Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.
Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.
Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.
Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.
Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉
Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.
Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963? Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.
Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.
Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.
Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.
De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.
Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G. Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.
Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam. Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.
Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten. Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.
Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦
Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉 Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000. Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.
Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.
Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.
Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉
Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.
Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.
På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.
När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket. Välkommen till tre delar till. 😀
I socknen Burs har det byggts upp en unik järnåldersby, efter en spännande händelse som hände i trakten, våren 1975.
En grupp högstadieelever från Högbyskolan i Hemse var tillsammans med lärarna Harriet Löwenhielm och Pär-Gunnar Werkelin på lägerskola i Burs. Nära Stavars hus fann de en silverskatt från 900-talet. Det mesta bestod av arabiska mynt. Vikingahövdingen ”Staver den store” skall enligt sägnen ha varit ägare till skatten.
Staten löste in Stavarskatten och betalade en generös hittelön till eleverna. För pengarna åkte de på en studieresa till det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre utanför Roskilde. Antagligen var det då drömmen om att bygga en järnåldersby på Gotland föddes.
Med lärarna Harriet och Pär-Gunnar i spetsen började en grupp entusiaster bygga en fast lägerskola, inte långt ifrån platsen där de hittat skatten.
Under vår och höst åker skolklasser hit. Under sommaren är lägerskolan öppen för besökare. Undra om det kommit grupper och klasser från ställen långt bort på fastlandet? Andra länder? Hoppas det. För det är säkert spännande och lärorikt att pröva på olika hantverk och vardagssysslor från järnåldern. Sedan sover de säkert gott i vikingahuset. En del drömmer antagligen om vikingar. De djärvaste tar kanske en hederlig gammal ficklampa med sig ut i mörkret och letar efter glimrande saker. Mobilljuset tror jag inte bringar någon tur.
Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.
De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklarän någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.
Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.
Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.
Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.
Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria. Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤
Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.
Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.
Gotlands största sammanhängande gravfält, Lilla Bjärs, ligger sydost om Stenkyrka medeltidskyrka. Den största anläggningen, ”Äuglehaug”, är detta röse med 17 meter i diameter.
Jag upplever det som om vi byter ”värld” när vi kliver över stättor. Den grå vardagen lämnar plats för något nytt; vackert, sevärt, lärorikt, Tänkvärt, motion m.m.
Det finns på området över 1 000 synliga gravar från brons- och järnåldern.
De vanligaste gravformerna är nämnda rösen och låga stensatta gravar. De flesta rösen är över sex meter i diameter.
Tyvärr har flera av dem blivit plundrade.
Vi kunde också njuta av nutidens färgskala i naturen och…
…och få en glimt av nästa säsongs blåbär. Men nu gällde det mest att sätta sig i säkerhet, innan det blev ösregn. Himlen var mörkblå och det var lugnet före nästa skur, som vi väntade ut i bilen, innan vi rullade vidare.
Det sägs att vi små människor kan bli så rädda att våra kroppar fryser fast i en försvarsposition. Detta kan vara avgörande om vi möter vilda farliga djur i djungeln, om vi låtsas vara en död figur på marken. Själv tror jag inte djuren går på det. De är betydligt smartare än så.
Här rör det sig om två kvinnor som en söndag var på väg mot kyrkan. Av någon anledning började de storgräla och därför straffades kvinnorna med att förvandlas till sten.
Bildstenarna står kvar på en åker ett par kilometer från Bro kyrka. (Du kan se dem på höger sida om du kommer från kyrkan/Visbyhållet. Strax intill finns en idrottsplats). Stenarna har stått kvar sedan söndagen på 700-talet. Tyvärr har väder och vind gjort att bilderna är försvunna. Vad tror du samtalsämnet rörde sig om? Kärlek, pengar, barn, män, mark…?
I Tingstäde finns ”Den svenska mekanikens faders” barndomshem kvar.
Jag syftar såklart på Christopher Polhem. Den stora uppfinnaren, adelsmannen m.m. som levde mellan 18/12-1661 till 30/8-1751 och blev nästan 90 år gammal.
På 1650-talet råkade hans far, som bodde i en fristad i Pommern, i sjönöd och drev iland på Gotland. På den vackra ön blev han kvar och kanske var det på ön som han träffade svenskan Christina Eriksdotter (född i Vadstena och död i Visby.) Wulf Christoffer Polhammar som pappan hette dog redan 1669.
När jag utläser födelsedagsdatum och dödsdatum inser jag att det blev ingen lång barndom på Gotland för Christopher. Mamman gifte om sig och Christopher hamnade hos en farbror i Stockholm. Men när Christopher var tolv år dog hans farbror och Christopher fick därefter fixa pengar till mat genom att vara gårdsskrivare på olika gods.
”En båt i vila” med en bra bit till havet.
Tingstäde Hembygdsförening tar hand om Polhemsgården. Genom dem går det bra att boka visningar.
Jag filosoferade om hur grabben Christopher hade här som en liten sork. Fiskade han i dammen? Byggde han kojor i träden i skogen? Var han vid havet någon solig sommardag? Hade han kompisar? Eller var han ett geni redan som barn, som klurade på olika lösningar?
… fågelskyddsområden befann vi oss en lugn majkväll.
Klase fiskeläge är namnet. Ett fiskeläge som är ”relativt nytt”. Troligen från 1930-talet.
En båt i vila och en som är redo för nya äventyr.
Här var ett sådant tillfälle då jag önskade att vi var experter på fågelläten och fågelarter.
Det hände något mycket speciellt här 18 augusti 1943. RAF-piloten Richard Todd-White hade i uppdrag att bomba en forskningsanläggning vid Peenemünde, där man tog fram V1 och V2-raketer. Tyvärr blev hans plan nedskjutet av tyskarna. Planet ”landade” vid Klase fiskeläge.
På minnesmärket i Sproge kyrka går att läsa följande: ”In memory of Squadron leader R.N. Todd-White, R.A.F. Who died in action 18th augusti 1943 and was recovered from sea and originally buried in the churchyard here by the good people of Sproge.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 