Väckarklockan i mobilen var ställd till klockan 03:00. Behövdes inte. Vi vaknade vid tvåtiden. Optimisten stod och betraktade himlen och tyckte det såg ljusare ut åt vänster. Realisten menade att det inte skulle synas någon soluppgång i natt. Innan klockan tre lämnade vi stugan och rullade iväg längs havet. Det var kallt om händerna, men skönt med en extra tröja innanför jackan.

Fiskeläget Vitvär såg spännande ut. Några tänkta episoder till ett bokmanus fladdrade förbi min näthinna.

Båtarna sov lugnt på magen.

Någonstans i mitt bakhuvud insåg jag att min älskade fru kanske hade en smula rätt. Trots att det var marginal till 03:47, soluppgångstiden i min app. ”En måste leva på hoppet”. 🙂
En svart bil körde förbi oss och försvann någonstans. Vi cyklade in på grusvägen efter parkeringen och började efter en stund ana konturerna av det berömda raukfältet Folhammar.

Vi låste cyklarna och började röra oss försiktigt bland ”Stenfolket”.

Bara att krypa till korset. Solveig hade rätt. Men episoden hade absolut sin charm och vi hade en chans kvar och kunde fortfarande leva på hoppet. Välkommen till del två.

I framtiden kommer jag att minnas de två nattcyklande turerna med njutbar nostalgikänsla. Självklart var det skönt att krypa ner i bingen. Rullgardinerna, i det sovrum som vi valde av tre möjligheter, släppte inte in något ljus. När vi vaknade var det soligt. Efter frukosten cyklade vi ut igen – tro det eller ej. Men efter lunch blev det bil till en annan känd udde på östra sidan.