Ardrebo B&B och kafé

Till Ardrebo Kafé har vi varit på väg flera gånger. Men, så har det blivit ändrade planer och något annat utflyktsmål har trängt sig före i kön. En solig dag i somras kom vi äntligen iväg.

Jag är svag för dekorationer och detaljer, gärna med inslag av blommor. Gammalt och nytt i en perfekt matchning! Vackert och välkomnande!

Närproducerat och kravmärkt, i möjligaste mån, och att allt är bakat på plats – det är också sådant som jag gillar. Här finns både nyttigheter och godsaker som kanske inte är så nyttiga men alltigenom goda…

Efter att ha valt fikabröd blev det dags för nästa val – Vilka kaffekoppar ska vi välja? Jag hävdar att kaffet smakar olika beroende på valet av kopp och föredrar tunna koppar framför tjocka muggar. Helst så tunna och vida koppar att kaffet svalnar av snabbt. Bosse tycker tvärtom.
Jag tänkte tillbaka på åren med Lidéns Samlingsmuseum då vi visade upp min mammas kaffekoppssamling, 3333 olika kaffekoppar. Så många besökare som gick runt på museet och letade efter ”sin” kopp. Jag hoppas att de hann med att se några andra också längs vägen. Det är något visst med att känna igen och bli nostalgisk. Nu blev jag precis likadan när jag skulle välja ut en kopp att dricka ur.

Bosse passade på att fotografera några olika rum eftersom jag tog god tid på mig.
Nu efteråt läser jag på Ardrebos hemsida att den personliga upplevelsen är viktig för Johan och Annalena (ägarna) och att de inspirerats av det tidiga 1900-talet. Visst är det fint!

Ser på Facebook att det hänt mycket i, på och runt huset under detta år. Ny glasveranda, större kök och fler sittplatser både ute och inne m.m. På verandan hade jag gärna suttit, men insåg att det nog skulle vara skönare med en lite mer skuggig plats i trädgården.

Marängtårtan serverades på en assiett som genast fick mig att tänka på mamma. Mina föräldrar hade en likadan kaffeservis med mormorsrosor. Så vad valde jag då för kopp?
Jo, eftersom jag blev som en museibesökare så letade jag upp ”min” kopp. Fick en sådan här kaffeservis av mina föräldrar när jag fyllde 20. Dubbel nostalgi. (Vi har servisen kvar i ett skåp, men använder den nästan aldrig numera.) Koppen är varken särskilt tunn eller vid, men kaffet smakar gott i den 🙂

På väg ut upptäckte jag fler fina detaljer.

Minns att jag läste om caféet när jag läste Marianne Cederwalls böcker. Kommer inte ihåg om det nämndes i en av dem eller i flera, men gissar att det är i denna titel som det förekommer mest.

För den som vill fortsätta att dricka gott kaffe hemma finns möjlighet att köpa med sig ”Ardrebokaffe”.
När kaffet var urdrucket och tårtan uppäten fortsatte vi vår utflykt mot en av de kyrkor som fanns kvar på listan. Då var det många dagar kvar på min sommarledighet. Det är det inte längre. Jag tar t.o.m. jobbat en hel vecka! Men så är det, Allting har sin tid!

Säg det som inte finns!

I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974)
I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.

”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.

Skönhetsmedel
Flaskor med olika innehåll och för olika behov.
Hushållsvågar och plåtburkar

Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?

För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej

Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉

På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen.
Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.

Ett klassiskt varumärke

Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid.
En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”.
Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.

84. När kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

När, som är en kustsocken, hade ett försvar mot fiender i sitt kyrktorn. Du kan se en inlastningslucka med skottgluggar på ömse sidor.
Tornet byggdes i mitten av 1200-talet.

Visst är det mycket gemytligare med vallmo än vallgravar? ❤
Långhus och kor i unggotisk stil uppfördes en bit in på 1300-talet.

Kyrkans portar är rikt ornamentprydda.

Vad bra att Solveig hittade möjligheten att ta sig uppför trappan till läktaren och därmed få en mer intressant vy.

Visbysnickaren Jochim Sterling gjorde predikstolen 1687, som målades två år senare av Johan Bartsch.

Triumfkrucifixet med ringkors är från 1400-talet.

Detaljbild med Adam & Eva, från altaruppsatsen från 1700-talet.

Samtliga fönster är ursprungliga och har inte förstorats i sen tid vilket ska vara mycket ovanligt i de gotländska kyrkorna.

En väl bevarad dopfunt av sandsten av Hegwald-gruppen. Relieferna på cuppan visar scener ur Kristi barndomshistoria.

Vackert votivskepp

Bänkinredningen är från 1600-talet. Dörrarna har målade porträtt av figurer i tidstypiska karolinska högreståndsdräkter.

Tänkvärda ord:
”Ett av de äldsta mänskliga behoven är att ha någon som undrar var man är när man inte kommer hem på kvällen.”
Margaret Mead

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.

Huppegupptäcksfärd

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤

En riktig tavelkännare

Är det inte i överkant att som fjärilskådare åka iväg till ett änge eller ett naturreservat där det finns rikligt med växter & blommor och sedan sitta där blickstilla i flera timmar och vänta och vänta… 😉

Själv satt jag bekvämt i soffan och hörde genom den halvöppna balkongdörren hur Solveig donade därute. Då som en skänk från ovan kom den inflygande. Fjärilen som uppskattade konst. Jag bad den snällt att förflytta sig till en mer symmetrisk komposition och ropade därefter på Solveig.

Om jag ska vara helt sanningsenlig var fjärilen inte helt samarbetsvillig med Solveigs makro. Eller så var det så att den gick från konst till leken gömme.
Till slut hittade vi inte den, trodde att den flög ut i friheten igen. Eller så hade den gömt sig på ett ställe som kunde bli sista boplatsen i livet.

Nästa dag satt jag framför datorn och skrev på ett mer seriöst blogginlägg. Då från ”ingenstans” kom fjärilen fram. En snabb, lite oskarp bild togs innan jag öppnade fönstret. Vilken fart ”det levande konstverket” fick mot lönnens högsta punkt.

Om vi var helt säkra på arten hade texten möjligtvis varit mer seriös. 😉 Nu är vi inte det – säkra. Men efter en gemensam granskning av boken ”Gotlands Dagfjärilar” av Ola Malm har vi fått ner det till två möjligheter. Antingen är det en vanlig Nässelfjäril eller så är det inte det. Själv håller jag på migranten Videfuks. En mix av de två arterna skulle också kunna vara rätt tolkning. Vad tror du?

Trodde vi kommit till dukat bord

Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket.
Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.

Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?

Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.

Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.

Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.

Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”

Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet?
Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.

Från ö till ö; del 2

Utsikten från Stora Karlsö är något alldeles extra.

Förmodligen får man en annan känsla om man befinner sig här en gråmulen dag. Men vi hade verkligen tur med vädret. Det blev allt soligare och varmare under dagen.
Om du tittar riktigt noga på bilden kan du, förutom Lilla Karlsö till höger, även se en del av den gotländska kusten långt borta vid horisonten.

Hien – namnet betyder gömställe eller undanskymd plats, läser jag i min inköpta besöksguide. Läget under klippväggarna skyddar mot blåst. Här finns en av öns badplatser.
Vi badade inte men såg att det fanns andra som gjort det.

Det är en speciell känsla när man går tillbaka samma väg som man gått en stund tidigare. Man både känner igen sig och upptäcker nya saker längs vägen.

Rugosa koraller.

Stromatoporoidéer – kallas även kattskalle på Gotland.
Det är gott om fossiler på Stora Karlsö, men det är inte tillåtet att ta med sig någon från ön. Tur att det går att fotografera dem när de dyker upp bland stenarna på marken.

Nu har vi passerat Norderhamn och ser oss tillbaka. Båten har anlänt igen och lämnat av några nya passagerare. Nu ligger den kvar och inväntar att klockan ska bli tre. Då ska den ta oss tillbaka till Gotland igen.

Vi har vandrat vidare till grottan ”Stora Förvar”. Den första arkeologiska utgrävningen gjordes 1888. I de äldsta kulturlagren, från äldre stenåldern, gjordes fynd av ben från mellan nio och femton individer. Nu önskar jag att det funnits en tidsmaskin som tagit oss ungefär 8000-9500 år tillbaka i tiden. Hade vi förstått varandra? Kanske med kroppsspråk och tecken.

Dagens arkeologer tror att grottan användes för förvaring och som arbetsverkstad och att stenåldersmänniskorna bodde i hyddor eller tält intill. Vi som kom vandrande i solgasset kunde konstatera att det var som att kliva in i en jordkällare, kallt och lite fuktigt.
Den som har vägarna förbi Statens Historiska Museum i Stockholm kan se de flesta av fynden från Stora Förvar där. Några föremål finns i Norderhamnsmuseet på ön.

Vi tittade på vår karta och tog stigen till raukporten Hässelby Läde. Jag har sett många fina bilder härifrån, men insåg när jag stod här att de flesta bilderna varit tagna tidigare på våren innan grönskan tog över en stor del av utsikten.

Tillbaka mot Norderhamn…

Oj då! Det är väl inte fågelinfluensan som är på väg att skörda ännu ett offer? Förhoppningsvis var detta bara en trött fågel. Den tittade, lite irriterat, på oss och sedan lyfte den vingarna och flög iväg.

Vi tittade på klockan och insåg att vi hann slå oss ner en stund för att bara njuta av det fina vädret och utsikten.
Om jag rekommenderar en utflykt till Stora Karlsö? Svaret på den frågan är självklart JA!

Text och bild: Solveig Lidén

Här har du del ett.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/08/fran-o-till-o-del-1/

Från ö till ö; del 1

När våra döttrar berättade att de planerat in ett Gotlandsbesök, några dagar i augusti, frågade jag dem om de ville hänga med till Stora Karlsö. De svarade ja, båda två!
Vem vill inte åka till världens näst äldsta naturskyddade område?

Vi valde den tredje augusti som utflyktsdag. Båten stod på plats när vi bilat ner till Klintehamn och efter att ha betalt biljetterna blev det en kort stunds väntan innan det var dags att gå ombord. Jag passade på att fotografera båten. Som du ser på flaggan så var det inte helt vindstilla. Åka båt när det blåser är inte riktigt min grej… men vill man ut till ön så finns inga alternativ. Det är bara att bita ihop.

Båten tar med passagerare till både Lilla och Stora Karlsö, så först åkte vi till Lilla Karlsö och släppte av några personer där. Minuterna då båten skulle ta sig in mot den lilla bryggan var rejält ”gungiga” i sidled, men för övrigt gick resan riktigt bra. Puh!

Det första vi såg när vi klivit av båten vid bryggan i Norderhamn var det stora huset med restaurang/café. Här finns även ett museum, toaletter och en av öns badstränder m.m.

Stora Karlsö ägs av Karlsö Jakt och Djurskyddsförening. Öns tillsynsman berättade om de regler som finns för ön eftersom den är ett naturreservat med flera fågelskyddsområden. Känslig natur och markhäckande fåglar gör att det inte är tillåtet att röra sig helt fritt över ön på egen hand. Dock finns det möjlighet att gå en guidad tur. Eftersom vi tyckte att två och en halv timma lät länge, valde vi att röra oss på de stigar som det var tillåtet att gå på istället…

…men först passade det bra med var sin kopp kaffe med gott tilltugg.

Det klarnade upp allt mer och himlen blev vackert blå när vi började vår vandring mot fyren.

Vi traskade på stigen och njöt av att ”ta in” alla intryck från en helt ny, spännande plats.

Tordmulen är en av karaktärsfåglarna på Stora Karlsö läser jag i ”Besöksguide Stora Karlsö”. På gotländska kallas den ”törd” läser jag i ”Se Gotland”.
Sillgrisslan är den främsta karaktärsfågeln för ön. Några sillgrisslor lyckades jag inte få någon närbild på, men tordmularna satt snällt kvar tills jag lyckats zooma in dem.

Ön är en guldgruva för den som gillar att titta på fåglar. (Att ta med sig en kikare är en bra idé.) På de flesta av mina bilder finns en svart eller grå fläck någonstans på himlen – en flygande fågel. Det lär ha setts över 260 olika fågelarter här på ön.

Stora Karlsö är en kalkstensplatå med branta stup och dramatiska former! Känns som om vi tagit flyget långt bort från Sverige och hamnat på en exotisk plats. Tittar du noga på den nedersta bilden så ser du att det sitter fåglar lite överallt.

Vi fortsatte uppåt…

Om jag tolkar kartan, som jag har framför mig, rätt så är vi uppe på den del av ön som kallas Västerberget. Fyren får inte vara med på bild idag. Den kommer att få ett eget inlägg här på bloggen en annan gång…

Utsikten kan ingen klaga på! Vi har tittat på Lilla Karlsö många gånger förut, men inte från det här hållet.


Fortsättning följer…

Text och bild: Solveig Lidén

Akt 8. Facit: NOVEMBER

Vilken månad tror du bilden är tagen?
Skriv din chansning i en kommentar.
Månader som var aktuella:
Maj, Juni, Juli, Augusti och November.
Viktig information:
Final 9/9. Tävlingstiden är nio till nio. 09:00-21:00 och enbart på bloggen.
Fyra foton med den återstående kvartetten månader läggs in. Ni ska lämna fyra svar. Den som först svarar rätt på varje månad får tio poäng. Maxpoäng 40 poäng. De andra som har rätt på bilderna får 9-8-7-6-5-4-3-2-1 poäng.
Tabell efter akt 8:
83 poäng:
1. Anita L
56 poäng:
2. Ing-Britt J
55 poäng:
3. Minton

40 poäng:
4. Znogge
24 poäng:
5. Lisbeth A, Louise P, Anne B och Lena W
23 poäng:
9. Eva-Lotta
21 poäng:
10. Jennifer L
16 poäng:
11. Ann-Terese Å, Christel B, Laila L, Åse H, Ditte, Karin E och Maj J
8 poäng:
18. Eva R, Gunilla W, Annika So, Peter L, Hans F, Anna B och Lotta T.  
0 poäng:
25. Liv G.K, Signhild H, Börje C, Blomsterbönan, Inger B, Saga H, Wiolettan, Marie K, Margareta G, Anki A, Emil L, Marie T, Primrose, Inger A, Gunnel, Greger, Kenneth N, Lena C, Katarina O, Mia J, Susan A, Susie B, Inga-Lisa K, Lollo, Annika Sä, Kerstin N, Camilla S, Birgitta H, Dan P och Kenneth J
1 minus poäng:
Agneta MP 😉
Övriga
56:e plats.
Priser:
Alla på pallen i september får var sin Skrap-Kryss.
Den som vinner är Fotomästare 2022. Regerande mästare är Maj Johansson.
Vid samma poäng avgör den som nådde summan först i finalen. Jag kan utläsa att alla ner till 16 poäng har chans att hamna på pallen i sluttabellen. (17 personer)
Tre har chans att bli mästare. Välkomna tillbaka.