Nästan varje gång som jag åkt den branta Gutevägen förbi Hällarna i södra Visby har jag varit sugen på att gå en promenad där ovanför klinten. Men den stora parkeringen har varit avstängd av någon anledning.

Nu var ”betongklumparna” borta och vi parkerade som enda bil. När vi kom tillbaka såg vi att det kostade pengar, men vi såg ingen parkeringsautomat.
Någonstans har jag läst om detta gamla hus. Minns inte var. Skulle varit intressant att veta dess historia.

Tur att ingen färja lagt till nyss. Då kan det nämligen vara en bilkaravan som genar och som ska in till Visby.
Jag gillar kvarnar, men tänker med medkänsla tillbaka på det tunga och slitsamma jobb som mjölnarna hade.
Detta är Kärringen. Den, liksom de andra två kvarnarna under vår promenad på området, är från 1800-talet.

Självklart blir jag sugen på att se vad som finns bakom dörren. Samtidigt inte. Efter att ha läst ett reportage om en ”inventerare” som var inne i en av de tre kvarnarna för några år sedan har mitt intresse milt sagt avtagit markant.

Intressant att jämföra olika typer av vingar.

Inte långt ifrån Kärringen står Lågan.

Ser du att Lågans vingar inte ser likadana ut?

Jag kan inte tyda årtalet. Kan du? Solveig antydde att jag inte på några villkor fick klättra upp och kolla. Jag blev inte klok på om hon var rädd om mig eller kvarnen. 😉

En lockande stig mot utsikten från klinten. Otroligt mysigt med vårframstegen i växtligheten. ❤

Det var soligt, men kyligt denna dag. En mindre blåsig dag skulle det vara trevligt att sitta och spana en stund över havet. Kanske finns det då en stor färja i blickfånget. Till vänster ser man till Högklint, till höger finns hamnbassängen. Om du har knivskarp syn kan du ana fastlandet. Om du inte ser Västervik behöver du inte boka synundersökning.  😉

Till slut vände vi. Om du tittar noga ser du tre kvarnar på fotot (en utan vingar). Från havet måste det vara tilltalande att se trion som vackra riktmärken mot södra Visby. ”Nu är vi hemma”, säger kanske öborna som besökt fastlandet.

På andra sidan Gutevägen gick vi vidare till Plågan. Vingarna är nermonterade av skälet rasrisk. Trist med människor som inte fick tillräckligt med kritor och block när de var små. Detta klottrande fick mig att avstå från att fotografera intressanta detaljer. Sorgligt också att läsa om att kvarnarna förfaller sedan länge. Takpapp och brädor lossnar. Byggnaderna är gröna av mossa. Pengar, pengar, pengar… Ibland önskar jag att de använts på ett annat sätt än vad som ibland görs.

Extra ord för den historiskt intresserade:
På tal om min månadstävling. Svaret var kvarnen Högan som låg en bit från Lågan på Hällarna.
Högans sista mjölnare var A J Petterson som köpte kvarnen 1931 och gav upp verksamheten strax efter andra världskrigets utbrott. Därefter stod kvarnen tom ett tag innan den blev ett kafé i slutet av femtiotalet. 1966 blev Högan en mycket populär ”Diskokvarn”. Åtskilliga svenska trubadurer har uppträtt på bottenvåningens livescen. En trappa upp låg discot. På nästa våning fanns en pub och allra högst upp ett Hångelrum. Vilken våning hade du helst besökt? Börjat nerifrån och fortsatt upp? Sedan avslutat med att ta en vinge ner? 😉
Grannarna till Diskokvarnen var inte lika förtjusta. Vilket är förståeligt. Byggnaden låg nära ett villakvarter.
Lucianatten 1976 märkte någon att det brann i en markis. De 25 brandmännen insåg snabbt att kvarnen inte gick att rädda. Den fick brinna ner till grunden. De fick istället se till att elden inte spred sig. Sju år senare brann det i en annan Visbykvarn.
Personligen undrar jag om det fortfarande, 43 år senare, finns någon i livet som inte har rent mjöl i påsen.