Strandgatan; etapp 5 – Tyskt och flyttat

Under Visbys storhetstid, från mitten av 1100-talet till en bit in på 1300-talet, blomstrade handeln. Strandgatan var paradgatan och kallades för dåtidens Manhattan. Gatan låg strax intill hamnen med kaj. Det var alltså vatten där nuvarande Almedalen ligger. Vilken mäktig syn det måste ha varit för dem som kom in till Visby med ett skepp och blickade in mot mer än 20 vita, pampiga, höga packhus som stod på rad längs Strandgatan bakom sjömuren. Vi kommer att i några blogginlägg ta med dig längs med kullerstensgatan.

Fortsätter vi söder ut på Strandgatan, från Liljehornska huset, når vi på andra sidan vägen Burmeisterska huset.

Om vi tar oss tillbaka i tiden hade Gotland haft det mycket tufft en längre tid efter sin storhetstid, i mitten av 1100-talet och fram till början av 1300-talet. När Gotland återigen blev svenskt, efter freden i Brömsebro 1645, var målet att få igång ekonomin på ön på nytt. Ett av knepen var att locka hit framgångsrika tyska köpmän. En av dem som kom hit var Hans Burmeister, som 1650 köpte en obebyggd tomt på Strandgatans sjösida. Han är byggherre till detta hus.
Det rödtjärade och knuttimrade huset ger en unik bild av hur det kunde se ut i Visby på 1600-talet.

Luckan som du kan se på fotot användes flitigt. Den fälldes ner när Visbyborna skulle köpa varor.

Det varken du eller jag kan se ska vara något helt fantastiskt. Gotlands kända 1600-tals målare Johan Målare (Bartsch) lär ha åstadkommit enorma vägg- och takmålningar, framför allt i salen. Vad sorgligt att väggkonsten inte visas för allmänheten på något vis. Enligt litteratur som jag läst ska det finnas en blandning av dramatiska jaktscener, bibliska berättelser, smått ekivoka framställningar och mycket annat sevärt. (Jag har sett foton också från de målade rummen.)

I samma trädgård finns sedan mer än hundra år detta pepparkakshus. Visst är det gulligt.
Gottvaldska huset som det egentligen heter var en av få nybyggnationer under 1500-talets fattiga Visby. 1906 flyttades huset från S:t Hansgatan till den Burmeisterska tomten. En sak som är speciellt med huset är att det är byggt i två olika byggnadstekniker och bestod ursprungligen av tre sammanbyggda hus.

När det gäller Långsidan mot gatan och ena gaveln handlar det om korsvirkesteknik, som är ovanligt i Visby. Däremot är husets baksida byggt i den betydligt vanligare skiftesverkstekniken. Denna teknik kallas på Gotland för bulhus. Ni är säkert flera från fastlandet som hört det ordet någon gång.

Personligen tycker jag de ska sälja pepparkakor och glögg i huset under kalla decemberdagar. 🙂

Inte byggt på en kafferast

Den här mäktiga ringmuren som är 3 440 meter lång och elva meter hög är megakänd över hela världen. Fortfarande får jag nästan nypa mig i armen när jag ser den. Bor jag verkligen i Visby? Hoppas jag aldrig kommer att hinna bli hemmablind på ön.

Muren är byggd av brutna kalkstenshällar.

Ringmuren är tillverkad i olika etapper. Först byggdes i mitten av 1200-talet Sjömuren som var ett skydd mot fiender från havet.

Nästa etapp var Landmuren som uppkom av en konflikt mellan staden Visby och det gotländska alltinget och ledde till inbördeskrig på Gotland 1288.

Länge krävde stadens handelsmän tull och andra pålagor när någon på ön ville föra in sina varor innanför muren.

Från början fanns det 29 torn. Nu återstår 27 st.

Högsta marktorn är Långa Lisa som är sex våningar högt.
Äldsta är Kruttornet som byggdes före muren. Tiden var runt 1150 och hamnen låg då där Almedalen ligger nu. (Kruttornet på bilden nedanför)

Det sista stora anfallet mot Visby ägde rum 1525. Då anföll lybeckarna och stormade in över ringmuren. Visby stacks i brand. Kyrkor och kloster rensades på allt av värde. Endast Domkyrkan S:ta Maria klarade sig från att bli ruin.

Kungen Magnus Ladulås informerades om muren och tullavgifterna. Han krävde borgarna i Visby på skadestånd för det gigantiska svartbygget och utfallet mot landsbygden. Borgmästaren och rådet fick vackert skriva sina namnteckningar på underkastelsebrevet. Samtidigt stärkte kungen Visbys ställning som fri handelsstad med eget styre.

Både Visby och Gotland fick en självständig ställning. Invånarna betalade mindre skatt än de på fastlandet. Men de deltog inte i kungaval och tog inte emot någon kung på Eriksgata.

Jag tycker det är otroligt fängslande att betrakta denna ringmur och försvarstorn och jag njuter under mysiga promenader in och ut genom portar. Samtidigt går tankarna till krig, korruption, elände och misär. Därifrån vidare till den ljusare perioden då Visby var som störst och ön inte var svensk.

Från mitten av 1100-talet och en bit in på 1300-talet var Visbys storhetstid. Handeln blomstrade på hela ön och ryska, baltiska, danska och svenska köpmän flyttade till staden.
Visby hade fullvärdigt medlemskap i den medeltida handelsorganisationen Hansan.

Läsning för den extra intresserade bloggläsaren:
Stormar, isvintrar, boskapsdöd och pesten/digerdöden och den danske kungen Valdemar Atterdags invasion 1361 var motgångar som ledde till att de tyska köpmännen tog över den nordeuropeiska handeln.

Vid freden 1645 i Brömsebro blev Gotland åter svenskt. Då var Visby en stad i ett bedrövligt förfall. Tronföljaren Karl Gustav, som fått Gotland till underhållsland, var inne på att riva och bygga nytt i Visby. Han ville flytta ringmuren och stadens invånare till Slite. Jag är tacksam för att det inte blev något med de dystra planerna. För som med mycket annat så går livet i cirklar. Redan under 1700-talet återhämtade sig Visby och upplevde en andra högkonjunktur när det gällde handel och sjöfart. Många år senare kom belöningen med stort B. ❤
Det var megastort när Visby hamnade på UNESCO:s Världsarvlista. Allt med syftet att skydda och bevara världens kultur- och naturarv till kommande generationer. De utvalda objekten representerar platser av stort värde för hela mänskligheten. Hatten av för denna utmärkelse. Hoppas kommande generationer kommer att njuta och läsa på om historien. Därefter berätta vidare för sina barn och barnbarn. Muntlig tradition som aldrig tenderar att bli mossig enligt mig. Den ”moderna” människan tänker kanske tvärtom. Vad vet lilla jag.