Vi hämtade ut ett paket igår på ett utlämningsställe. Sedan körde vi iväg på en större väg och blinkade vänster vid ett vägskäl, som vi aldrig kört in på förr. Egentligen hade vi inget mål mer än att någonstans gå en promenad innan vi körde hem för söndagsfika. Plötsligt stod det 90 på skylten och jag tyckte det var märkligt med tanke på den slingrande vägen i skogen. Men runt krönet blev vägen rak och otroligt bred. Vi insåg att det var en reserv landningsplats för flygplan. Därefter kom den där djupt rotade känslan, som jag alltid har inne i kroppen. Havet som drar till mig som en magnet. Är det grått och rätt trist har kusten ändå sin tjusning. ”Kan vi ta promenaden vid havet? Jag tror vi snart når kustvägen. Hur långt norr ut tror du vi är?”

Vi korsade två stora vägar och nådde stugområden som var nya för oss. Till slut kände vi igen oss. Det är kul att se hur vi lär oss att hitta på ön. Hamnar på senvägar som kanske blir genvägar i framtiden. Har vi ingen tid att passa är livet fullt av möjligheter.

Vi hoppades att det bara var någon som eldade vid en stugtomt i skogen och att vi inte på tillbakavägen skulle hamna i en kraftig eld och rökhistoria, där vi tvingades ta till ett sent olockande novemberdopp. 😉

Till slut insåg jag själv att jag borde hålla mig i bakgrunden. Låta Solveig sakta gå först och stanna till – beredd på att få sin ”färgbild” inför nästa månads redovisning. Det var som de där ”elakingarna” lekte katt och råtta med henne. Så fort hon skulle zooma och ljudet från kameran hördes försvann objektet. Skam den som ger sig. Till slut vann hon kampen. 🙂

Både igår och under lördagens promenad noterade vi att det inte är lätt att hålla avstånden till medmänniskor som vi möter. Svårast var det i lördags på Galgberget.

Två trevliga bildbevis som piggade upp oss. ❤

Varför tror du jag ville ta denna bilden? Jag hade till och ifrån funderat på om det… jo så måste det vara. Jag hade rätt. För en gångs skull. 😉