Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.
Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.
Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.
Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.
De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.
Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G.
Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.
Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam.
Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.
Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.
Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦
Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.
Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.
Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.
Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉
Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.
Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.
På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.
När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀
Idag lyser solen igen över Visby. Annat var det i förra veckan och i helgen som gått. Stundtals har regnet vräkt ner så att tanken på att ge sig ut, om ens för en kort stund, genast bytts ut mot den mer förnuftiga tanken: Stanna inne!
Igår blev det ändå en tur till ett par av våra favoritställen Själsö och Brissund.
När vi går längs havet vet vi inte riktigt var gränsen går mellan de båda platserna, men de är lika fina båda två. Bosses väderapp ”lovade” att det skulle vara uppehåll hela eftermiddagen och den höll vad den lovat. Det blev inte en enda droppe regn, men både hav och himmel var konstant grå. Det är i sådana stunder som det gäller att inte fästa blicken på alla de grå nyanserna utan att istället börja leta efter färgklickarna.
Det var bara att rikta blicken neråt en stund istället för att titta ut mot havet…
… och ibland gick det bra att titta uppåt också…
Det visade sig att det fanns färgklickar både här och där…
… och de påminde oss om att augusti, trots allt regn och rusk, faktiskt är en av våra sommarmånader.
Nu är det visserligen bara ett par dagar kvar av augusti och september är en höstmånad. Men vi vet att hösten kan bjuda på många soliga, fina dagar med klar, hög luft och en alldeles fantastisk färgpalett att njuta av! Så glöm inte – det finns färgklickar, även om det ibland ser ut som att det mesta är grått.
I socknen Burs har det byggts upp en unik järnåldersby, efter en spännande händelse som hände i trakten, våren 1975.
En grupp högstadieelever från Högbyskolan i Hemse var tillsammans med lärarna Harriet Löwenhielm och Pär-Gunnar Werkelin på lägerskola i Burs. Nära Stavars hus fann de en silverskatt från 900-talet. Det mesta bestod av arabiska mynt. Vikingahövdingen ”Staver den store” skall enligt sägnen ha varit ägare till skatten.
Staten löste in Stavarskatten och betalade en generös hittelön till eleverna. För pengarna åkte de på en studieresa till det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre utanför Roskilde. Antagligen var det då drömmen om att bygga en järnåldersby på Gotland föddes.
Med lärarna Harriet och Pär-Gunnar i spetsen började en grupp entusiaster bygga en fast lägerskola, inte långt ifrån platsen där de hittat skatten.
Under vår och höst åker skolklasser hit. Under sommaren är lägerskolan öppen för besökare. Undra om det kommit grupper och klasser från ställen långt bort på fastlandet? Andra länder? Hoppas det. För det är säkert spännande och lärorikt att pröva på olika hantverk och vardagssysslor från järnåldern. Sedan sover de säkert gott i vikingahuset. En del drömmer antagligen om vikingar. De djärvaste tar kanske en hederlig gammal ficklampa med sig ut i mörkret och letar efter glimrande saker. Mobilljuset tror jag inte bringar någon tur.
Undra om det redan nu är någon som kvickt knäckt slagdängan som antyds i bloggrubriken?
Stan i det här fallet är Visby. Tidpunkten en tidig solig morgon i augusti. Innan regnet tog över makten.
Vi delade på oss när vi kom till Botan. Solveig var laddad för månadens macrostund. Själv funderade jag på att försöka se om det gick att ta något som påminde om macrobilder.
Dahlian fick bli första försökskaninen.
Självkritik är nyttigt. Den översta ”röda” är jag lite nöjd med. Ser du mellanrummet mellan stenblocken? Passar in som en slags skiljelinje mellan föregående bilder och det som hördes i min hjärna och visas i kommande bilder. Några strofer från en melodi som jag hörde som liten grabb, blev som en symbios med de vackra blommorna i olika nyanser. Varningssignaler är förbjuden frukt och taggar både på stjälkar och i brustna hjärtan. ❤
När man söker stundens sorger glömma är det skönt att vaken gå och drömma.
På staden jag drev tills jag såg dig med en grabb i en bil av senaste modell. Bilens lack den glänste.
Ty just nu idag så köpte jag en liten ros i en blomsteraffär.
En ros röd som blod så att du förstod att det är dig som jag håller kär.
När jag ändå vandrar olyckligt kär och nervös är det väl ingen som klandrar om rosen ges till en annan tös.
Mycket klokt beslut av Arne Quick. Den andra tjejen var inte ens värd en påse bilar. 😉
Ps. Tusen tack till DBW, De Badande Vännerna, som gör det möjligt för oss alla att njuta av Visbys juvel – året om. ❤
Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den.
Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.
Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.
Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite.
Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom?
Här är länken:
https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Såhär ser Silte kyrka ut från två olika håll. I samband med en restaurering i början av sjuttiotalet grävdes det fram grundmurar till en stavkyrka. Ett unikt fynd som aldrig påträffats förr. Av den nuvarande kyrkan är koret från omkring 1250 äldst.
Tornet har förlorat sin översta del när blixten slog ner. Under en period saknade kyrkan tak.
En sak som jag blev riktigt imponerad av är att samtliga fönsteröppningar är ursprungliga, med undantaget fönstret vid predikstolen.
Kalkmålningen visar ett livsträdsornament. Målningen är från 1200-talet och utförd av en mästare som kallas ”Spiralgeometrikern”.
Altarskåpets skulpturer är från sent 1200-tal eller början av 1300-talet.
De tre glasrutorna överst är glasmålningar från 1200-talet. Scenerna är Marie bebådelse, Kristi födelse och frambärandet i templet.
Dopfunten från slutet av 1100-talet är ett verk av gotländske stenmästaren Sighraf .
Predikstolen är en ”nymodighet” från 1700-talet.
Tänkvärda ord:
”Vänliga ord är som honung-
smakar sött och gör kroppen frisk.”
Ordspråksboken
Konstnären Pye Engström fick ett hedrande uppdrag några år efter mordet på vår stadsminister Olof Palme.
Hon funderade över vad hon tyckte var viktigast i Palmes gärning och kom fram till att det var hans fredssträvande försök.
Granit är materialet. 1991 är året när ”Utsträckta händer” kom på plats i passande Almedalen. Granskar man noga ser man mellan de båda stenkloten mänskliga figurer, som trevande försöker nå varandra.
”Vi räcker ut en vän-skaps-hand och knyter fasta, starka band. Vi räcker våra händer till alla våra vänner till alla på den vida jord”. Dagfinn Rimmerstad
I vår gemensamma kåseribok ” Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns ett kåseri som jag lite lamt döpte till ”Inte vilken februarikväll som helst”. Jag började med texten:
”Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer.”
Avslutningen på kåseriet löd så här:
”Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del inom mig hade dött, en viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.”
I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉
Vi lyfte av cyklarna vid stationen i Roma. Som lokförarson tyckte jag det var spännande att få reda på att det fanns hela sex olika järnvägsbolag på Gotland mellan 1878-1948. Sedan kom Statens Järnvägar (SJ) och tog över allt. Då var det sockerbetor som var stommen i godstrafiken. På 50-talet slog bilismen ut tågen och den sista linjen stängdes 1960. Alla spår revs men 1972 bildades Gotlandståget för att rädda ett tåg. Sedan började de i etapper att återuppbygga 6,5 km räls mellan Roma och Hesselby. Nästa sommar vill jag åka sträckan.
Tjusig allé. Jag vet inte hur många gånger som vi åkt genom Roma. Då visste vi inte att det på nära håll låg idylliska lugna villakvarter.
En aning om höst på marken. Sanningen var mer åt hållet, ännu en extrem varm sommar med vattenbrist på öjn.
Det här var en rolig upptäck för oss, när vi insåg att den trevliga grusvägen var en genväg till…
.. Roma Kungsgård. Där har både vi och gotlanduppochner varit förr. Bakom Kungsgården finns Roma Kloster.
https://gotlanduppochner.com/2021/01/27/forr-ledde-alla-vagar-till-roma-3/
.
Vi vände efter Roma Kloster och åkte förbi fotbollsplanen, simhallen och skolan innan vi kom ut på ”en lugn väg 143”. Fördelen med våra tidiga utflykter väger över nackdelarna. Annars hade jag gärna besökt Lennarts Place för att botaniserat i film och musikaffären. Det har jag sagt i bilen nästan varje gång som vi åkt genom orten. Läste att de från och med i september har öppet 11-16 på lördagarna.
Vi borde också stanna till vid gårdsbutiken Korverian, som säljer olika korvar som de tillverkat själva.
Den gamla ”sjukan” för två utbildade bibliotekarier finns kvar. Men nu nöjer vi oss med att fota utsidan. Böcker däremot läser vi fortfarande massor. Om de är bra. Själv slår jag ihop en bok om den inte fångat mig efter cirka femtio sidor. Igår började jag på en spänningsroman som utspelar sig på Gotland.
Skyltar av olika slag. Jag tror att humor medför ett bättre utgångsläge för att budskapet ska nå fram.
Här är det säker trevligt att ta en fikapaus.
Tänk vilken uppsving det var på orten när Roma sockerbruk hade sina glansdagar. Läste att det var i drift mellan 1894-1997 och var ett av Sveriges största sockerbruk runt sekelskiftet. Den första disponenten hette Per Forsman och den sista var Stig Forsblom. Ingen i disponentskaran hette Inez Sockersöt.
Tätorten som växte upp kring sockerbruket och järnvägsstationen hette från början Roma. Poststationen var knuten till järnvägen. Detta blev ”big problems”. För det fanns ett ”stövelland” med samma ortsnamn. Därför blev det i början av 1900-talet ett namnbyte till Roma kloster. Både för poststationen och tätorten.
Vi såg en skylt med texten Sockerparken. Där cyklade vi in. Genast föddes en idé om att komma tillbaka dit när det är vår i skogen.
Bra tajmat denna tredje gång också. Vi hann tillbaks i tid. Sista minuterna spanade vi in närområdet runt stationen och bilen. Hittade exempelvis det gamla stationshuset.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 