Tomtbod – Stillheten och havet


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe.

Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Etthundratrettiotvå dagar

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Jag var tvungen att ta en tillbakablick i min femårsdagbok. Läste att vi den 29 februari gick en tidig morgonpromenad in och ut genom medeltidsmurens portar och avslutade med en god fika på ett café.
Sedan förändrades vårt sociala liv och hela världen. Vi människor är rätt små när det kommer till kritan.

Nu gjorde vi comeback på ett favoritfik, från förra året, som enbart har öppet på sommaren. https://gotlanduppochner.com/2019/09/23/almedalens-fik/
Den här gången satt vi utomhus. Strax intill både muren och vatten. Stolen var kylig så jag ”offrade” jackan.

Prick klockan nio öppnade tjejen och Solveig gick in genom dörren.

Jag ägnade väntan åt att fota och tänka på förr när det fanns ett garveri här. Hur många jobbade där tro?

Undra om jag vågat ta den trappan? Om längtan efter att få se utsikten över staden och havet blivit för stor kanske…

Något blått måste få vara med på bloggen.

Mums! Detta minns jag extra mycket från förra årets ”fiktävling”. Här åt jag då det godaste och frasigaste brödet. Den här gången tog jag te och Solveig kaffe. Vi bestämde gemensamt att vi skulle försöka hinna med ett till återbesök, utanför muren och bloggen, 😉 innan de stänger för säsongen.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Fik

Ps.
Givetvis gör vi utanför bloggen många andra återbesök på favoritplatser. Men de tröttar vi inte ut våra bloggbesökare med. 😉
Trippen som vi startade klockan 05:11 i morse var en lyckoträff på många sätt. Mer om det en annan dag. Efterarbetet består av 301 stycken färska foton.

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Katthammarsviks Handelshus


Under sommaren är det intensiva dagar i detta hus på östra ön, där det under samma tak finns hantverk och produkter från många ställen på Gotland.

En liten utomhustitt innan vi klev in…


… och direkt fick en pratstund med Thomas Wallin, som hade fullt upp och hade jobbat hårt långt in på natten för att få ordning på allt inför den nya säsongen. Vi önskar honom allt gott.
Påsen med handgjorda praliner ser mycket frestande ut. 🙂

Spännande ytor att utforska. Både på nedre plan och…

… på loftet.

”Vill ha!” Solveig nämnde något sorgligt om att jag var för gammal. Vet inte hur hon räknar. 😉

Den var tuff. Köper vi kanske vid nästa besök.

Det blev en sådan här som fick följa med hem denna gång. Ännu ett intressant ställe som vi besökt på Gotland. Vi har ingen speciell kategori för sådana här butiker utan de ligger utspridda i olika kategorier/väderstreck efter var de ligger på ön. Alla har det gemensamt att de fallit oss på läppen. Annars hamnar de inte på gotlanduppochner.

 

Gymnadenia conopsea – Brudsporre

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Brudsporren är mycket vanlig på Gotland. Annars är den ganska sällsynt på fastlandet.

Den går att upptäcka redan en vecka in i juni och kan i fuktängar, kärr och frisk skogsmark blomma långt in i juli.

Blomfärgen är rosaröd, ibland något ljusare eller rent vit. Brudsporren är en medelstor orkidé.

Doften påminner om kryddnejlika.

Vi har tagit våra foton i ett par olika änge.

 

 

 

 

 

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.