Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Söder om Snoderån (förr Stenbro å) skulle en grävmaskinist 1998 gräva ner en elkabel.
Under torven låg något hårt och väldigt tungt. 3,5 ton vägde bildstenen som tros vara från 700-1000-talet.
Redan 1885 hittades i resterna av en gammal bro på platsen, en bildsten från vikingatiden. Denna första sten står idag norr om ån.
Det finns två bilder på bildstenen som upptäcktes 1998. På övre bilden finns en fyrfota häst med en ryttare som bär en nerfälld lans. De möter två kvinnor som bär på ett dryckeshorn.
På den nedersta, som jag upplever som tydligare, finns ett skepp med rutat segel, hugget i låg relief. Det går också att se en mast och skrov.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
När vi cyklade på Närsholmen förra året, var vi försent ute för att hitta Adam och Eva. Den här gången gick det bättre. Blomningsintervallen är annars från mitten av maj till någon vecka in i juni.
För att lyckas hitta dem fortare delade vi på oss. Jag sökte igenom den södra delen av ”savannen” och lyckades hitta en annan orkidé som kommer i nästa inlägg, i denna kategori. Solveig tog den norra delen och hade framgång. När jag någon timme senare rattade bilen och krypkörde bland hålorna fick jag också njuta av A och E. Det fanns ett stort bestånd.
Arten trivs bäst på torra öppna betesmarker eller ängen. Men de som väntar lite med gräsklippningspremiären och inte trampar runt för mycket kan få njuta på sommarstugetomter. Nu sitter jag här och funderar på om det bara är ett ”teamuttryck” eller om en av färgerna alltid är Eva och den andra är Adam?
Den gula varianten är vanligast. 60 % har jag läst på två ställen.
Första fynd gjordes i Uppland och publicerades 1732. Nu finns Adam och Eva från Skåne till just nämnda Uppland. Men det finns en negativ tendens. Arten har minskat i antal under en längre tid.
Det sägs att formen på rotknölarna är människolik, som kan vara orsaken till namnet Adam och Eva. Färgerna på rotknölarna kan ändras från säsong till säsong. På någon lokal har tranor fått smak för knölarna. Personligen tycker jag de kan hålla sig till dansen. 😉
Vilken tur. Det fanns endast en ledig p-plats vid Kruttornet. Solveig gick iväg för att göra sitt ”macromånadsbesök” i Botan. Själv hade jag bestämt mig för att njuta av solskenet i Almedalen. För det var lovat sämre väder inom en kort tid. Då gällde det att passa på.
Vilken oas Almedalen är under årets alla tolv månader, för alla åldrar. Jag vet inte hur många olika aktiviteter som jag sett människor syssla med här. Ibland spontant. Andra gånger planerat. Men vad behöver man mer än att lugnt ta del av allt som sker på promenad genom stan…
Det är svårt att ta in att denna plats var hjärtat i den medeltida staden Visby och att Almedalen var en del av hamnen. Stora skepp från norra Europa gled in här för att göra affärer.
Det finns igenmurade portar från den tiden. Från dessa portar gick det ut bryggor. Sedan var det en kort sträcka till Strandgatan med sina mäktiga handelshus. Tänk om jag kunde göra en tidsresa och få vara med om en dag på den tiden, när det kom in ett stort skepp.
Vilket håll du än går så följer jag med…
Till slut blev hamnen för grund och i slutet av 1400-talet flyttades den till sin nuvarande plats. Ändå fanns förbindelsen med havet kvar till mitten av 1800-talet. Vattnet utarrenderades och vid Kruttornet fanns ett fiskeläge. Vid slutet av århundradet fylldes hamnområdet igen. Vad hände här sedan? Jo. Det fanns ett tag en kålgård och i början av 1900-talet grönsaksland. En del stadsbor anlade trädgårdar. På sommaren drevs ett tivoli i en del av området. Som tur var fick den lilla dammen vara kvar som ett minne av hamnen.
På 1870-talet planterades almar i det gamla hamnområdet. Det är därför parken fick namnet Almedalen. Men det var först på 1950-talet som det blev en parkanläggning. På heder och samvete. Det var INTE jag som böjde stolpen. 😉
Jag hade för skojs skull satt på tidtagaruret i mobilen. Det hade gått 88 minuter sedan vi skiljdes åt vid Kruttornet. Så lång tid tar det inte att gå runt Almedalen. Men det du inte ser är alla foton som jag tog till andra blogginlägg och att jag hade ett möte med ”mitt älskade hav”. Eftersom Solveig inte gett sig till känna gick jag in genom Fiskarporten för att gå henne till mötes. Antagligen låg hon med sina objektiv nära någon växt/blomma. En del av mig kände en frestelse att gå uppför Skogränd eller berömda Fiskargränd och sedan gå ner till Botan via S:t Olof. Men det var såklart inte den vägen hon skulle ta tillbaka till ”Den lilla blå”.
Säkert blev hon förvånad av att det var så enkelt att hitta mig – denna gången. Idag för 31 år sedan bytte vi förlovningsringar. ❤
Fotnot: Kom du på vilket album som rubriken och de kursiverade citaten är hämtade ifrån? Det var Solveig som kom på att vi skulle ha den ”trenden” på rubrikerna i kategorin Morgonpromenad i Visby. Givetvis köpte jag den rakt av. Men en sak gillar jag inte att äta till fika. Det gjorde min pappa som ibland kom hem med en påse… 🙂
Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.
Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.
Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.
Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.
Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.
Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.
Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020.I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉
Ett spontanbesök, när möjligheten dök upp och det fanns en liten yta att trycka in bilen, en bit från den gropiga grusvägen.
Egentligen var vi på väg till de två våtmarkerna Sävvät och Krakvät. Namnet lät som två kusiner som håller ihop i vått och torrt.
Två äldre välbevarade bulbodar från 1800-talet. 1973 fanns det sex stycken bodar längs viken där det fortfarande bedrevs fiske, utan tillgång till hamn.
En trött gammal båt i vila som antagligen levt ett spännande båtliv.
Jag ”fångade in” en större fågel som var på väg västerut mot …
… ön Midårdern. Det där kan inte vara en fiskebod. ”Jag köper vingar för pengarna” 🙂
GutamålSvenska bandtun trägärdesgård bredsrum stor öppen yta i änget där höet torkas brya grävt vattenhål i änget fagning vårstädningen i änget klappning beskärning av grenar och bladverk kämpgravar husgrunder, ofta från järnåldern lövvastar rader av lövträd i änget orve liens skaft sigde lie sigdspån slipstickan som man stryker lien med stentun stenmur stenvastar stensträngar, rester av hägnader tynne taggiga buskar
Denna fina text har vi läst på några gravstenar på kyrkogårdarna, runt om på öjn.
Vi stötte på skyltarna vid Dalhems vandringsled. De två sista får bli din hemläxa? Jag vet inte svaret. Men jag är säker på att någon av alla bloggläsare på Gotland kan fylla i facit. 🙂
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Buttle kyrka har bevarat sin romanska karaktär. De äldsta delarna är korets västsida och långhuset, som är från slutet av 1100-talet.
Det finns tre speciella inventarier från medeltiden som du ska få se närmare på. Den första är …
… det lilla triumfkrucifixet från 110-talets slut, som är en av Gotlands äldsta träskulpturer.
Det andra är det nordtyska altarskåpet som fortfarande står på sin ursprungliga plats på högaltaret. Från omkring 1400 står det på altaret.
Det tredje är dopfunten av kalksten från mitten av 1200-talet, som har en enkel cuppa och en fot med tre huvuden, ett odjurshuvud och två människohuvuden.
Predikstolen är från 1700-talets början.
Två glasrutor med växtmotiv, överst i korets östra fönster, är medeltida.
Kalkmålningarna på innerväggarna är utförda av ”Passionsmästaren” eller hans verkstad. Tidpunkt: Mitten av 1400-talet.
Tänkvärda ord: ”Kom ihåg att det ibland är en riktig lyckträff att inte få det du vill ha.” Dalai Lama
I bakgrunden syns Boge kyrka som har siffra 37 i kategorin Medeltida kyrkor. Den gången för två år sedan var vi på väg hem från Slite och gjorde en kort avstickare till kyrkan. Nu tänkte vi premiäråka den mindre vägen mellan väg 147 och 148. Hela fyra stopp ämnade vi stanna till vid, på den under en mil ”långa sträckan”. Det var som att komma in i en ny värld när vi rattade ner mot parkeringen. Under de cirka tvåhundrafemtio meterna mot målet gick vi ner i varv och tog in behagliga intryck.
På medeltiden var det gott om olika slags kvarnar på Gotland. Vid mitten av 1600-talet fanns det 134 förtecknade kvarnar på ön, hundratalet var vattenkvarnar. Av väderkvarnarna fanns de flesta på Sudret. (längst ner på ön) Men i samband med myrdikningarna under 1800-talet försvann den viktiga ingrediensen, som stavas V-A-T-T-E-N.
Nu finns det endast två vattenkvarnar kvar på Gotland som är brukbara. Aner vattenkvarn vid Boge, som byggdes i slutet av 1800-talet, är en av dem. Kvarnen byggdes i resvirke och bulteknik. Den har faltak och är två våningar hög. En guldstjärna till hembygdsföreningen ❤ vars insatser räddade kvar kvarnen, dammarna och vallarna vid Aner. Om vattentillgången är tillräcklig i dammen brukas kvarnen vid två tillfällen om året.
Hjulet som driver kvarnen är ungefär 6 meter i diameter. En tjusig koppling, av en slump, till hästkrafter. 😉
Vad trevligt att dörren var öppen till detta museum. Välkommen in kära bloggbesökare.
I kvarnhuset finns dubbla kvarnstenspar.
Jag stod en stund och försökte tänka mig in hur det skulle varit att besöka kvarnen under dess ”glansdagar”. Insåg att ljudet säkert hördes långt innan kvarnen syntes. Jag hade därefter antagligen noterat bruset av strömmen. När jag öppnat dörren borde bullret varit rent öronbedövande. Gick det att föra en dialog? Såg man något genom den vita dimman? Hur var det att ta sig uppför trappan? Här någonstans började jag tänka på en scen från svartvita Kullamannen och steg för steg började ett bokmanus ta form i min halländska hjärna. Eller snarare en scen till ett manus, som ligger och vilar i en malpåse. Fortsättningen till Mina fotsteg i ditt hjärta. För jag hade flera hemliga skäl till att jag ville bo på Gotland. 😉 (Inga fler kommentarer om ämnet)
Numera är platsen privat. Vilken ynnest det är att vi 2021 har möjlighet att få ta del av historien. Få en inblick i vardagen förr. Då de flesta gårdarna var självhushåll och det ofta fanns en kvarn på tomten, där det maldes under vår och höst. Om vattenflödet samarbetade med människorna.
De här två söta hästarna var säkert mer nyfikna på vårt fika än oss. Jag ger högsta poäng till fikaplatsen, när det gäller väder, vyer, godsaker och sällskap. Just nu hade jag inte velat sitta där. För det regnar i Visby idag.
Vi hade med cyklarna när vi bodde i Borum. De fick dock vakta stugan när vi åkte iväg med bilen. Men på hemmaplan var de guld värda när vi utforskade miljön omkring. Ibland hittade de genvägar som ”Den lilla blå” inte kommit på själv. Eller om det var bilföraren och kartläsaren som inte vågade chansa.
Vid vissa sandpartier ledde vi cyklarna. Ändå var det betydligt lättare än när den första tvåhjulingen såg dagens ljus, 1791. För ”célérifère” som den franske greven döpte den till saknade organ för styrning och framdrivning.
Vi utforskade möjligheterna att ta oss ner en bit mot havet med en förhoppning om att vi skulle kunna ta oss gående till…
… fiskeläget som jag zoomade in. Tyvärr fanns det ingen ”led” mellan tomterna och Ugnens fågelskyddsområde som vi kunde ta oss runt. Alltså måste det finnas en liten smal grusväg dit, som inte startade vid huvudvägen. Synd att vi inte är experter på fågelarter. Hade vår vän Anne i Australien varit med så kunde vi fått en lektion i ämnet. Däremot har jag läst mig till att de vid en inventering upptäckte ett 40-tal arter som häckade inom området. En närbild på varje art hade gjort sig bra i en egen bloggkategori. 🙂
Vilken tur att de lättat på restriktionerna. För 1869 måste man ha en sorts körkort på cykel i New York. Det var lika tufft i Paris under samma tid. I Tyskland räckte det med att man hade ett körkort för att cykla på landet. Men ibland tänker jag elaka tankar 2021 när jag möter cyklister i alla åldrar, som tycks tro att de bor på Cypern. 😉
Här hade vi nått stranden i Kvarnåkershamn. Det var då vi insåg att det gick fortare att cykla än köra bil hit. För dagen innan när vi rullat dit på fyra hjul var det upp och ner, upp och ner, till väg 140 som vi kört. På en viss ”vattenarea” var det ständigt gott om svanar.
Tack för att du tog dig tid att besöka gotlanduppochner. ❤ Igår blev jag extra glad när jag hade en kommentar att granska/godkänna till ett inlägg förra året. Nyfiken som jag kan vara ägnade jag en kvällsstund åt att forska vidare om uppgifterna som jag fick. Vad spännande och intressant. Vilka levnadsöden. Vilken släkthistoria. 😀
Sveriges bäst bevarade bondgård och en av Nordens bäst bevarade ligger på Sudret. Förr var här små åkrar, ängen och betesmarker på den platta ytan. Delar av Ladugårdslängan, som är byggd i olika etapper, är från 1200-talet.
Kattlunds museigård ligger i Grötlingbo socken. I hela tre väderstreck är det härifrån nära till havet.
Jag hade kvällen innan fått min första dos, så vi var inte där för att gå på museum. Istället tänkte vi ta med oss den köpta lunchen. Eftersom vi var dagens första besökare passade vi på att…
… gå in i butiken och köpa med några saker hem.
Det har bott människor här från slutet av 1200-talet och fram till 1912. Troligtvis inte samma personer. 😉 1294 drev Johannes Catlond handel med England. Domaren i Eke ting, Botulf Kattlund, ägde gården i början av 1400-talet. Fram till 1600-talet gick både domarämbetet och bostaden i arv genom flera generationer.
Under nästa århundrade delades gården upp i flera delar. I slutet av 1700-talet bodde sex familjer i fastigheterna på Kattlunds.
Den sista som ägde och bodde här var Jacob Rosendahl. 1912 sålde han gården till en amanuens vid Nordiska museet. Strax därefter förvärvades den av föreningen Gotlands fornvänner. Föreningen är fortfarande ägare 2021 och har sommaröppet för besökare. Har du vägarna förbi så passa på…
En orörlig grabb följde varje steg som jag tog. Första stunden trodde jag han var levande. Sedan tänkte jag både om och till. 😉 Insåg att han var mer fokuserad på blommor än på en gubbe som sprang omkring och…
Mums för den goda kycklingfilén och det andra som följde med oss till en närliggande plats på öjn.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 