Eftersom vi vaknade redan innan klockradion väckte oss kunde vi rulla iväg från Visby redan klockan 04:45… Frukosten intog vi på en filt, precis innanför denna grind i Ålarve. Vi njöt, inte bara av frukosten utan också av stillheten, färgerna och utsikten! ❤

Tofsvipan lyfte snabbt och kretsade sedan över oss trots att vi gick på vägen en bit ifrån. Vi läste efteråt att boet läggs i en enkel grop på marken. Fågeln såg oss antagligen som hot på två ben. Sant är i alla fall att människor ska röra sig försiktigt på strandängarna under försommaren, med tanke på häckningstiden.

Det sägs att naturreservatet är vackert året runt, men jag tror att tiden när Europas största triftfält färgar strandängarna rosa är svårslaget. Samtidigt känns det lockande att, till vintern, få chansen att se majestätiska och hungriga havsörnar här, när de spejar på änder och skrakar till lunch.
Vi hade med kikaren, men valde att låta den ligga kvar i bilen.

Så rofyllt det var med havet, naturen, djuren, fågelkvittret och alla tankar om Covid 19, kvarglömda därhemma.

De första niohundra meterna är anpassade till rullstolar och barnvagnar. Leden avslutas med en rastplats med ramp och fin utsikt.

Olika djur gjorde oss sällskap. Både i luften och på marken.

Den där ryggtavlan känns bekant. Kan bara inte placera den. 😉 Nästa gång ska jag ha kameran hela tiden.

1858 uppfördes detta kummel (sjömärke), som ett inseglingsmärke för segelfartyg som var på väg till Ronehamn. Vid lågvatten går det att komma ut till den höga stenkummeln, som ligger på ett mindre skär, vid namn Getorskär.

Jag kunde inte låta bli att fota ”Lutande trädet”.

Inte ens på tillbakavägen mötte vi några medmänniskor. Detta var en riktigt, riktigt fin naturoas som vi gärna återvänder till. ❤ Tänk vad mycket som kan hinnas med om man går upp innan tuppen. Vi hade redan hunnit med att besöka tre olika fiskelägen, utan att ”stresstitta”, innan vi parkerade vid Ålarve.