Den mest exklusiva av alla liljor

Egentligen var vi ute på promenad för att hitta fjärilar. Gärna sådana som sitter ner med sina vingar snyggt utfällda och inte har bråttom att flyga iväg. Tyvärr tycks dessa fjärilar vara mycket sällsynta. De fjärilar jag träffar på envisas med att sitta med vingarna hopfällda eller lyfter retfullt så snart jag närmar mig med kameran…
Så mycket enklare det är att fotografera växter! Det är bara vinden som ställer till det ibland.

Vi hade parkerat den lilla blå utanför Bingers kvarn (Intersport) och gått en bit av fjärilsstigen. Jag hade bestämt mig för att jag var mer envis än en fjäril och bevakade noga var den slog sig ned. Fjärilen, å sin sida, hade lika visst bestämt sig för att den inte skulle landa mer än ett par sekunder på varje plats. Då ropade Bosse att jag skulle komma.

Han pekade på en hög vit blomma och jag kände genast igen den från mormors trädgård. Mormor kallade den krollilja och när jag googlade så visade det sig att den faktiskt hette så.

Det är lätt att förstå hur den fått sitt namn när man ser hur kronbladen krullar sig uppåt. Givetvis har den ett fint latinskt namn också: Lilium Martagon Alba heter den vita.

Själv minns jag att mormor inte ville sätta in några krolliljor i vas eftersom frömjölet kunde ge ordentliga fläckar på duken. Att det skulle vara duk på bordet var en självklarhet hos mormor och inget som kunde kompromissas bort p.g.a. en vas med krolliljor. Däremot fick de gärna följa med i buketten som skulle stå vid morfars gravsten. Det var noga med att han skulle få ”ta del av” trädgårdens alla, vackra blommor.

När vi tittade oss lite mer noggrant omkring upptäckte vi att det fanns många krolliljor lite längre in bland buskar och träd. Allt från knoppar till rejält utslagna blommor, på väg att bli överblommade. Det var bara att välja vilka som skulle få vara med på bild.

Det är klostra.se som utnämnt krolliljan till den mest exklusiva av alla liljor. Där läser jag också att den funnits i herrgårdsträdgårdar såväl som i torpträdgårdar. Numera räknas den som en kulturväxt.

För den som vill odla egna krolliljor finns lökar att köpa och för den med mer tålamod även fröer. Tydligen passar den till förvildning. Den som känner till Visby bättre än jag skulle säkert kunna berätta om det ursprungligen funnits en trädgård i närheten av alla dessa krolliljor.

En exklusiv skönhet, oavsett om man tittar nära eller på långt håll. Den kan bli upp till 1,5 meter hög och finns i två färger.
Efter en stund lyckades jag slita mig från krolliljorna och vi traskade vidare på fjärilsstigen.

Text och foto: Solveig Lidén

En bit av Gotlands Studentkår Rindi

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Jag ringde ”Blå container bolaget” och undrade om de kunde köra dit en blå småsprayad endast tre gånger till. Samtalet ägde bara rum i mitt inre fantasirum. 😉

Vi kom från Donners Plats och fortsatte ner mot havet. Hästgatan byter här namn till Donnersgatan. Direkt stannade vi till och knäppte bilderna. Vi hade faktiskt med kamera en höstdag till. Eftersom det inte var någon blå himmel på de bilderna fick det bli sol & container på tredje årstidsbilden.

Samma plats – fyra olika årstider

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Våreftermiddag
Sommarmorgon
Hösteftermiddag
Vintermorgon

Små tankar om de fyra årstiderna:
Almedalen är en historisk plats som passar utmärkt för att vara med i kategorin ”Fyra årstider”. På denna plats har det alltid funnits någon form av rörelse. Det är bara aktiviteterna som förändrats genom åren. Från starten som en betydande hamn till att ha tivoli på somrarna har det utvecklats till en oas av finaste rang, sedan det planlades en park i mitten av 1900-talet. Varje årstid har på detta smultronställe sin egen charm.

Lite trams med en dos seriösa tankar:
Vår grundtanke var att försöka få till samma yta på alla fyra bilderna. En omöjlig uppgift. Det är bara att titta på sina egna ben och räkna dem. Två fick jag det till. Vid båda räkningarna. Om jag då tänker riktigt ”Bossesmart” på att bänkar har dubbelt så många, fyra stycken ben. Självklart inser jag att bänkarna uppskattar att se nya saker. Inte stå kvar på exakt samma ställe. Dag efter dag. Årstid efter årstid. 😉

Det kom in från havet

Helgen som var gick i regnets tecken. Vatten behövs ständigt på Gotland. Synd det inte går att ställa in så allt regn faller mellan 00:00-05:00. 🙂
Enligt min app skulle det bli sol vid tretiden på söndagen. När jag ställde mig på balkongen noterade jag att det var helt blått på himlen över havet. En stor kontrast till det mörka som fanns åt alla andra håll. Inte läge att ta en biltur in mot öns centrum.

Vi väntade en halvtimme innan vi rullade iväg. Inte hela tiden. Det blev tvärstopp i trafiken, mitt i backen ner mot färjelägret. Konstigt nog fick vi en p-plats vid bibblan. Underbart med den gula lampan, men jackorna behövdes mot den kyliga vinden. I lä njöt vi extra mycket under vår promenad, runt bland gränderna och in och ut genom de medeltida portarna.

Bäst att passa på att beskåda tulpanerna i olika färger. Den sista versen och refrängen närmar sig. Undra vad som finns att se om några veckor? Ska bli spännande att då få svaret på min egen ställda fråga.

Vackert med alla dessa färgnyanser. ❤

Det syns inte så mycket på våra bilder, men det var mycket folk i rörelse. De badade. Satt på bänkarna. Lyssnade på guider. Cyklade med skolklassen på skolresan. Spelade spel på gräsytorna vid Almedalen. Matade fåglarna i dammen. Solade sina ansikten. Pratade olika språk. Delade med sig av sina känslor. En sak som jag uppskattade starkt. Det var att se hur de olika generationerna umgicks. Ibland efter de resurser som fanns kvar till buds. Sådant gör mig varm om hjärtat. ❤

Follingbo Trädgård – med miljövänligt tänk

Denna kategori handlar om sådant som vi uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror vi betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.

Vi har snart bott på Gotland i fyra år. Jag vet inte hur många gånger vi åkt söderut på ön och passerat någon av skyltarna mot Follingbo Trädgård (det finns två alternativa vägar för att komma dit). Det känns som att vi sett namnet ganska många gånger nu. Lika många gånger har vi konstaterat att dit måste vi ta en tur, snart. Förra fredagen blev det äntligen av.

På hemsidan kan jag läsa att det finns fem växthus och dessutom en gårdsbutik.

Krukor i olika färger, former och storlekar. Jag gillar verkligen färgen på dem som är närmast kameran. Grönt i alla dess nyanser tilltalar mig alltid.

Här finns krukväxter för den som inte är lycklig nog att äga en trädgård. Då får man satsa på inomhusblommor istället.

Tänk att det alltid finns möjligheter att upptäcka nya saker. Ingen av oss hade tidigare lagt märke till att Hibiskusen har fem röda knappar på pistillen. Så häftiga de ser ut i närbild!

Vi tog oss vidare till ett av de andra växthusen och upptäckte ett hav av pelargoner i många olika färger.

Vissa pelargoner tycker om att hänga i luften och då kallas de förstås för hängpelargoner.

Det är svårt att välja ut vilka skönheter som ska få vara med i inlägget. Var och en är vackra på sitt sätt. Precis som med oss människor. (Jag tror bestämt att jag skrivit det förut…)

Om vi nån gång ”blir med trädgård” igen, då ska vi odla krusbär, hallon och björnbär. Det finns inget bättre än att kunna gå ut med en skål och samla in sina egna bär.

Och jag hoppas att det finns plats för ett par päron- eller äppelträd också. Jag minns fortfarande vår goda frukt därhemma i min barndoms trädgård.
”Vi vill värna om miljön och det lokala och odlar så mycket vi kan på plats i trädgården” läser jag på follingbo-tradgard.se

Det tycker jag är en anledning nog att göra ett besök i Follingbo. Jag gillar miljötänk! Att det dessutom är så mycket fint att titta på, med möjlighet att köpa med sig hem, är bara ytterligare en anledning till ett besök.

Text och bild: Solveig Lidén

Hälsans stig & Kärleksstigen

År 1995 invigdes den första Hälsans Stig på Irland. Fyra år senare invigdes en sju km lång sträcka med samma namn i Visby. Den första etappen av den är den populära och romantiska Kärleksstigen. Det rör sig om en lummig naturstig nedanför klintkanten, som är belägen en bit från lasarettet.

I denna naturoas är det populärt att promenera, umgås med sin hund och springa. Det är även tillåtet att cykla – i lagom takt. Men cyklisterna har INTE företräde.

Koltrasten, bofinken och andra fåglar underhöll oss med vårsånger.

Vårblommorna bidrog, på sitt tysta sätt, till trivseln på den trolska stigen. Kanske ”sjunger” de dock på sista versen. Men de kyliga nätterna har helt klart förlängt säsongen 2022. Det finns för- och nackdelar med det mesta.

Den starka lökdoften från ramslöken följde med som den brukar göra under april och maj. Ramslök tycks bli mer och mer populär i krogvärlden. Både i soppa och pesto förgyller den rätterna. Under min första vår här upplevde jag doften som superjobbig. Inte så att jag höll andan en kvart, men… nu har jag och ramslöken blivit lite mer kompisar. Antagligen har vi filat bort några lager kantigheter. Bästisar kommer vi aldrig att bli. Inte heller kommer jag att äta upp den. För jag minns än när Solveig mådde illa efter en söndagslunch på en restaurang. Då var det ramslök i biffen. Vad tacksam jag var då att jag hade valt en annan rätt. Nu kom jag visst in på en ”stickstig”, som inte ska förväxlas med ett hederligt stickspår.

Det kändes tryggt med en respektinjagande veteranspejare, med stenkoll på havet och ovälkomna plåtfåglar.

När Solveig ”macrade” hamnade jag som vanligt långt före på stigen. Ibland hann jag med äventyrliga klättringar uppför klinten. Såg bland annat en spännande grotta, men valde vid det tillfället att ta mig ner till stigen igen. Trots att jag hade bilnycklarna i fickan 😉

Fotnot:
I Sverige har Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund ett huvudmannaskap för Hälsans Stig.
Den första Hälsans stig i vårt land invigdes runt Brunnsviken i Stockholm. Detta var i maj 1998.

Ett pris utan vingar

Vi kombinerade hotellvistelsen på Kokoloko med två promenader i närmiljön.

Först gick vi den anlagda promenadvägen runt västra fasaden.
Kvarnen Plågan, som byggdes 1800, har med åren blivit vingklippt. Vi läste att Plågan såldes 2020 för 605 000 till Johan Gate, som är ägare på Kokoloko. Det var 13 stycken budgivare inblandade i den ekonomiska biten. Johans plan är att göra en utställningshall, konsthall. Otroligt att det finns 6 st våningar att laborera mellan. Slutresultatet kan bli riktigt lyckat efter allt malande & planerande.

Tycker du det är många K i ordet Kokoloko? Då ska du veta att det är ett mer i Kék kökörcsin, som är det ungerska ordet för blåsippor.

Våren 2022 är efterlängtad. Nu är mycket på G i naturen på Gotland. För varje dygn sker nya ”mirakel”.

På håll syns nästa kvarn som heter Käringen och ägs av Region Gotland. Själva vek vi av till höger.

För den som vill bygga muskler och få upp flåset finns det möjligheter.

En kvarn finns också med på en av de tolv banorna. Det var gratis att spela under ”lågsäsong”. Hade det varit varmare hade vi garanterat nappat på erbjudandet. Nu ville vi istället in och värma oss några timmar, innan vi hoppades på ett ”vädermirakel”, solnedgång. Hur det gick på den fronten får du reda på i nästa inlägg. Det pendlade… Mörka moln hade makten stundtals. Sen tog sig solen igenom molntäcket för att snabbt försvinna igen…

Rum med havsutsikt

Igår var det dags igen för en kort hemester. Den här gången hamnade vi, äntligen, på hotel Kokoloko. Något som vi pratat om länge…
Jag minns augustidagen 2018, när vi kom med färjan för att bli fastboende på semesterön Gotland. Vi körde uppför Gutevägen och då fanns inte detta hotell på ”grönplätten”. För det var först sommaren efter som hotel Kokoloko slog upp portarna.

88 rum har de på hotellet. I 66 av dem finns möjlighet att uppleva Visbys fantastiska solnedgång. Men personalen kan förstås inte lova att det händer varje kväll 🙂
Visst är det härligt att öppna dörren till ett hotellrum och direkt känna en slags ”hemkänsla”. Här trivdes vi direkt. Mycket sköna sängar och utsikten…

…gick inte av för hackor. Trots att vädret skiftade karaktär.

Vårt rum låg på översta ”rumsvåningen”. Men det fanns en trappa upp som lockade oss.

På takterrassen fanns ett Spa, utomhusbar under sommarsäsongen, och denna utsikt över exempelvis kvarnarna Käringen och Lågan.

Trendiga stolar fanns det också häruppe, för den som ville slå sig ner en stund och bara ta det lugnt.

Vi var nästan först till frukosten. Eftersom det var lördag började den serveras klockan 7.30 och vi hann ta några foton innan det fylldes på med frukostsugna gäster.

Nyttigt & gott i samspel med gott (fast kanske lite mindre nyttigt).

Solveig tog såklart kaffe medan jag förtjust hittade mitt favoritte på Gotland. Gissa vilket?
Jag läste nyss att det endast är Sylve själv och hans två söner Oskar och Fredrik som har tillgång till det rum där tesorterna blandas. ”Det är hemliga recept och verkligen ett hantverk som vi fått lära oss.”, säger båda sönerna i senaste numret av ”Gotland Just nu”.

Frestande minimuffins som Solveig passade på att provsmaka.

Om några veckor kommer säkert flera av frukostgästerna att välja bord i i uterummet. Den här morgonen valde vi alla att sitta och njuta av frukosten ”inomhus”.

Fortsättning följer…

Ingen flugviktare precis

När Visbysonen Ture Johansson (1912-1998) avslutat sina studier på konstakademin i Stockholm stannade han kvar i huvudstaden. Ture bosatte sig på Fjällgatan, som traditionellt kallas för söders litterära och konstnärliga oas.
Tures kanske mest kända skulpturporträtt är ”Mäster Palm” på norra Bantorget. Han har även porträtterat statsministern Per Albin Hansson och flera andra politiker.

Men det finns också två verk i hans barndomsstad Visby. Bronsreliefen ”Skiltvakt” är ett av dem. Ordet skiltvakt är det gamla ordet för sköldvakt, en vaktpost vars uppgift var att beskydda staden från fiender, rån och bränder. Hände det något stort skulle han påkalla polisen, brandkåren eller militären. Annars fixade han säkert småbråk själv.

Strax innanför Österport stod jag igår och plåtade konstverket och starten på Hästgatan. En perfekt plats för ”väggvakten”. Här har han koll på innerstan och Österport. Skiltvakten inger respekt med sin utstrålning av kraft. Vill du ha hans längd och vikt? Okej. Han är inte så lång. Endast 167 cm. Men han är 135 cm bred och håll i dig. Vikten landar på hela 400 kg!

Ovanför huvudentrén till Norrbackaskolan i Visby finns det andra verket av Ture Johansson. Här rör det sig om en smidesrelief som föreställer lekande barn. Om de leker eller pallar äpplen är inte helt givet. Det är upp till betraktarens egna tankar. Kanske är det säsongsrelaterat. På vintern pallar de givetvis vinteräpplen… 😉

Jag ger dig min morgon

Äntligen var det dags för årets första morgonpromenad i Visby.

Det är ett helt annat ljus vid den här tidpunkten på morgonen. Blir därför mycket skuggor på bilderna. Men det kan också vara stämningsfullt.

Strax innan vi gick in genom S:t Göransporten hörde jag någon som sjöng en morgonsång. Först gick tankarna till något yngre barn som skojade till det. Så var det inte. Långt upp i ruinen satt en duva och sjöng med sin vackraste stämma.

Scillan syns lite överallt. Trivs den kan det bli vackra stora blå vårmattor under några veckor.

Från naturens konstverk till människans konstverk. Kanske kommer jag att ta hjälp av google för att läsa mer om galleriet.

Under den här tidiga morgonpromenaden låg istället tonvikten på att njuta av trakten innanför medeltidsmuren. Därför la vi ingen energi på att vika vänster och ta reda på mer om det stora gamla huset. Tids nog…

Samma sak här. Visst undrade jag under några sekunder om det var Anders eller Laila Bagge? 😉

Det är roligt att studera skuggorna. Eftersom vi lagt in en bild som heter ”Bilen i väggen” borde den ovan heta ”Trädet i huset”.

Här finns det fåglar som både är levande och mindre levande. Den på taket är säkert uppstoppad. 😉

Vem vet? Kanske har Fred Åkerström (1937-1985) vid något tillfälle vaknat upp någonstans här i Visby? Den underbara ”Jag ger dig min morgon”, som vi lånat som bloggrubrik, finns på albumet ”Två tungor” och släpptes 1972. I år är det alltså hela femtio år sedan. Vart tar tiden vägen?

Vilken skön start på en solig vårsöndag. Vi hoppas du bloggbesökare får en fin dag. ❤