Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” ❤ fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉