Tjärfabriken på Furillen

Publicerad den av
10

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.

Kolerakyrkogårdar

Publicerad den av
10

På vår cykeltur i Fårösund stannade vi till ett tag vid Franska kyrkogården. Under Krimkriget fanns på området en engelsk-fransk flottenhet.

Den ruggiga sjukdomen med kraftiga diarréer sprids via förorenat dricksvatten. Vattenstandarden är otillräcklig i de länder som kolera uppträder. Ibland kan det ske efter naturkatastrofer som jordbävningar.

Bakterien som är boven heter Vibrio cholerare och trivs vid låga salthalter i sötvatten. Enligt Folkhälsomyndigheten finns inte kolera i vårt avlånga land.

Patron Grubb som lät bygga ett kolerasjukhus här på platsen hade ingen större användning av det. För förloppet gick fort och oddsen för att överleva låg otäckt nära 0 %.
De avlidna begravdes av prosten Lyth. Offren för kolera lades i kalk. Deras fartyg sänktes till botten i havet.

Vid samma tid, 1854, begravdes ett tjugotal engelska örlogsmän på udden Ryssnäs på Fårö. Bilden är från ett inlägg 2019.