Den mest exklusiva av alla liljor

Egentligen var vi ute på promenad för att hitta fjärilar. Gärna sådana som sitter ner med sina vingar snyggt utfällda och inte har bråttom att flyga iväg. Tyvärr tycks dessa fjärilar vara mycket sällsynta. De fjärilar jag träffar på envisas med att sitta med vingarna hopfällda eller lyfter retfullt så snart jag närmar mig med kameran…
Så mycket enklare det är att fotografera växter! Det är bara vinden som ställer till det ibland.

Vi hade parkerat den lilla blå utanför Bingers kvarn (Intersport) och gått en bit av fjärilsstigen. Jag hade bestämt mig för att jag var mer envis än en fjäril och bevakade noga var den slog sig ned. Fjärilen, å sin sida, hade lika visst bestämt sig för att den inte skulle landa mer än ett par sekunder på varje plats. Då ropade Bosse att jag skulle komma.

Han pekade på en hög vit blomma och jag kände genast igen den från mormors trädgård. Mormor kallade den krollilja och när jag googlade så visade det sig att den faktiskt hette så.

Det är lätt att förstå hur den fått sitt namn när man ser hur kronbladen krullar sig uppåt. Givetvis har den ett fint latinskt namn också: Lilium Martagon Alba heter den vita.

Själv minns jag att mormor inte ville sätta in några krolliljor i vas eftersom frömjölet kunde ge ordentliga fläckar på duken. Att det skulle vara duk på bordet var en självklarhet hos mormor och inget som kunde kompromissas bort p.g.a. en vas med krolliljor. Däremot fick de gärna följa med i buketten som skulle stå vid morfars gravsten. Det var noga med att han skulle få ”ta del av” trädgårdens alla, vackra blommor.

När vi tittade oss lite mer noggrant omkring upptäckte vi att det fanns många krolliljor lite längre in bland buskar och träd. Allt från knoppar till rejält utslagna blommor, på väg att bli överblommade. Det var bara att välja vilka som skulle få vara med på bild.

Det är klostra.se som utnämnt krolliljan till den mest exklusiva av alla liljor. Där läser jag också att den funnits i herrgårdsträdgårdar såväl som i torpträdgårdar. Numera räknas den som en kulturväxt.

För den som vill odla egna krolliljor finns lökar att köpa och för den med mer tålamod även fröer. Tydligen passar den till förvildning. Den som känner till Visby bättre än jag skulle säkert kunna berätta om det ursprungligen funnits en trädgård i närheten av alla dessa krolliljor.

En exklusiv skönhet, oavsett om man tittar nära eller på långt håll. Den kan bli upp till 1,5 meter hög och finns i två färger.
Efter en stund lyckades jag slita mig från krolliljorna och vi traskade vidare på fjärilsstigen.

Text och foto: Solveig Lidén

Grumpe fiskeläge

Vilken kontrast mot trafiken, på södra väg 142 och vackra kustvägen, en liten bit bort. Det fanns ingen skylt vid vägen när vi vek av mot havet. En nästan helt rak väg låg framför oss. Inte ett möte med någon trafikant. Sedan var vi nere vid ett av Gotlands fiskelägen. Det 58:e i vår blogg. 😉

I det vackra Grumpe finns några små ålderdomliga bodar med flistak. Långt tillbaka i tiden lydde fiskeläget under strandriddaren i Burgsvik. De som använde bodarna fick betala avgift till honom.

Långt in på 1900-talet fiskades det strömming på denna plats. Hamnen i Grumpe fraktade också ut slipsten en tid.

Jag njöt på många sätt. Samtidigt svävade mina tankar ibland iväg till en skribent på Gotlands Tidningar. På måndagarna är jag alltid nyfiken på vad Bison har skrivit om i sin kåserispalt. Jag är förtjust i hans sätt att berätta om olika saker från svart till vitt. Ofta går hans humor åt mitt håll och han berör mig. Får mig att skratta vid frukostbordet. Får mig att tänka till och känna medkänsla och sympati. Han och hans Eva brukade åka till det här gamla fiskeläget i Vamlingbo. Det var en av deras gemensamma platser. Nu får han tyvärr åka hit ensam. Men, jag tror, att hon finns kvar här i alla deras gemensamma minnen.
Ps. Tusen tack till Bison för alla hans kåserier som jag tror tusentals läsare älskar att läsa. ❤

Vackra Almedalen i Visby; Facit: SEPTEMBER!!!

Bekännelse: Efter över tio år har jag gjort det. Självklart har jag fått rätta till tabeller i efterhand i november genom alla intensiva tävlingsdygn. Givetvis har jag tänkt tanken att någon gång kommer jag att göra en riktig blunder. Första dagarna i november brukar jag starta tävlingsinläggen i god tid. Läser igenom texten många gånger innan det äntligen är dags att trycka på den blå rektangeln. Efter 4-5 dagar brukar jag vara varm i kläderna. Det var jag igår också. Började med FB först (första gången). La in detta inlägg. Gick in i köket till Solveig efter en stund för att vi skulle ut och ”bloggjobba” bland fjärilar. Hon frågade vilken månad som var facit. MARS sa jag. ”Det kan det inte vara” svarade hon. ”Det är alldeles för grönt för det!” Jag vidhöll att jag är mycket noga med att lägga in de tagna bilderna i olika mappar, märkta efter namn på respektive månad, så snart jag tagit bilderna. Och att jag tagit fram bilden från Mars-mappen. Jag trodde fortfarande till klockan 18:12 idag att jag hade rätt. I morse åkte vi söder ut redan klockan 05:31. Vi har haft fullt upp så jag har inte ägnat denna tävling så många tankar.
I arkivet till min gamla blogg hittade jag 18:12 några osorterade bilder. Där fanns denna bild med. Fast skillnaden var att det stod september under bilden. ”Inte likt dig att göra den typen av groda.”, sa min gamla klasskamrat och pusselbit. Tabellen är oförändrad. Nästa akt kommer att vara rätt. Finalen likaså. ”Du kan lita på mig.”, sjöng en känd man. Vet du vem?
Tabell efter akt 7:
75 poäng:
1. Anita L
48 poäng:
2. Ing-Britt J
47 poäng:
3. Minton
32 poäng:
4. Znogge
21 poäng:
5. Jennifer L
16 poäng:
6. Ann-Terese Å, Lisbeth A, Louise P, Christel B, Laila L, Åse H, Ditte, Karin E, Anne B, Maj J och Lena W
15 poäng:
17. Eva-Lotta
0 poäng:
18. Liv G.K, Anne B, Signhild H, Börje C, Blomsterbönan, Inger B, Eva R, Gunilla W, Saga H, Wiolettan, Marie K, Margareta G, Anki A, Emil L, Marie T, Primrose, Inger A, Gunnel, Greger, Kenneth N, Lena C, Katarina O, Mia J, Agneta MP, Annika So, Susan A, Susie B, Inga-Lisa K, Peter L, Lollo, Hans F, Annika Sä, Kerstin N, Camilla S, Birgitta H, Dan P, Kenneth J och Anna B.   
Övriga
56:e plats.
Next time:
Välkomna tillbaka 8/8. Då blir det troligtvis en tidig inläggning. Vi har andra spännande saker att göra den veckan.
Priser:
Alla på pallen i september får var sin Skrap-Kryss.
Den som vinner är Fotomästare 2022. Regerande mästare är Maj Johansson.
Vid samma poäng avgör den som nådde summan först i finalen.

Rosornas ö; del 4

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Visby är verkligen rosornas stad så här års och det är njutbart att få cykla omkring i staden en tidig morgon.

Rosor är inte bara vackra att se på. Att få stoppa ner näsan i en ros och dra in ett djupt andetag överträffar, skulle jag vilja påstå, alla tillverkade parfymer.

Eftersom vi hade var sin kamera den här morgonen blev det bilder både på långt håll och nära. Bosse tog den här bilden som blev min favoritbild.

Visst är det fantastiskt att rosenbuskarna kan växa mitt bland kullerstenarna. Här är det inte tal om någon speciell rosjord. De måste verkligen ha sina rötter på djupet.

Den här färgen gillar jag. Glömde att ta reda på hur den doftade…

Visby är en fantastisk stad, året om. Just nu är den vackrare än någonsin med alla sina rosor.

Fantastiska fåglar

Gamla vackra Vamlingbo Prästgård blev klar 1779. Numera är den kulturminnesmärkt. 2004 öppnade konstnären Lars Jonsson (Född 1952) övervåningen för sin första visning. I skuggan av kyrkan ryms här himmel, hav och fågelliv.

I fem ljusa och luftiga rum hänger tavlor och visas annat intressant.

Utställningarna skiftar genom säsongerna. Ibland finns det plats för gästutställare.

Lars Jonsson är autodidakt (självlärd) och arbetar i olja, akvarell samt med grafik. Han kan sitta i dagar i sträck och betrakta fåglarna, innan de hamnar på en duk. Han är inget för snabba upplevelser och har själv sagt att det inte handlar om något nöjesfält. Han vill fånga och behålla känslan av natur där människor ska få uppleva långsiktigheten i landskapet.
Jag tyckte att den omtalade känslan spred en slags ro och eftertanke i rummen, under vårt besök. Måste skriva att han är en otroligt duktig konstnär och betraktare.

På skärmen visas en film med och om konstnären själv.

Visst är den söt? Motiven är hämtade från närmiljön. Lars Jonsson har berättat att Hamrakusten, Stockvike och Faludden kanske är de tre viktigaste fågelplatserna på Sudret.

Lars Jonsson har givit ut ett dussin egna illustrerade fågelböcker och haft utställningar runt om i Sverige och utanför det avlånga landet. Konstigt vore annars efter denna långa framgångsrika karriär.

Det cirkulerade en hel del besökare i rummen. För att inte ha missat någon speciell detalj tog vi ett extravarv. Vi gör så ofta. Gör du så också? Ofta noterar vi andra, nya spännande saker vid andravarvet. Ibland väljer vi att gå motsols vid ”reprisen”. Alla sätt är bra utom de…

Museum Lars Jonsson och Vamlingbo Prästgård är värt ett besök. När vi tittade ut genom fönstret steg plötsligt suget efter kaffe och något gott. Eftersom vi saknade vingar fick det bli trappan ner med apostlahästarna. Våra ben har sannerligen fått bekänna färg de sista veckorna. Det är knappt vi hunnit med att sortera alla tusentals bilder, från två kameror, från guldkornet Gotland. Igår morse gick vi upp klockan fyra för att hinna med sexfärjan. Imorgon tror jag vi tar sovmorgon och siktar istället in oss på att komma iväg klockan halvsex. Frukost, fika och två cyklar får följa med på turen norr ut. Den här gången ska vi lyckas med att…

Before Sunset

En kväll innan den ”tropiska värmen” kom till ön åkte vi till Högklint för att njuta av stunden innan solnedgången. Tur att vi hade jackor med oss för de åkte raskt på när vi klev ur bilen uppe på klinten.

Det är inte så långt emellan de båda bilderna. Men bröllopsgästerna såg nog inte raset som inträffat. Vi har inte läst något om det heller. Kanske det är ett tag sedan det hände…

Vi knallade iväg till andra sidan för att hålla värmen. Här ser du fiskeläget Ygne, som vi skrivit om tidigare på gotlanduppochner.

Fotografering av brudparet. Jag gissar på att bruden frös om de bara armarna. Tur att kramar och kärlek kan ge värme.

Den som väntar på något vackert…

Jag lät Solveig ta bilderna mot solen. Så att jag kunde se ordentligt när jag skulle ratta bilen hem igen. Men först tog vi en mysig runda ner till Strandpromenaden i Visby. Vi passade på när vi ändå var ute ”så här sent på kvällen” 😉

Närsholmen – en plats att återvända till

Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!

Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt.
Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.

Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg.
Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.

Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.

En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.

Fabriken Furillen

Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen.
Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.

Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på.
Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.

Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.

Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.

Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker.
För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt.
För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet.
För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.

Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.

Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.

”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…

Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤