Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten. ❤
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.