Kategoriarkiv: Macro på Gotland & Fårö

Blåsippskavalkad…

Publicerad den av
24

Igår såg jag bilder från Gotland, på FB, som visade att det kommit snö igen. Dessutom läste jag att det skulle bli rejält blåsigt och att vissa färjor ställts in. Därför gissar jag att om en och annan blåsippa redan hunnit komma upp så har de genast krupit ihop under snötäcket igen i väntan på bättre väder.

Det kändes som julafton när vi flyttat till Gotland och fick uppleva den första våren 2019.
Det lyste blått i nästan vartenda änge vi besökte. Mina favoritblommor fanns i överflöd lite varstans. Som jag njöt av alla våra blåsippsutflykter.
I år får jag nöja mig med att njuta av gamla bilder, för i vår närmiljö här i Skåne växer inga blåsippor alls.

När jag fick ett macro och började ”experimentera” med det upptäckte jag en ny blåsippsvärld. Att komma så nära de här små blommorna gör att man får se detaljer som ögat annars inte uppfattar.

Vita blåsippor är inte så vanliga. Den här bilden tog jag i Lummelunda, men vi lyckades hitta dem på några andra ställen också.

Visst är det fantastiskt att alla är lika men ändå helt olika – trots att det finns så många!

Ibland dyker det upp en som bryter lite mot mönstret och är helt sin egen…

och ibland lyser de bara helt blått.
En av synonymerna till kavalkad är ”festligt följe” och en annan är ”lång rad”. Dagens inlägg kunde blivit ett ännu längre följe med blåsippor, men då hade det inte passat in i kategorin ”Tio utvalda på Gotland”.

Med blöta fötter

Publicerad den av
9

En söndag i juli lämnade vi Visby och åkte norrut. Första stoppet blev Harudden.
https://gotlanduppochner.com/2023/07/22/det-galler-att-vanda-blicken-at-ratt-hall/
Där klarade vi oss precis från att bli genomblöta, men när vi väl satt i bilen igen öste regnet ner över oss. Därför fick parkeringsplatsen utanför Halls kyrka bli vår fikaplats. Där satt vi i bilen en stund och njöt av kaffet samtidigt som vi väntade på uppehållsväder. Vi hade turen på vår sida. Ganska snart kunde vi packa ihop fikakorgen, plocka fram våra kameror och traska tvärs över vägen.

Hall kyrkänge – Jag läser på hembygd.se att det finns en karta från 1695, över Hall socken, där man kan se att det då var ängsmark både norr och söder om kyrkan. Idag är det bara kyrkänget kvar av den hävdade ängsmarken. Hall sockenförening ansvarar för skötseln av änget. Tack till alla er som ser till att änget sköts om.

Både Bosse och jag har njutit av många av de gotländska ängena. Vi har lämnat ”stan” med trafik och turister bakom oss, åtskilliga gånger, och åkt ut till lugnet och grönskan. Förvånande nog har vi ofta varit helt ensamma.

Nja, det var förstås en sanning med modifikation. Det beror förstås på vad man menar med ensamma. Vi har träffat på många djur, speciellt småkryp. En del har vi lyckats fånga på bild, andra har frestat tålamodet till max.

I det här änget kunde vi läsa på om olika växter och djur tack vare de fina och informativa skyltar som Länsstyrelsen Gotland ligger bakom.

Ganska snart insåg vi att det hade varit en klok idé om gummistövlarna fått följa med på resan. Det hade de förstås inte… och därför började det bli blött om fötterna.

Men vem har tid att tänka på blöta fötter när det finns både humlor och fjärilar som sitter helt stilla och väntar på att bli fotograferade?

Öppet och ljust med fin och örtrik markväxtlighet (hembygd.se). Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

Är det något jag kommer att sakna från Gotland, nu när vi blivit fastlänningar igen, så är det möjligheten att ta med fikakorgen och åka ut till ett Gotländskt änge. Därför blev jag lite extra glad igår när vi cyklade ut och upptäckte Tallskogsleden. Det verkar som om Helsingborgs kommun gjort en stor satsning på att skapa grönytor och möjlighet för alla att upptäcka naturen även i Skåne.

Aldrig har vi…

Publicerad den av
14

…genomsökt ett änge så länge som vi gjorde vid ett återbesök i Laxare änge.

En av våra många Instagramvänner på Gotland hade någon dag tidigare lagt in ett inlägg där det visades upp flugblomster som fanns i det orkidérika änget Laxare på norra Gotland. Vi läste att det skulle finnas ganska många vid nordvästra delen av änget.

Nästa stopp skulle bli vid Skulpturparken i Boge och de hade inte öppnat ännu. Därmed hade vi tid på oss. Ganska snart delade vi på oss. Visst är alla orkidéer vackra på sitt sätt. Men vi hade gärna återsett en flugblomster, även denna, för vår del, sista säsong på underbara Gotland. Till slut kändes det som om mina ögon blivit fyrkantiga. Ibland såg jag fullt av flugblomster någon bit fram. Då när ännu hoppet fanns där. Extra kul hade det varit om jag hittat dem före Solveig.
Det blev remi. Ingen av oss såg nålen i höstacken.

Tur att vi har ett gediget fotoregister över våra fem år. 😉

Det gäller att vända blicken åt rätt håll

Publicerad den av
11

Harudden är en plats som vi gärna återvänder till. (Vid ett tidigare besök hittade vi alpnycklar här, en av de orkidéer som Gotland är ensamma om i Norden.)

När vi parkerat bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt och att det kändes lite för kallt när solen gick i moln, men att det blev lite kvalmigt när den kom fram igen.,

Egentligen spanade vi efter gulyxne, en av orkidéerna som vi inte hittat… än. Den hittade vi inte den här gången heller, trots ett intensivt spaningsarbete. Kärrknipprot fanns det gott om och de är faktiskt fantastiskt fina om man tittar nära..

Hm! Åt det här hållet kändes vädret plötsligt en aning opålitligt.

Det var som om något väntade runt hörnet.

Bosse började dra sig mot parkeringen medan jag fortsatte att fota. Oj så mörkt det blivit helt plötsligt. Var det inte en regndroppe som landade på min hand?

Så gick jag en liten bit till och vände mig om för att ta den sista bilden. Och plötsligt fick vädret ett annat ansikte. Ibland gäller det bara att vända blicken åt rätt håll!

Kärrnycklar – Anacamptis palustris – ”den gotländska florans gaseller”

Publicerad den av
20

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Huvudmålet för vår utflykt på midsommardagen var Hägsarve kärräng, fem kilometer sydväst om Hablingbo kyrka.

Jag kan inte påstå att jag håller med Robban Broberg – ”Målet är ingenting – vägen är allt”.
I det här fallet var det precis tvärtom. Vägen till Hägsarve kärräng var en utmaning. Enligt Bosses anteckningar skulle det vara en rak grusväg. Det var det till att börja med. Sedan blev vägen visserligen fortfarande ganska rak, men… alltmer lik en väg som man gör klokast i att ta sig fram på med cykel eller till fots…

Känslan när vi nådde fram till skylten ”Naturreservat” var obeskrivbar. Vi klarade det!
Vägen är ingenting – Målet är allt!

Ännu gladare blev vi när vi upptäckte att vi kommit till rätt plats den här gången. Förra året gick det inte lika bra.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/14/trodde-vi-kommit-till-dukat-bord/

Kärrnyckel – en orkidé som, i Norden, bara växer här på Gotland. Rubrikens ord om den ”gotländska florans gaseller” har jag lånat från Staffan Rosvall (Fagningsros och jordsyren, 1976).

Den är gracil med purpurfärgad stjälk och har ett glest ax. Därför får varje blomma plats att visa upp sin skönhet.

”Oftast har axet endast 6-7 blommor” (läser jag i ”Gotlands orkidéer” av Gun Ingmansson).
Så många roliga figurer jag hittade när jag gick igenom bilderna:

Ängel

Hare

Flygande fågel (Den upptäckte Bosse och plötsligt såg jag den också!)

Räv

Kanin utan skärpa.
Vi kände oss extra nöjda och belåtna när vi nådde Hablingbo kyrka igen. Dels för att vi inte fått motorstopp, eller mött någon bil längs vägen, men framförallt för att vi nu fått se och fotografera även kärrnyckeln. Nu kan vi pricka av att vi sett de tre orkidéer som, i Sverige, bara växer på Gotland.

Svensk ögontröst

Publicerad den av
8

Det är litet och gammalt, Anga prästänge. Man tror att marken slagits årligen sedan minst 1500 år. Den traditionella skötseln, hävden, gör att många olika slags blommor och örter trivs här. Ett stort tack till alla dem som sköter om änget så väl! Det gör att till och med den mycket sällsynta varianten av ögontröst, med namnet Svensk Ögontröst, trivs bra..

I torsdags gav vi oss iväg på utflykt med målet att leta upp denna lilla ört. I en av våra Gotlandsböcker hade vi läst att Anga prästänge var en av de platser på Gotland där den skulle finnas. Erfarenheter sedan tidigare besök i ängen, där vi vandrat runt och letat efter någon speciell blomma, gjorde att vi inte var helt säkra på att vi skulle lyckas… Men den här gången var turen på vår sida.

Ganska liten och relativt oansenlig stod den där. Man måste böja sig ner och titta nära.

Visst är den fin? Med sina smala, lila strimmor och lite gult i mitten. Som om någon suttit med en liten pensel och piffat till de små vita blommorna. Jag kämpade tappert med mina bilder eftersom vi inte var ensamma i änget. Däremot var vi förmodligen de första människorna som myggorna upptäckte denna dag. Jag räknade inte hur många som stack mig, och jag måste erkänna att en och annan fick plikta med sitt liv… men så plötsligt…

… landade en av dem bredvid blomman som jag precis försökte fånga på bild. Dessvärre blev det inte någon bra skärpa på blomman, bara på halva myggan…

Vi vandrade vidare in i änget och upptäckte att de växte på flera olika platser. Läste någonstans att det här tydligen är en av de bästa växtplatserna för Svensk Ögontröst, så jag gissar att det varit fler än vi som vandrat runt i änget och letat efter den. Eftersom den är fridlyst så får vi hoppas att den också får vara i fred.

Det finns tydligen fem olika slag av ögontröst i Sverige, men just den här finns bara på Gotland. Ögontröst har fått sitt namn eftersom man trodde, förr i tiden, att den kunde hjälpa vid ögonsjukdomar.

Över stätta och spång

Publicerad den av
29

Denna soliga måndagsmorgon, som dessutom var en ledig dag, styrde vi bilen österut. Öster om Kallgatburg, i Hejnums socken, finns den enda gotländska växtplatsen för en orkidé som fått ett eget gotländskt namn – ormskalle.

Innan vi började promenaden grundade vi med frukost. Lämpligt nog fanns ett bord precis bredvid parkeringen. Med fågelsång i bakgrunden och bara vindens sus som sällskap satt vi där och njöt.

Sedan traskade vi iväg över stätta och spång. På små stigar, genom skogen och vidare på en ny stig. Vi hade tid till trevligt småprat längs vägen…

…men visst kändes det bra att det till sist dök upp en skylt som visade att vi var på rätt väg.

Ibland kan en kilometer upplevas som väldigt lång, trots att man har trevligt. Kanske är det något längre än 1 km eller så var det bara våra ben som började bli trötta…

Så plötsligt var vi framme! Ju mer vi såg oss omkring desto fler orkidéer såg vi. De tycks inte bry sig om att det är lite trångt och snärjigt där de växer.

Den är verkligen exotisk och speciell, precis som sitt namn: Guckusko.

I boken ”Gotländska orkidéer” av Gun Ingmansson läser jag att Guckusko är en kalk-älskande art och att den blommar ett par veckor i juni.

Den är en riktigt ”lurig” en eftersom den med sin doft och röda färgfläckar lockar till sig sandbin. Texten nedan är hämtad från tavlan som finns på växtplatsen.

Vilken trevlig måndagsförmiddag vi fick. Jag och äldsta dottern Jennifer tog en runda ner till stan på eftermiddagen. En helt annan upplevelse! Hennes stegräknare visade på över 17000 steg på kvällen. Det kändes i fötterna, men det var det väl värt!

Mästerverk i Mästerby Änge

Publicerad den av
15

Mästerby änge har fått en särskild plats i våra hjärtan. Det finns flera anledningar till det.
Det är ingen liten smal och krånglig väg för att ta sig dit. Det är lätt att parkera bilen. Änget är välskött och vackert! Här finns bord att sitta och fika vid… Listan kan göras lång.
Men, framförallt är det stillheten, grönskan och fågelsången som tilltalar mig.

Mors dag 2023 hade vi förmånen att ha yngsta dottern på besök. Vi valde att ta med henne till Mästerby Änge. Väl på plats skildes vi åt för en stund. Hon och Bosse promenerade iväg åt ett håll, men jag kom inte så långt förrän…

Jag sjönk ner i gräset i jakt på mästerverk. De var inte svåra att hitta. Jag skulle vilja påstå att hela änget var fullt av dem… (Mästerverk kan bl.a. definieras som ett verk av enastående kreativitet och skicklighet.)

Även det som vi i vanliga fall betraktar som ogräs kan vara riktigt vackert när man väljer att titta noga…

Det finns krusiduller och prickar, symmetri och mönster, färger och nyanser…

Den här gången blev jag och mitt macro kvar på en mindre del av änget, medan de båda andra familjemedlemmarna, och den andra kameran, hann med en längre promenad.
Sedan återvände de och påminde mig om att det var dags att plocka fram kaffekorgen.

Det värmde mitt hjärta att vi såg flera sällskap där vi förstod att man bjudit ut ”mor” på en utflykt till denna fina plats.

Både jag och Bosse har återkommit i våra inlägg till att vi sparar på stunder som den här. Dem tar vi fram och minns när himlen är grå och vinden är kall. Men just nu gläds vi åt grönskan och sommaren som ligger framför oss och åt alla mästerverk som det gäller att ta sig tid att hitta och titta närmare på.

Då var det första maj. Nu är det snart första juni…

Publicerad den av
10

Ibland när jag ska räkna bakåt i tiden blir jag smått överraskad av hur fort tiden har sprungit iväg. Dagens bilder tog jag, första maj, under vår lilla minisemester till Holmhällar. Nästa vecka är det redan dags att vända almanacksblad igen…

Trots att jag gick en ganska lång runda den här morgonen mötte jag inte en enda människa, bara fåglar och små ”rabbisar”. Det finns ett lugn över platsen som verkligen tilltalar mig.
Att strosa omkring helt ensam med bara kameran som sällskap känns helt okej. Eftersom vi varit här förut visste jag att det fanns fältsippor i mängd. Det gällde bara att gå till rätt ställe, trodde jag…

Jag lyckades bara hitta små ludna ”monster”. Inte en enda fältsippa hade slagit ut då.

Tänk att det kan finnas så många olika nyanser av färgen grönt! Det stämmer verkligen att ”Grönt är skönt!”

Ta vara på tiden och njut av våren i Botan!

Publicerad den av
12

Jämfört med tidigare år så har årets besök i Botaniska trädgården varit få. Ja, till och med färre än få. En solig söndagseftermiddag i april kom vi dit, för första gången i år.

Att komma tillbaka till en plats som man tycker om är som att komma hem. Man känner igen sig. Det är sig likt på samma gång som det finns något nytt att upptäcka.

Vid de här blommorna, som var en ny bekantskap för mig, blev jag sittande en stund. Glömde dessvärre att titta på den lilla gröna skylten. Någon som vet vad de heter?
Alla bin jobbade febrilt. De flesta surrade omkring en alltför kort stund för att jag skulle hinna ställa in skärpan och ta kort. Det här biet fastnade till sist.

Vårälväxing – häftigt namn på ett originellt prydnadsgräs. En perenn som till och med blivit vald till ”Årets perenn 2014”, (läser jag på sidan alltomtradgard.expressen.se).

Ett blommande japanskt körsbärsträd. Kan det bli vackrare än så här? Höjden av lycka är att få stå under trädet och se uppåt!

Trädgårdsviva – Den såg så blek och intetsägande ut i kameran så här jag jag nästan maxat med färg i redigeringsprogrammet.

Apskräck – apträd – brödgran får avsluta min bildsvit för den här gången. Tittar du riktigt noga kan du se bänken med ett par som, liksom jag, tar vara på tiden och njuter av våren i Botan.