Med solen i ryggen

Vi har cyklat runt muren förut. Förra gången följde vi den ner mot havet och cyklade sedan motsols. Därför valde vi att cykla medsols den här gången. Vi startade vid Dalmansporten.

När vi tittade åt höger såg vi att torkan gått hårt åt gräset. Man skulle nästan kunna tro att detta är en höstbild om det inte vore för de gröna träden.

Tur att vi är morgonpigga! Här kan det vara svårt att ta sig fram ibland när en hel grupp turister står samlade och lyssnar på sin guide.

Under våra fem år här på Gotland har jag verkligen uppskattat att få cykla längs med och beundra denna fantastiska mur. Ett imponerande världsarv!

Från Söderport och ner mot havet blev det inte så många kort tagna. Vi rullade på ganska snabbt.. och valde att lämna den sista lilla biten av muren ner mot havet. Istället svängde vi in genom Skansporten.

Jag har mina favoritplatser i Visby. Almedalen ligger högt på listan. När det gäller byggnader så tror jag att hus med trappstegsgavlar hamnar på plats ett. .

Kruttornet och fiskarporten. Här bestämde vi oss för att åka vidare på insidan.

Och nu närmar vi oss min absoluta favoritplats…

Botaniska trädgården, ”Botan”. Tänk så många gånger vi varit här.

Det händer mycket i Visby på sommaren. Vår cykelväg var plötsligt avstängd så vi fick åka ut på utsidan igen. Men det gjorde inget för nu kunde vi se havet.

Den smala stigen och en del möten gjorde att det kändes klokast att gå med cyklarna på den här sidan. Då fick vi ju mer tid över att se både framåt och bakåt.

Tänk att alldeles nyss var vi där nere vid havet.

Denna utsikt kan man se många gånger utan att tröttna. Vi var nöjda och belåtna med dagens cykeltur och cyklade tillbaka hem. Tack vare kameran tar vi med oss våra minnen från ännu en fin morgon i Visby och kan dessutom dela dem med dig som läser det här.

En behaglig huppegupptäcktsfärd

Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.

Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…”
Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.

Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.

Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.

Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.

Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉

Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig!
Nu svänger det igen.

Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än
30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.

Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.

Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år.
Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.

Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?

Dramat kan du följa här. Hon lyckades riktigt bra. https://gotlanduppochner.com/2023/06/29/apollofjaril-parnassius-apollo/

Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården.
Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.

Klintehamn på två hjul

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

I Klintehamn har de både fåglar som alltid sitter stilla och de som bara gör det en liten stund. Jag lovar. Det handlar inte om någon bloggtävling där du ska gissa vilken som…

Ibland tar grönskan över på ovanliga ställen.

Hamnkyrkan var från början ett metodistkapell efter ritningar från 1897. Svenska kyrkan tog över kyrkan 1980.

Missa inte att tryck på länken till ett av de finaste bibliotek som vi sett i Sverige. Både jag och Solveig är utbildade bibliotekarier och har besökt x antal ”bibblor” i vårt avlånga land och utomlands. En slags yrkesskada. Du kan också trycka på en länk i det inlägget och se den fina butiken i samma hus, LANDA.
https://gotlanduppochner.com/2019/09/08/var-langtan-var-stark/

Ett öppet bageri. Men vi var mätta efter vår frukost nere i hamnen och var lite oroliga för att det skulle bli ösregn innan 88 minuter rullat iväg. I det gamla huset på nedre bilden har vi både fikat och köpt prylar. Minns att jag blev förtjust i en vit hund medan Solveig stod i kön till kassan. Antagligen är här bara öppet under juli, eller inte alls?

Det här är den gamla Järnvägsstationen. Mellan 1898 till 1953 rullade det tåg mellan Klintehamn och Roma. Linjen trafikerades av tre bolag; KIRJ, GJ och SJ. 1956 lades järnvägen ner. När vi cyklade såg vi tydliga ”spår” av var sträckan var dragen. (Tack Ingrid L för hjälpen)

Jag visste att Solveig skulle berätta för mig att jag är för gammal för…

Vi lever i en fantastisk tid just nu. Syftar på naturens alla konstverk.

Här skulle vi kunna tänka oss att bo på sommaren.

Nu började vi närma oss hamnen igen. Du ser Warfsholm på andra sidan. Innan vi satte på cyklarna bakom ”Den lilla blå” rullade vi runt lite och betraktade havet och Karlsöarna.
Vi hade tur som slapp regn.

Bilden lånade jag från oss själva. Den ingick i inläggen från Solveig och våra döttrars resa dit i augusti förra året.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/08/fran-o-till-o-del-1/
https://gotlanduppochner.com/2022/08/12/fran-o-till-o-del-2/

Vi lämnade asfalten en stund

Vi rullade runt på asfalterade Grötlingbo ringväg när vi såg en skylt med namnet Pankar prästänge. https://gotlanduppochner.com/2022/08/21/grotlingbo-ringvag/
Det var guppigt på grusvägen i nerförsbacken och svårt för mig att se med solglasögonen när skogen tätnade alltmer. Samtidigt var det spännande… i början. Var låg änget? Hittade jag inte dit för all skog? Gick det att hitta på ett nytt ordspråk om problemet? Någonstans på vägen hade vi delat på oss. Letade på olika ställen. Jag som oftast längst fram i ”klungan”.

Där fanns en skylt om att det var ett naturreservat. På grov halländska frågade jag myran Emil var änget fanns. Dumt nog svarade alla hans miljoner syskon och släktingar samtidigt. Till slut kändes det som jag hade myror i byxorna. Bäst att rulla vidare.

Fakta utan trams: Flertalet av Gotlands lövskogar finns på öns södra del. De har oftast uppstått genom att ängsmarker har växt igen. Detta är ett sådant område och Pankar prästänge är kärnområdet som här och var är omringat av kraftiga välväxta ekar (utanför bilden). I själva änget finns en frodig växtlighet. Mängder av intressanta växter och blommor nämns i texterna. Men när det gäller änge handlar det om att befinna sig där vid rätt tid på säsongen. Detta var ett spontanbesök. T.ex. de sex nämnda orkidéerna har vi redan visat på bloggen.

När vi flyttade till Gotland köpte Solveig en ny cykel. Hon ångrade snabbt att hon valde en svart. Inte så lätt att hitta tillbaks till den en julidag utanför ringmuren när det mesta på två hjul går i svart. Det var då hon kom på att köpa en ny ringklocka som sticker ut från mängden. Undra om det hjälper att jag ringer i svampen?

Efter några långa timmar dök hon upp. Hon och kameran. 😉

Till slut besegrade vi uppförsbacken och kom ut på asfalterade Grötlingbo ringväg igen. Vilken mysig morgon, som startade med en frukost utanför muren vid kyrkan. Jag hade fått en pangidé om var fikat skulle intas. Här på södra delen av öjn finns den härliga möjligheten att ”byta kust” på kort tid. Längst ner går det till och med att se både västra och östra kusten via en snabb huvudvridning. Eftersom vi kört västra kustvägen ner från Visby hade jag självklart andra planer om fortsättningen. På köpet passade jag givetvis på att ratta in på nya små slingrande vägar.

Efter att ha nått Ronehamn svängde jag höger mot campingen vid Ålarve naturreservat.
https://gotlanduppochner.com/2020/06/08/norra-europas-storsta-triftfalt/
Det var var två år sedan vi var här förra gången. Då blommade triften för fullt. Den gången inledde vi med frukost innan vi vandrade vidare till yttersta spetsen. Nu blev det fika. Nästa gång…

FÅR det bli lunch. Men det var ju varken roligt eller sant. LAMM och LAMMUNGAR ska det vara på öjn.

Prinsessan Eugénies förtjänst

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Den kända och sköra prinsessan som åkte till Gotland för att krya på sig fattade snart stort tycke för ön. Kring år 1900 kom dåtidens kulturelit och societet hit och lilla Ljugarn utvecklades till en elegant badort med inte mindre än fem badpensionat. På sommaren har den fortsatt att hålla den positionen. Här har du Ljugarns strandcafé som vi först cyklade förbi. Där går det att ha strandhäng för hela familjen. Minigolfbanorna lockade även för mig.

Men vi var här för att cykla 88 minuter och första målet var att få upp värmen. Fortfarande var vi kalla efter soluppgångsresan några timmar tidigare.
Bruna dörren med ett fokus på bland annat 100 sorters öl, stenugnsbakad pizza m.m. har ett bra läge och är mycket populärt.

Vissa kvällar håller strandbastun öppet för allmänheten.

Nu började värmen ta överhand. Kanske blev jag inspirerad av tre morgonpigga tjejer som sprang ut i havet. Mina vantar åkte i alla fall av.

The birds have stonetalk. Utmärkt bra koll på läget på sjön.

Fram till 1800-talet var orten en viktig handelsplats och det skeppades kalk, kalksten, tjära och trävaror från hamnen.

Det lilla huset är ett Fossilmuseum. Här kan du hitta allt mellan kattskallar och triboliter. Förr var det Strandridarens brygghus.
Det större huset är Strandridaregården som var bostad för strandridare under 1700-1800-talen. Platsen vi befann oss på kallas för Ljugarns kulturudde. Här finns i närheten fler mindre museum.

På samma grönyta och med huvudentrén mot gatan ligger enligt författaren Jonas Henningsson ”Sveriges kanske bäst belägna och absolut mest intressanta vandrarhem”. Tidigare var det en tjänstebostad åt Tullverket.

Tufft med en kvarn mitt i bebyggelsen. Annars har de bevarade kvarnarna blivit färre och pratkvarnarna kanske fler. Undra vad de maler om… 🙂

Pensionat Lövängen har funnits sedan 1925 och är därmed ett av Gotlands äldsta pensionat. Vi hade egentligen tänkt att bo här denna gång. Men så blev det inte.

Krogen Smakrike är listat i White Guide. Här går det också att fika och sova över. Kanske inte samtidigt. 😉

I livsstilsbutiken Verkstan hade vi gärna gått in. Häftigt att den huserar i en gammal bilverkstad. Nu var vi ute på två hjul tidigt på morgonen… I och utanför lokalen finns inredning, möbler, kläder, växter och mycket annat lockande. Det finns också en målarverkstad för både vuxna och barn. Det är bara att köpa en målarduk och börja skapa mästerverk på ett av deras stafflier. Låter mer som en aktivitet för de tre kvinnorna i familjen än för tuppen.

Vi tog Badvägen ner till Strandvägen och trampade vidare ner mot den underbara sandstranden. Trots att det var en tidig septembermorgon hade det blivit behagligt varmt.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

Nordligaste tätorten

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Sträckan mellan Visby och Fårösund har vi gjort många gånger i år. Eftersom vi bor i Norra Visby är väg 148 utan rondeller en smidig variant under högsäsong. Avståndet är ungefär 5,5 mil. Fårösund ligger precis intill havet. Det är både orten och sundet som heter Fårösund.

Jag lät Solveig ta hand om kameran medan mina ”cykelben” direkt sökte sig ner till havet. Vilken underbar morgon vi valde (i lördags). Klockan var ungefär kvart i åtta när vi lyfte av cyklarna från bilen. En del tog sitt morgonbad. Vi hann prata några ord med ett trevligt par.

Vi fortsatte att cykla in i en skuggig mysig miljö med bänkar lite överallt.

Både dessa bilder och fler foton kommer i ett eget blogginlägg i september.

Jag skulle kunna tänka mig att ha den utsikten från Strandvägen. Tänk att sitta där och njuta av havet, båtar och södra Fårö. Kanske lite mer påklädd i november.

Bunge Bunn var namnet på kalkugnen som byggdes 1849 av Edvard Israel Grubb d.y, som var en välkänd köpman och kalkpatron. Jag läste att det sägs vara den största ugnen på öjn. Dessutom en av de sista som var i bruk. Den togs ur drift vid 1800-talets slut.
Oj vad arbetarna fick slita under långa pass och dessutom taskigt betalt.

Jag som både pluggat film och troligen sett över tusen filmer trodde innan gotlanduppochner föddes att biografer på Gotland/Fårö skulle få en egen kategori. Pandemin satte käppar i hjulen för det. Däremot har vi köpt en läsvärd bok som heter ”Från Lada till Salong”, som är en guide till Gotlands biografer. En del av texten under nästa bild har jag hämtat från den boken.

Undrar om ryktet stämmer? Skulle biografens namn egentligen varit Royal och allt handla om money? Eftersom en neonskylt med fem bokstäver blev för dyr… 🙂
1940 var den moderna biografen med 255 sittplatser klar. Huvudfilmen i premiären var klassikern ”De tappras legion” med populära Gary Cooper i huvudrollen. Han och många fler har jag som filmisar.

Stucken kvarn byggdes 1868 och har en vridbar topphätta som ställs i riktning efter vinden. (Kallas Holländare) Kvarnen är ett byggnadsminne. De flesta som är på väg att ta färjan till Fårö lägger säkert märke till kvarnen. Själva noterade vi att timern var på väg att berätta att 88 minuter var till ända. Vad härligt att ha nerförsbacke till fiket som vi äntligen skulle besöka. I förra årets ”Kryssa på Gotland” hade jag med en zoomad bild därifrån, med en man vid entrédörren. Minns du som var med? I år behöver ingen med vattuskräck, den 1 november, hoppa ner på botten i en bassäng. Istället ska du få starta på marken och sedan klättra uppför berget med namnet… 🙂 Poängen för de som svarar rätt av de tre alternativen till bilden kommer att få fler poäng än förra året. Snart är det bara två månader kvar till första bilden. Men redan 15 oktober startar kvalet till sista ”Korsordsmästerskapen”. Tio uppgifter. De tjugo första i tabellen bjuds in till mellanrundan 1 november. I finalen är det bara tio deltagare.

Kartan tog jag kort på innan resan. Annars hade det varit mer pedagogiskt att färglägga var vi lämnat ”cykelspår”. Ingen är perfekt.

En del av naturreservatet på Furilden

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Grötlingbo ringväg

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.