Alla dessa grymheter


Korset vid Solberga. Korset är rest till minne av de tusentals gotländska bondesoldater som ligger begravda i en massgrav.

1300-talet var ett dystert århundrande för Gotland. Först hade Handelsförbundet Hansan skapat motsättningar mellan bönderna på ön och borgarna i staden Visby. Sedan slog digerdöden hårt mot ön. Uppskattningsvis strök en tredjedel av befolkningen med i farsoten. Som en sur efterrätt kom danske kungen Valdemar Atterdag med sina vältränade och välutrustade soldater dit sommaren 1361. De objudna ”gästerna” värmde först upp mot dåligt utrustade och stridsovana gotländska bönder på västkusten. En av drabbningarna skedde i Mästerby.

Den avgörande och ojämna striden mellan bondesoldaterna och de krigsvana danskarna utspelade sig medan borgarna stod på ringmuren och såg på när mellan 1800-2000 män slaktades. Den riktiga sanningen om varför stadens borgare sänkte ner fällgallren och låste stadens murar in till Visby när bönderna närmare sig är mångbottnad.

Många har säkert trott att dödssiffran varit överdriven och ökat för varje år genom muntlig tradition. Tyvärr visade sig sanningen överensstämma med legenderna när massgraven på Korsbetningen öppnades 1928. Det var ingen vacker syn som mötte ”grävarna”. Några av dem har skrivit om den sorg de upplevde vid upptäckten av de nedkastade kropparna med sina avslöjande ställningar. Jag vill inte scanna de svartvita fotona som jag sett i böcker. Vilken grymhet. Jag som helst vill tro på en rättvisa efter vårt jordeliv undrar såklart…

”I Herrans år 1361 på tredje dagen efter Jacobi föll gutarna framför Visbys portar i danskarnas händer. Här är de begravda. Bed för dem”.

Eftertext:
De döda soldaterna begravdes i stora massgravar på Solberga klosters område, en liten bit från Söderport.

 

 

 

 

S:t Olofs kyrkoruin


I det sydöstra hörnet av Botaniska Trädgården finns en ruin under gömman av murgröna.
S:t Olovs kyrkoruin var en av Visbys största och mest påkostade kyrkor. Den byggdes troligen i början av 1200-talet. Kyrkan hade formen av en basilika. Vilket innebar ett högt mittskepp och längre sidoskepp.
Det enda som går att beskåda ovan mark våren 2019 är delar av kyrkans västtorn.

Klart jag var frestad av de två orden ”ovan mark”, men vågade inte gräva djupare i den sista informationen. Hade ju valt kamera istället för spade i bagaget. 😊 Om du bloggbesökare tittar noga ser du en skymt av en annan av Visbys berömda ruiner längre upp i staden. Den ligger nära ett hotell där jag har framtida planer på att sova en natt.

När jag stod där och betraktade grinden och ruinen gick mina tankar till en otäck story som jag läste i en bok. Tidpunkten var i mitten av trettonhundratalet. Detta hemska århundrade när den ”svarta döden” (Digerdöden) härjade på ön. De stackars människor som blev smittade insjuknade snabbt och det var bara femtio procents chans att överleva. Givetvis rådde panik bland invånarna som försökte skydda sig. En orgelspelande galning berättade på sin dödsbädd att han förgiftat brunnar. En annan person hade låtsas spela präst och erkände att han före en mässa i S:t Olof förgiftat en linneservett som användes vid offertoriet vilket innebär att alla besökare som vidrört servetten med läpparna dog. Bland de döda fanns tre präster, kyrkoherden i S:t Olof och många borgare. Galningar har alltid funnits. I olika skepnader.

Nu har jag flyttat mig till andra sidan ruinen. Vad ska jag berätta mer?
Jo. Detta är den av Visbys alla ruiner som det är minst bestående delar kvar av. Orsaken är att kyrkan utnyttjades flitigt som stenbrott till andra byggnationer.

Jag skulle gärna vilja ha nycklarna till grindarna. På sista inlagda bilden sträcktes kameran så långt fram som jag vågade. Därmed blev det en ”glimt” av det inre taket.

Namnet måste jag skriva om. Kyrkan är uppkallad efter ett norskt nationalhelgon; Olof den helige. Det anses att denna man bidrog till att Gotland kristnades. Därför finns hans bild i många gotländska kyrkor.
Olav II Haraldsson av Norge levde mellan 995 och 1030, årtalet då han stupade vid slaget vid Stickelstad. Redan som 11-åring gav han sig ut på sitt första vikingatåg. Oj vad han hann med att härja. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. I England förstörde han London Bridge för att nämna några av hans ”meriter”.

I Normandie blev vikingen Olav kristen. När han kom tillbaka till hemlandet tog han makten och blev kung. Metoderna för att få kristendomen att slå rot var en aning råa för min smak. Lydde inte landsmännen blev gårdarna nerbrända. De oskyldiga människorna dödades på de mest bisarra och hemska sätt.
Svårt att förstå att någon som burit sig så illa åt sedan kunde bli helgonförklarad…