Min kondis förbättras – på gott och ont

Det känns ovant att inte kunna glida rakt in genom ytterdörren när vi parkerat bilen. Nu får vi istället gå en maratonsträcka från den trånga bilplatsen med alla tunga matkassar och våra armar riskerar att bli långa som schimpansernas. När vi sedan äntligen kommer fram till den bastanta ytterdörren finns ingen utsträckt hand med energidryck eller blåbärssoppa. För det värsta är att vi inte ens befinner oss på hallmattan när vi öppnat ytterdörren som vi gjorde i Ystad. Istället måste vi leka trappklättrare.
När våra döttrar besökte oss första gången undrade en var hissen var. Säkert hade jag en snabb ironisk svarsreplik till den frågan.

Vanor föds snabbt. Om vi är två som ska ta trappan brukar jag ta täten. Om jag är ensam gör jag det också. 😉
När jag andfådd når tredje plan, 30 trappsteg, brukar jag flåsande söka mig till en liten andningsplats under ett takfönster, så Solveig kan sticka in nyckeln och öppna dörren.
Detta trappmoment har vi gjort ett otal gånger. Ända tills jag mitt i äventyret kom på att det var korkat. Därför stannade jag till på andra plan med min tunga packning, för att låta min kära ”nyckelhustru” glida förbi och ta täten sista trappavsatsen.
Istället förvånade hon mig och stack in nyckeln i höger dörr och drog ner handtaget. Det enda som hände var att jag började flåsfnittra.
”Vad gö… gör du? Ska du börja en ny yrkeskarriär?”, fick jag fram mellan attackerna.
De sista veckorna har det blivit en skröna och jag brukar elakt stanna till på andra våningen och låtsas vänta på att bli insläppt. Solveig brukar lamt försvara sig med att det var mitt fel som ändrade på rutinerna utan att säga något.
Som vanligt fick jag mitt straff. Den här gången dröjde det hela tre veckor.

Om det inte ösregnar gör jag Solveig cykelsällskap på morgonkvisten. Det är skönt med frisk luft i lungorna innan jag börjar min vardag. Den här måndagsmorgonen var Solveig långt ifrån klar med bestyren. Därför denna replik från min mun:
”Jag börjar bli svettig. Sticker iväg själv en runda.”
”Har du med lägenhetsnyckeln?”
”Självklart. Annars går det inte att öppna cykellåset”, svarade jag världsvant.
Min ironiska kommentar satte jag i halsen senare. Denna solorunda tog jag motsatta hållet och sökte mig till den värmande höstsolen. Snart befann jag mig vid äldre radhuskvarter. Tankarna gick till gamla tider då vi bodde mer fristående och skötte oss helt själva. Blir nostalgin för stark är det bara att byta tankespår och tänka på snöröjning och saker som ständigt gick sönder och skapade irriterande hål i plånboken.
Jag har inte cyklat så mycket av förklarliga hälsoskäl. Därför var jag osäker och otränad när vi kom till Visby. Efter drygt sju veckor hade jag skaffat mig mer grundkondis.
Det sistnämnda borde jag undvikit. För denna morgon var det inte till min fördel.
Hemma igen parkerade jag cykeln bredvid Solveigs svarta Monark. Mysko! Hon hade alltså inte kommit iväg ännu. Eller hade hon valt att gå till jobbet? Kom på en viktig sak. Slarvigt av henne att hon inte varit försiktig i fredags och låst ihop våra cyklar, som vi alltid gjorde annars. Göra det svårare för de klåfingriga.
Jag funderade på att skoja med henne och låsa ihop cyklarna med kabellåset. Hon hade ju ändå en egen nyckel och skulle fixa min pik snabbt. Mitt vuxna jag kom istället på att jag skulle låsa upp vårt postfack på nedre botten och ta med Hemmets Veckotidning upp. Kunde vara kul att lösa några korsord till fikat och drömma om att bli miljonär.
Visst är det den lilla gulaktiga nyckeln? För det var väl vårt fack?
Hur jag än vred på metallgrunkan gick facket inte att öppna.

Måste erkänna att första veckan hade jag stuckit in nyckeln lite dumt i det hål där brevbäraren öppnar HELA luckan för att lägga i varje hushålls post. Det gick heller inte så bra den gången.
Det gäller att inte göra samma dumma tabbar. Jag är duktig på det. Att göra nya fadäser.
Min envisa hjärna och högerhand prövade nygamla grepp. Alla utan framgång. Till slut kom en briljant idé farande genom luften.
”Stick upp och hämta 5-55 flaskan. Den sprejen fixar allt och lite till.”
Jag tog tacksamt emot förslaget, trots att jag börjat tycka att jag var på väg att med lite våld och mycket vilja få upp låset. Det kändes bara som nyckeln inte helt kom in i hålet. Säkert någon smarting med för mycket fritid som stoppat in något skräp i hålet.
Redan när jag nådde andra våningen var jag andfådd. Jag tog av mig glasögonen för att inte missa något trappsteg. Hade känts dumt att krypande ta mig upp till övre plan och knacka desperat på nedre delen av dörren och be Solveig (om hon nu var hemma), att skjutsa mig till akutens sy-avdelning.

Om jag varit trött tidigare var jag dubbelt så trött när jag kom upp till tredje våningen och undrade om Solveig hade låst dörren efter jag gått ut. Knappast. Därför tog jag ner handtaget och ryckte i dörren.
Visst hade hon duschat och klätt på sig. Skulle bara föna håret och…
Jag tog fram den stora trubbiga nyckeln och tryckte in den i låset. Inget krångel där, tänkte självförtroendet och växte sig starkt. Jag drog samtidigt ner handtaget bastant för Solveig borde befinna sig i hallen för klockan började bli skoldags.
Det var då jag upptäckte något intressant som fick mig att tro att jag såg i syner. Hade samma person som hade för mycket fritid och sprayat sirap i postfackslåset fått spray över och sedan bytt ut Lidén mot Lundholm på tidningshållaren? Där någonstans i tankekedjan fick mina ben ny ned-för-trappan-energi.
När jag kom ut igen var jag överlycklig för att jag inte låst ihop min cykel med den andra svarta. Tänk om ägaren som bodde i granngårdshuset hade världens viktigaste jobb och aldrig fick komma en minut försent? För då stannade hela Gotland och Fårö. Tusen gånger värre än GEAB:s strömavklippningslekar.
Jag hann läsa av trappnumret. Betydligt högre än vårt jämna. Dumma starka ben som hann till nästa gård utan att jag hunnit ”brunögsblinka” tre gånger.
Vet inte om jag vågar köra förbi den gården mer. Samtidigt får jag inte tänka i negativa banor. Då blir det lätt en dum mörk taggig spiral. Jag har än så länge inte tillräckligt med kondis för att cykla över raukar och paddla över träsk varje gång som jag vill hem igen.
Kanske byta klädstil. Måla om cykeln. Träna in en ny gångart. Byta både för och efternamn. Eller bara acceptera att jag är som jag är. Det finns bara en jag.

”Det är sannerligen för väl”, brukar en kvinnlig, bekant röst säga då och då… 😉

 

28 thoughts on “Min kondis förbättras – på gott och ont

  1. Du må tro att jag skrattade så S förstod inget när jag äntligen kom hem igen och skulle förklara mitt äventyr. 😀 Sedan dess har jag förbättrat kondisen rejält om jag jämför. Men det klart. Nu har jag ju blivit en gubbe på riktigt enligt födelsebeviset. 😉 Husen såg exakt likadana ut. Plötsligt tyckte jag det gick lätt att trampa och öste på lite för långt. Jösses. Hoppas ingen såg mig.
    Kram Bosse

    Gilla

  2. Fniss du kan då hitta på tokigheter. Snart har du kondis för ett maratonlopp. Vadå gubbe du är ju bara 60. Jag kallar mej inte gumma trots att jag har passerat den åldern för flera år sedan.
    Kramar från gumman

    Gilla

    • Vem vet. Jag hade kanske blivit bästis med ägaren till cykeln. Ser du framför mig min show? Jag ber den söta tjejen med den härliga dialekten på gotländska svordomar att blunda i tre sekunder. Kvickt låser jag upp under tiden som jag hittar på en trolltramsa.
      ”Du räddade min dag”, skulle hon kvittra fram och ge mig en Bamsekram.

      Gilla

      • Synd att jag inte kan göra om trappfadäsen fler gånger. Fast jag skulle gärna vilja testa. Måste jag göra någon gång. Undra om den kvinnliga rösten säger så här: ”Du är inte välkommen hit. Vill du nå någon som bor här får du trycka in deras mobilnummer.” För sedan två veckor tillbaka måste jag föra en blå grunka mot ett ställe på väggen. Då säger en kvinna: ”Välkommen hem” och låset går upp. Bra säkerhet. Inte så bra om jag går ut ensam och S är inne och jag har glömt nycklar och mobil. Tänk om jag kastar småsten på fel fönster eller våning? ;). Är jag själv hemma och går ut blir det inga problem. För då låser jag dörren. Än så länge. 😉

        Gilla

    • Jag har inte sett någon blänga mot mig när jag passerar huset på morgonkvisten. 🙂
      Episoden skulle inte kunna hända fler gånger. Sedan två veckor går det inte att öppna några dörrar med handen. Inte ens min egen ytterdörr. Istället har jag en blå manick som jag för mot ett ställe. Då säger en kvinna. ”Välkommen in.” Självklart tackar jag artigt varje gång. 😀

      Vilken tur jag förbättrat trappkonditionen med ca 600 %. För om S kör in bilen vid storhandlingar. Bär jag upp allt under sex turer. Sedan börjar jag tävla med S. Mitt mål är att ha fått in allt i frys, kyl, skåp m.m. innan hon kommer tillbaka efter att ha parkerat bilen. Nästan varje gång förlorar jag. Men hon är ex. bättre på att klippa av stjälkar. 😉 Men jag brukar ha hunnit sätta på hennes kaffe. 🙂
      Kram Bosse
      Ps. Okej! Jag vet. Jag blir aldrig helt vuxen. Vill heller inte bli det. Jag har helt andra mål. 😉

      Gilla

    • Det händer att jag tvekar ett par sekunder innan jag skjuter iväg ett sådant här inlägg. Vet inte vem/vilka som läser raderna. Tänk om någon kommer hit och släpar iväg mig till någon trist institution. 😉
      Du får det mer naturligt via Miss E prommisar. Förra veckan blev det en hel del traskande upp och nerför kullerstensgränder. Det funkade riktigt bra. Viktigt att stretcha på kvällen. Glömmer jag lätt bort.
      Önskar dig ett fint lov med många varierande aktiviteter så du är tankad inför nästa fas mellan de två härliga loven. Det här blir första gången som S är ledig vecka 9. Hon började med vecka 7 under flera år.
      Kram Bobo

      Gilla

  3. Haha! Jag blir så glad varje gång jag läser om någon som är lika förvirrad som jag. Då känner jag mig nästan normal. Du har även förmågan att berätta om dina bravader så man nästan känner att man är med på ett hörn.Tack för det, Bosse!

    Gilla

  4. Det blev extra motion för dig!
    ja det finns bara en av oss,vi är unika!
    Du kan kamouflera dig med den nya parfymen 🙂
    Svar:….Jag har haft sol idag på em.
    Prova att göra det hemma .
    Lovar att det är gott
    Kram!

    Gilla

  5. Så vimsig är du nog inte. Jag fick mig ett gott skratt och tyckte mig se alltsammans framför mig, för du beskrev allt så detaljerat. Det kanske är nackdelen med att inte bo i hus, en av nackdelarna, sedan finns det ju väldigt många fördelar.
    Jag tänkte på var grabb Peter då jag läste ditt inlägg. Då han var liten och gjorde en del dumheter eller det hände saker, så sa han,: ”Men mamma, tänk på att jag gör aldrig om samma dumhet två gånger”. Och, det hade han rätt i, han gjorde inte det.
    Du ska med glädje acceptera att du är som du är. Helt unik.
    Kram!

    Gilla

    • Tyvärr är episoden sann. På denna blogg har jag inte börjat med kategorin LITE GALET. 🙂 Tror det får räcka på andra bloggen. 🙂
      När jag kommit inomhus tycker jag det är en fördel jämfört med i Ystad. Så skönt att slippa gå i trappa mitt i natten när jag behöver mat. Mycket bättre att bo överst än underst.
      Tack för att du delade med dig av den episoden. ❤
      Kram Bosse

      Gilla

  6. Haha! Du är rolig du Bobo! 🙂 Jag ser också allt framför mig som i en film. Några av dina tidigare berättelser ”dök upp” i mitt huvud som du har skrivit om i din novellsamling. I den finns det väl flera episoder som handlar om ”full fart” cykeln! 🙂 Eller?
    Jag behövde sannerligen ett gott skratt, för här hemma har det varit mer sjukstuga! 😦
    Men nu så…. 🙂
    Kram Nilla

    Gilla

    • Tack för du läser. 🙂 Jag är tacksam för att sådant inte händer varje dag.
      Jag har flera gånger sagt till S att läsarna av mina kåserier i böckerna tror kanske att jag hittar på. Sanningen är snarare att jag håller igen vissa saker och vågar ex. inte bjuda på åtskilliga storys med hänsyn till personer.
      Däremot byter jag ut namn och platser av omsorg. Men här handlade det bara om mig (och lite S) Då gick jag direkt till datorn och skrev ner texten. Sedan har den fått ligga till sig. Det hände i slutet av augusti. Tänkte det passade bättre den nya bloggen.
      Jag har precis skrivit två kåserier, en om en episod igår, en om vad jag upplevde under en ”galen” timme förra måndagen. Ingen av dem kan visas på bloggen av orsakerna omtanke/följder. Men i en framtida bok… 😉
      Vad trist att det är sjukstuga hos dig. Jag som var inne på din blogg och tänkte tanken att du var iväg på en utomlandsresa. Där hade jag dumt fel.
      Kram Bobo

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s