Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉