Äntligen guppade ”Den lilla blå” iväg till det mytomtalade turkosfärgade vattnet i det vattenfyllda kalkbrottet Blå lagunen. ”Det var på tiden”, nämnde någon av de fyra ungdomarna som besökte oss förra veckan. För två av dem är det en badfavorit. För det andra paret var det premiär.

Under vårt timslånga besök tyckte vi färgen var mest blå, med inslag av grönt.
Duon som satt på andra sidan njöt av den uppåtgående solen och säkert av sällskapet. För de satt kvar när vi återkom.

Jag lovar. Fotografen har inte så lång näsa. Men det blev ett coolt foto.

Själv njöt jag från ”torrt avstånd” av den tidiga promenaden. Parkeringen sväljer ungefär 200 bilar. Men nu stod där husbilar. En del personer började sätta ut frukostbord på första parkett. Andra satt på stolar och betraktade omgivningen. Om ett par timmar skulle scenen varit annorlunda. Under högsäsong tar en idrottsförening betalt för att parkera. Oftast får de stänga grinden vid stora vägen när det inte finns några fler platser kvar. Längs ”stora vägen” finns det numera förbudsskyltar mot att parkera. Kaos är ett svenskt ord på fyra bokstäver. Eller är det svenskt? 😉

Sådant kaos behövde vi inte tänka på igår. För jag hade ”nollat” avståndsmätaren exakt klockan 05:26.
Innan vi nådde Blå lagunen hade vi redan besökt tre platser och njutit av en medhavd frukost vid Stenkusten. Sämre vy gick att ha. Vi tänkte inte ens på att ta upp kameran och föreviga ögonblicket. Fast det var första gången som vi befann oss på Stenkusten. Nästa gång ska cyklarna med bakom bilen. De behövs sista milen. Jag överdriver inte. Jag är säker på att den milen går minst dubbelt så fort på två hjul. Då går det att lätt rulla mellan groparna. Igår var dessutom flera av de stora groparna vattenfyllda. Det måste ha regnat rejält under natten.

Det finns en liten strandremsa som jag gissar att de mitt på dagen får ”slåss” om. Vi kände på det klara vattnet som kändes behagligt. Det här är ingen badplats för barn som inte är simkunniga eller för vuxna som vill ha kontakt med havsbotten. Undra hur många meter ner det är på det djupaste stället? Om det råder algblomning eller blåser kallt måste detta vara en idealisk plats för bad.

Vi befann oss samtidigt i ett av Gotlands många fina naturreservat. Vår tanke från början var att gå runt den turkost glittrande ”pölen”. Men den starka uppåtgående solen fick oss att inse att det inte hade blivit några godkända bilder därifrån. När vi vände hade vi längre väg tillbaka. Då var det perfekt för att stanna till och ta några detaljbilder från kalkklipporna. Här är en kvartett av dem. Den nedersta gav oss en tidig glimt av hösten. Vilken tur att vi på Gotland har ”Den femte årstiden” att först se fram emot. Egentligen upplever jag och Solveig det underbara lugnet nästan vid varje tillfälle, som vi åker iväg extra tidigt på dygnet. Dofterna, djuren, ljuset när dagen gryr. Vi kör lite långsammare. Stressnivån i trafiken sover fortfarande ruset av sig. Till och med tankarna upplevs klarare på sitt sätt. Allt känns möjligt. Vi är djupt tacksamma för det gedigna smörgåsbord som öjn Gotland levererar – året om. Jag hade hoppats att 100 % av våra ”ögäster” respekterade ”naturreglerna”, som gör det möjligt för kommande generationer att få uppleva allt vackert. Vissa ”sår” tar otroligt många år för att ”läka”. Det gör mig lite dyster till mods.

Gotlanduppochner önskar dig bloggbesökare en fin fortsättning på augusti. ❤
Själv svarar jag med en kommentar på eventuella kommentarer. Tiden räcker inte riktigt till längre.