Kategoriarkiv: På två ben på Gotland

Raukfältet i Folhammar

Publicerad den av
28


På fotot ser du populära turistorten Ljugarn på Gotlands östkust. Därifrån följer man strandvägen ett par kilometer nordost ut, längs den långa sandstranden.
Först hade vi stannat till i det tuffa fiskeläget Vitvär där jag hörde rejäla mystiska smällar och hade fel om orsaken. https://gotlanduppochner.com/2019/11/29/kungligt-besok-i-vitvar/
Sedan var det bara att hålla tummarna så vi slapp ovädret som mullrade på avstånd från havet. Nu i efterhand vet jag såklart att det gick bra. Vi hann till och med njuta av varmt kaffe och andra medhavda ätliga saker i den nyinköpta fikakorgen.
(Jag kan inte låta bli. Därför sätter jag inte ut något kommatecken efter ordet SAKER. För jag vill fantisera om hur jag och Solveig tränger ihop oss i fikakorgen och kurar. Dessutom tror jag att 2/3 av läsarna inte märker felskrivningen utan min hjälp.) 😀

Jag älskar de fantasieggande raukarna och anser att Folhammar är ett av de vackraste raukfälten på Gotland. En del av raukarna är ca 6 meter höga. Det du bör veta är att det ligger i ett naturreservat med mycket annat intressant att skåda när det gäller växtlighet.

Hade jag varit här som barn är jag inte säker på att mina föräldrar fått med mig hem. Inte om jag kombinerade min klätterglädje med ”gömme”. En farlig kombination. Sant är att det lockade till klättring även denna gång.

Jag smög försiktigt för att inte störa havsvakten Raukfrid som höll stenkoll utåt havet. 😉
Revkalkstenen är rik på fossil.

Vi spanade efter den omtalade kamelen.

Den måste det vara.

När det började komma  droppar från skyn och Tor slog på hammaren vände vi tillbaka.

Jag förstår att det är ett populärt picknickområde. Det finns iordningsställda grillplatser och bänkar och bord. Annars är det bara att slå sig ner vid ”foten” vid din favoritrauk.

Nu var det kyligare och hade blåst upp. Tur det bara återstod en rask promenad genom tallskogen till parkeringen.
Återigen slog det mig. Den som gillar naturupplevelser utöver det vanliga måste älska att besöka Gotland. ❤

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Publicerad den av
51

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉

Langhammars/Langhammarshammar

Publicerad den av
29


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Gamla hamn/Gamle hamn

Publicerad den av
26


Jag uppskattar tydligt markerade skyltar. För Hunden jag ville besöka kan varken skälla eller vifta på svansen. Egentligen har rauken flera namn. Några säger Kaffepannan. Andra Sankt Oles port. Det gemensamma är att det är Fårös mest berömda rauk.

Vi vaknade innan timern skulle väckt oss. Efter en tidig frukost åkte vi iväg. Eftersom det varit riktigt kallt under kvällen innan var vi påpälsade i starten. Mössan fanns till hands i fickan. Men efter ett par timmar åkte det mesta av. Samtidigt var jag tacksam för att jag hade ordentliga skor på fötterna på grund av klättringar och ojämna partier.

Klapperstenstranden norr och söder om raukområdet är mycket vacker. Stranden saknar så gott som all form av växtlighet. I solsken är stranden bländande vit. Det är känt att det nästan alltid är stilla och lugnt vid denna plats oavsett hur mycket det blåser ute på havet.

Ser du den berömda rauken? Den bästa bilden kommer snart. Men den allra bästa hade varit att ha solnedgången med i centrum. För då hade det varit extra magiskt.

Troligtvis var detta långt tillbaka både en handels- och fiskehamn.
Längst ned i den breda rauken har vågorna gröpt ut ett stort hål, en raukport och ovanför rauken ligger ett löst kalkstensblock. Allra överst ser du en livs levande ”fågelhund” som bevakade just mig. 😉

Raukarna vid Gamla hamn är speciella. För i vanliga fall består raukar helt igenom av revkalksten. Men här står de på en fot av lagrad kalksten. Vad tycker din fantasi detta ser ut som?

En liten bit in i strandskogen ligger resterna av ett träkapell med kor och långhus. Det rör sig om grunden till en kapellruin kallad S:t Äulas körka eller S:t Olofs kyrka i modernare tid.

Detta var första stoppet på en lång härlig dag. En gullviva hälsade oss välkomna tillbaka till bilen. ❤

 

 

Gotlands högsta rauk

Publicerad den av
33


En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding. Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”