Kategoriarkiv: Historiska platser på Gotland

Bjärs hög – Gotlands största bronsåldershög

Publicerad den av
8

Efter att ha besökt Liste ängar, havet och Trullhalsar stannade vi till vid Bjärs hög som vi noterat på ditresan. Vi höll de fyrfotade under uppsikt, för vi hade inte tid för att umgås med dem, om de blev för nyfikna och bildade en yttre ring.

Namnet Bjärs hög har den fått efter gården Bjärs. Högen mäter 57 meter i diameter och är drygt 5 meter hög. Högar är torvtäckta bronsåldersrösen. Gotland har inte så många högar, men desto fler rösen. Däremot är högar vanliga i Skåne och Danmark. Orsaken är att på dessa två ställen bevaras organiskt material bättre, eftersom torven kan hindra att luft tränger in och förstör föremål. Mest kända undersökta är troligen Kiviksgraven i Skåne. Där minns jag att Solveig var tillsammans med en skolklass.

Bredvid fanns det några kämpagravar, som är en ruin av en bostad från äldre järnåldern.

Dags att hålla reda på kamerautrustning och dra sig mot ”utgången”. Flocken började visa mer och mer intresse och rörde sig mot de tvåfotade.

Skeppsvraket Fortuna

Publicerad den av
8

Vi stod längst ut på piren vid Ekeviken, på norra Fårö, och spanade. Om vi hade haft med en bra kikare skulle vi ha kunnat granska halvön bättre. Tänk att Norsholmen en gång i tiden var en egen ö. För dem som är fågelintresserade måste det vara som ett paradis på jorden eller i luften. Halvön är känd för som en sevärd lokal för sträckande och rastande fåglar. Under tiden 15 mars till 15 juli är det förbjudet att röra sig utanför de vägar som markerats på skyltar. Motordrivna fordon är förbjudna inom området året runt. Inget undantag ens på skottårsdagen. Halvön är sedan 1967 ett fågelskyddsområde.

För de botanikintresserade kan nämnas att här finns Gotlands enda förekomst av dvärglåsbräken.
Det finns också rester av ett stort misslyckande på halvön. 1916 startade Gotlands Fårö Kalkaktiebolag kalkbrytning här. Det handlade om ett storstilat projekt med järnväg från stenbrottet till utlastningsanordning i betong och en utskeppningshamn. Blev det någon världskänd succé? Efter mindre än tre år strandades projektet. Orsaken var att kalkstenen hade för dålig kvalitet. Ännu återstår ett högt betongfundament och tre stora stenhögar som ett minne från den misslyckade industrisatsningen.

Det jag nämnde ovan syns bra på håll. Men det som lockade oss var att få se en glimt av det ”rostiga” som håller på att försvinna, alltmer ner i havet, lite vid varje storm. Havet som både tar och ger. Någon gång i oktober 1969 var ett tyskt skepp med namnet Fortuna på väg från Antwerpen till Örnsköldsvik. Skeppet med en oerfaren besättning råkade ut för oväder. Vindarna uppgick under natten till 25 sekundmeter och sikten var inte mycket att hurra för. Vid tvåtiden på natten kom de för nära land och stötte på grund.

Skönt att besättningen klarade sig oskadda. Tyvärr härjade stormen vidare och därmed gick det inte att göra några som helst bärgningsförsök. Knappt en månad senare hade vädret gjort sitt och Fortuna blev ett vrak och genom åren ett besöksmål för ruinromantiker. Enligt Wikipedia bestod lasten av kaustiksoda. Hm…
Bilden ovan blir oskarp vid vårt försök att zooma in så mycket som möjligt, men syftet att du som tittare ska se lite av vraket når förhoppningsvis ändå fram.

Trullhalsar – inte bara sten

Publicerad den av
12

Vilket fint foto Solveig tog på en Skogsstjärna. ❤ Det behövdes något vackert att vila ögonen på efter det att jag, under den sista kilometern, kört slalom mellan groparna på den lilla smala vägen.
Vi befann oss en bra bit från bebyggelse, på en plats som jag inte hade längtat efter att besöka en mörk stormig höstkväll. Möjligtvis under tidig tonårstid för att leka gömme.

Ingen vet helt säkert varför platsen kallas för Trullhalsar. Två skilda gissningar hittade jag i min research. Min personliga gissning är variant två:
A. Stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar.
B. Det finns en våtmark i närheten som kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som även kallas för Trullet.
Låt oss traska vidare på stigen så du kan bilda dig en egen uppfattning.

Det är fantasieggande att tänka sig att havsytan var 3-4 meter högre när gravfältet användes. Nu ligger gravfältet i tallskogen en bra bit från havet. Då fanns troligen en större hamn i anslutning till gravarna och fältet låg förmodligen på en udde eller halvö, nära strandlinjen.

Smålands landskapsblomma – Linnéa. Som en liten sagoälva i rosa klänning.
Vi uppskattade denna plats som på 1920-talet inköptes av Gotlands Fornvänner. 1933 återställdes ett flertal gravar till sitt forna utseende.

Omkring 320 synliga gravar bestående av rösen, stensättningar och domarringar finns i Trullhalsars gravfält.

Lingon som blommar ❤
Det var en rofylld plats. Vi rekommenderar ett besök här om du för en stund vill känna historiens vingslag men det gäller att köra långsamt… Här finns möjlighet att göra en tidsresa bakåt, samtidigt som du njuter av blommor och fågelsång.

Wikipedia nämner att gravfältet beskrevs första gången 1801. Mannen bakom orden hette Carl Gustav Gottfried Hilfeling.

Under början av 1900-talet undersöktes ett flertal gravar som sedan återställdes. Exempelvis gjordes en arkeologisk undersökning 1915-16 av Birger Nerman. Mellan 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Fynden som påträffades var från 600- och 700-talen efter Kristus födelse. Denna tidsålder kallas för Vendeltiden och var förstadiet till vikingatiden.

Lite modernt vackert ögongodis, liljekonvalj.

I gravfältet har både män och kvinnor påträffats. Särskilt i kvinnogravarna har det hittats prylar som tyder på att människorna varit ganska förmögna. En del fick med sig smycken, vapen och något att äta. Själv vet jag med säkerhet att jag kan klara mig utan dessa saker när den dagen kommer. ”Vi kan inget ta med oss när…”

Med solen i ryggen

Publicerad den av
16

Vi har cyklat runt muren förut. Förra gången följde vi den ner mot havet och cyklade sedan motsols. Därför valde vi att cykla medsols den här gången. Vi startade vid Dalmansporten.

När vi tittade åt höger såg vi att torkan gått hårt åt gräset. Man skulle nästan kunna tro att detta är en höstbild om det inte vore för de gröna träden.

Tur att vi är morgonpigga! Här kan det vara svårt att ta sig fram ibland när en hel grupp turister står samlade och lyssnar på sin guide.

Under våra fem år här på Gotland har jag verkligen uppskattat att få cykla längs med och beundra denna fantastiska mur. Ett imponerande världsarv!

Från Söderport och ner mot havet blev det inte så många kort tagna. Vi rullade på ganska snabbt.. och valde att lämna den sista lilla biten av muren ner mot havet. Istället svängde vi in genom Skansporten.

Jag har mina favoritplatser i Visby. Almedalen ligger högt på listan. När det gäller byggnader så tror jag att hus med trappstegsgavlar hamnar på plats ett. .

Kruttornet och fiskarporten. Här bestämde vi oss för att åka vidare på insidan.

Och nu närmar vi oss min absoluta favoritplats…

Botaniska trädgården, ”Botan”. Tänk så många gånger vi varit här.

Det händer mycket i Visby på sommaren. Vår cykelväg var plötsligt avstängd så vi fick åka ut på utsidan igen. Men det gjorde inget för nu kunde vi se havet.

Den smala stigen och en del möten gjorde att det kändes klokast att gå med cyklarna på den här sidan. Då fick vi ju mer tid över att se både framåt och bakåt.

Tänk att alldeles nyss var vi där nere vid havet.

Denna utsikt kan man se många gånger utan att tröttna. Vi var nöjda och belåtna med dagens cykeltur och cyklade tillbaka hem. Tack vare kameran tar vi med oss våra minnen från ännu en fin morgon i Visby och kan dessutom dela dem med dig som läser det här.

Rannarveskeppen

Publicerad den av
15

Efter vi ätit frukost vid hamnen i Klintehamn och cyklat våra 88 minuter var det dags för nästa äventyrliga etapp med ”Den lilla blå”.
Redan vid cyklingen hade vi sett skylten mot Rannarve i Klinte socken. Efter vi kört en bit på asfalt i ett villakvarter tog den lite hoppiga smala grusvägen, en väg som är en rest av den gamla banvallen till järnvägen mellan Roma-Klintehamn, över. Vi gick ut från bilen och njöt av stillheten och fågelkvitter. Sedan fortsatte vi till fots ungefär 250 meter genom skogen.

Informationsskylten berättar om en liten ”flotta” på fyra stenskepp som seglar på rad mot norr. Skeppen är alla lika stora, ca 9 meter långa och 5 meter breda. Relingens mittstenar är högre än de övriga. I ett av skeppen fann man vid undersökningarna 1966-67 en husurna med brända ben och 2 miniatyrknivar i brons.

Fotot är taget från norra sidan och bakåt från där vi kom.

De fyra stenskeppen har gemensamma manshöga stävstenar. Ser du mansansiktet på ”översta” bilden? Jag tycker han ser eftertänksam ut.

På andra sidan stigen finns en mindre skeppssättning och ett röse med en kista av hällar. I kistan upptäcktes vid utgrävningarna ett lerkärl. Kärlet är format som en rund hydda s k husurna. Den finns numera att beskåda på Gotlands fornsals förhistoriska avdelning.
Vi är överraskade av att denna fina plats inte tycks få det utrymme i sociala sammanhang m.m. som det är värt. (Trots att det inte ligger nära en havsutsikt)

Ps. Stigen leder vidare till ett stort bronsåldersröse som ligger ca 300 meter bort.

Vike minnesgård

Publicerad den av
6

På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.

Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden.
Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne.
Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.

Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.

Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.

Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag.
Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.

Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.

Ta sig tid

Publicerad den av
13

Minns våra semestrar på Gotland. Då var jag naiv och trodde att det gick att se havet bara genom att åka längs de stora kustvägarna. Egentligen ser man inte havet speciellt ofta under de milen. Åkte vi från Visby mot exempelvis Hoburgsgubben var det ett skönt stopp att stanna till här vid Gannarve skeppsättning. Jag tror många andra gör något liknande för att njuta och sträcka på benen. Den här gången gick Solveig en bit ner för att fota det glittrande havet och utsikten mot Karlsöarna. Själv hade jag fullt upp med att få på mig alla vinterkläder, som jag inte vill ha på mig som chaufför.

Den rekonstruerade 29 meter långa skeppssättningen kan du läsa om här. Minns att det då fanns blommande blåeld.
https://gotlanduppochner.com/?s=Gannarve+skeppss%C3%A4ttning&submit=S%C3%B6k

Ekstakusten är så vacker.
Som vanligt blinkade vi höger och körde ner mot fiskeläget Djupvik. Precis i slutet av backen fick jag en impulsidé. Alla andra gånger har vi parkerat vid fiskeläget och sedan fortsatt den underbara sträckan söder ut längs havet. Vi har även cyklat sträckan ända bort till fårens betesmarker. Nu blev jag istället nyfiken på vad som fanns till höger. Fanns det skyltar om privat område? Nej. Däremot förbjudet att parkera och stockar lite överallt. Rejält stora stugor på höger sida. En yta som var för allmänheten blev stoppet. Därmed kunde vi gå en sväng.

Intressant att se Djupvik fiskeläge och Lilla och Stora Karlsöarna från en annan position. Nästa avstickare från väg 140 var också spännande. Då var vi på jakt efter ett annat och för oss nytt fiskeläge. Gotland är bra på att leverera.

Torsburgen

Publicerad den av
10

Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.

Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.

Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.

När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.

Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.

Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.

Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?

Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.

Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.

Väster om Liffride gård

Publicerad den av
7

Vi var kvar längs vägen mellan Lärbro och Hellvi och hade promenerat till västra sidan av gårdsanläggningen.

Den västra gravfältsdelen av Domarlunden domineras av ett drygt tre meter högt bronsåldersröse. Det hårda materialet består av kalk- och gråsten. Diametern är
ca 30 m.

Vid sidan om ”storhögen” finns det resta stenar samt stensättningar och mindre rösen. 1877 gjordes en undersökning där fynd påträffades från romersk järnålder.

Domarlunden & Skeppssättningar

Publicerad den av
10

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.