Det känns ovant att inte kunna glida rakt in genom ytterdörren när vi parkerat bilen. Nu får vi istället gå en maratonsträcka från den trånga bilplatsen med alla tunga matkassar och våra armar riskerar att bli långa som schimpansernas. När vi sedan äntligen kommer fram till den bastanta ytterdörren finns ingen utsträckt hand med energidryck eller blåbärssoppa. För det värsta är att vi inte ens befinner oss på hallmattan när vi öppnat ytterdörren som vi gjorde i Ystad. Istället måste vi leka trappklättrare.
När våra döttrar besökte oss första gången undrade en var hissen var. Säkert hade jag en snabb ironisk svarsreplik till den frågan.

Vanor föds snabbt. Om vi är två som ska ta trappan brukar jag ta täten. Om jag är ensam gör jag det också. 😉
När jag andfådd når tredje plan, 30 trappsteg, brukar jag flåsande söka mig till en liten andningsplats under ett takfönster, så Solveig kan sticka in nyckeln och öppna dörren.
Detta trappmoment har vi gjort ett otal gånger. Ända tills jag mitt i äventyret kom på att det var korkat. Därför stannade jag till på andra plan med min tunga packning, för att låta min kära ”nyckelhustru” glida förbi och ta täten sista trappavsatsen.
Istället förvånade hon mig och stack in nyckeln i höger dörr och drog ner handtaget. Det enda som hände var att jag började flåsfnittra.
”Vad gö… gör du? Ska du börja en ny yrkeskarriär?”, fick jag fram mellan attackerna.
De sista veckorna har det blivit en skröna och jag brukar elakt stanna till på andra våningen och låtsas vänta på att bli insläppt. Solveig brukar lamt försvara sig med att det var mitt fel som ändrade på rutinerna utan att säga något.
Som vanligt fick jag mitt straff. Den här gången dröjde det hela tre veckor.

Om det inte ösregnar gör jag Solveig cykelsällskap på morgonkvisten. Det är skönt med frisk luft i lungorna innan jag börjar min vardag. Den här måndagsmorgonen var Solveig långt ifrån klar med bestyren. Därför denna replik från min mun:
”Jag börjar bli svettig. Sticker iväg själv en runda.”
”Har du med lägenhetsnyckeln?”
”Självklart. Annars går det inte att öppna cykellåset”, svarade jag världsvant.
Min ironiska kommentar satte jag i halsen senare. Denna solorunda tog jag motsatta hållet och sökte mig till den värmande höstsolen. Snart befann jag mig vid äldre radhuskvarter. Tankarna gick till gamla tider då vi bodde mer fristående och skötte oss helt själva. Blir nostalgin för stark är det bara att byta tankespår och tänka på snöröjning och saker som ständigt gick sönder och skapade irriterande hål i plånboken.
Jag har inte cyklat så mycket av förklarliga hälsoskäl. Därför var jag osäker och otränad när vi kom till Visby. Efter drygt sju veckor hade jag skaffat mig mer grundkondis.
Det sistnämnda borde jag undvikit. För denna morgon var det inte till min fördel.
Hemma igen parkerade jag cykeln bredvid Solveigs svarta Monark. Mysko! Hon hade alltså inte kommit iväg ännu. Eller hade hon valt att gå till jobbet? Kom på en viktig sak. Slarvigt av henne att hon inte varit försiktig i fredags och låst ihop våra cyklar, som vi alltid gjorde annars. Göra det svårare för de klåfingriga.
Jag funderade på att skoja med henne och låsa ihop cyklarna med kabellåset. Hon hade ju ändå en egen nyckel och skulle fixa min pik snabbt. Mitt vuxna jag kom istället på att jag skulle låsa upp vårt postfack på nedre botten och ta med Hemmets Veckotidning upp. Kunde vara kul att lösa några korsord till fikat och drömma om att bli miljonär.
Visst är det den lilla gulaktiga nyckeln? För det var väl vårt fack?
Hur jag än vred på metallgrunkan gick facket inte att öppna.

Måste erkänna att första veckan hade jag stuckit in nyckeln lite dumt i det hål där brevbäraren öppnar HELA luckan för att lägga i varje hushålls post. Det gick heller inte så bra den gången.
Det gäller att inte göra samma dumma tabbar. Jag är duktig på det. Att göra nya fadäser.
Min envisa hjärna och högerhand prövade nygamla grepp. Alla utan framgång. Till slut kom en briljant idé farande genom luften.
”Stick upp och hämta 5-55 flaskan. Den sprejen fixar allt och lite till.”
Jag tog tacksamt emot förslaget, trots att jag börjat tycka att jag var på väg att med lite våld och mycket vilja få upp låset. Det kändes bara som nyckeln inte helt kom in i hålet. Säkert någon smarting med för mycket fritid som stoppat in något skräp i hålet.
Redan när jag nådde andra våningen var jag andfådd. Jag tog av mig glasögonen för att inte missa något trappsteg. Hade känts dumt att krypande ta mig upp till övre plan och knacka desperat på nedre delen av dörren och be Solveig (om hon nu var hemma), att skjutsa mig till akutens sy-avdelning.

Om jag varit trött tidigare var jag dubbelt så trött när jag kom upp till tredje våningen och undrade om Solveig hade låst dörren efter jag gått ut. Knappast. Därför tog jag ner handtaget och ryckte i dörren.
Visst hade hon duschat och klätt på sig. Skulle bara föna håret och…
Jag tog fram den stora trubbiga nyckeln och tryckte in den i låset. Inget krångel där, tänkte självförtroendet och växte sig starkt. Jag drog samtidigt ner handtaget bastant för Solveig borde befinna sig i hallen för klockan började bli skoldags.
Det var då jag upptäckte något intressant som fick mig att tro att jag såg i syner. Hade samma person som hade för mycket fritid och sprayat sirap i postfackslåset fått spray över och sedan bytt ut Lidén mot Lundholm på tidningshållaren? Där någonstans i tankekedjan fick mina ben ny ned-för-trappan-energi.
När jag kom ut igen var jag överlycklig för att jag inte låst ihop min cykel med den andra svarta. Tänk om ägaren som bodde i granngårdshuset hade världens viktigaste jobb och aldrig fick komma en minut försent? För då stannade hela Gotland och Fårö. Tusen gånger värre än GEAB:s strömavklippningslekar.
Jag hann läsa av trappnumret. Betydligt högre än vårt jämna. Dumma starka ben som hann till nästa gård utan att jag hunnit ”brunögsblinka” tre gånger.
Vet inte om jag vågar köra förbi den gården mer. Samtidigt får jag inte tänka i negativa banor. Då blir det lätt en dum mörk taggig spiral. Jag har än så länge inte tillräckligt med kondis för att cykla över raukar och paddla över träsk varje gång som jag vill hem igen.
Kanske byta klädstil. Måla om cykeln. Träna in en ny gångart. Byta både för och efternamn. Eller bara acceptera att jag är som jag är. Det finns bara en jag.

”Det är sannerligen för väl”, brukar en kvinnlig, bekant röst säga då och då… 😉