Satte färg på en vit fläck

Oftast har vi minst ett bestämt mål när vi gör våra utflykter för gotlanduppochner. Åker vi iväg tidigt på morgonen öppnas fler möjlighetsdörrar för mig att färglägga sjätte kartan över Gotland och Fårö. Då finns det gott om utrymme för spontanitet.

Vi hade gått en stund i Kappelshamn. Fortsatte sedan köra en bit längs södra sidan av Kappelshamnsviken. Ibland skymtade jag havet bakom tallridån. Eftersom vi inte hade bråttom och inga bilister blev störda kunde jag hålla en rätt låg fart på asfaltsvägen. Så dök en spännande ”grusväg” upp. ”Är det okej om jag rattar ner här?” Det såg ut som en nick. Jag studerade underlaget och tänkte det finns… kanske kan bli värre längre fram… bäst att… En möjlighet dök efter ett hundratal meter. En slags p-ruta utan avgift. ”Den lilla blå” behöver inte mycket utrymme. Vi fortsatte färden mot havet på två ben. Två var. 😉

Vad jag älskar möjligheten att vistas på en sådan här behaglig plats en senvårmorgon. Vi gick ut på bryggan för att få ett annat perspektiv. Troligen har det här en gång i tiden varit ett fiskeläge med fler bodar.

Här ligger ett bevis och vilar. Hade jag haft bättre hörsel kunde jag hört dess dramatiska livsöde. Nu får min egen fantasi fylla i luckorna.

En mer vattentät skuta väntar förmodligen på sin ägare. Vilka möjligheter som vi haft på den här ”tidsresan” i vårt gemensamma liv. Senvåren kan vara så ljuvligt vacker.
Gotland är lagom stort. Efter att vi mellanlandat i Dagghagen och Hammarsänget nådde vi snart andra kusten med sin egna karaktär. Med positiv energi och minnen vi haft med oss när vi återkommit till Visby efter alla våra turer. Undra hur många hundratals de blivit? Synd jag inte fört någon slags statistik över det. Men i de två sista femårsdagböckerna finns möjligheten, att under några novemberdagar när regnet piskar mot rutorna, taket håller på att lyfta från huset och det aldrig blir helt ljust utomhus, läsa igenom kråkfötterna och i Frank (vår läsfåtölj med lammskinn) bli Statistik-Bosse för en vecka eller två. Läge att dela in dygnet i olika ”tabelltimmar” och se när vi varit som mest aktiva. Beror helt och hållet på vilken månad det är.
Läser att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” idag fyller tio år. Vart tar tiden och livet vägen?

Den stora högen i Kalkriket

När vi kom tillbaka till Bläse efter vår härliga, guppiga cykeltur längs Stenkusten gjorde vi en liten trampande avvikare.

Det finns ett högt spår med restprodukter efter alla kalbrytningsår.

Härifrån får man en bra överblick över omgivningen runt Kappelshamnsviken.

”Den lilla blå” stod parkerad intill Bläse Kalkbruksmuseum.

Nedanför slagghögen är det populärt att skriva namn och annat med vita stenar från marken.

De tre ovala bilderna är från förra årets inlägg i Bläse. Den gången när vi gav upp försöket att studsa omkring i de djupa vattenhålen, längs Stenkusten, med ”Den lilla blå”. Det var helt klart ett bättre alternativ att cykla den härliga och ovanliga natursträckan. Nu klarade vi oss undan och fick till och med rabatt för de endast tre tillfällen som ”Den lilla blå” fick bilterapi. Eller är det min fantasi som spelar mig ett spratt? 😉