Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.” ❤