Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Förra året hade vi hela nio olika inlägg från vårt besök på Bungemuseet. Det åttonde rörde sig om när Solveig fikade vid Mat- och kaffestugan, på andra sidan vägen. Själv hade jag fått tjuvstarta någonstans, när mitt blodsocker åkt rutschbana, efter flera tusen fotsteg under historiens vingslag. Därför hade jag nu fritt spelrum för att utforska omgivningen på egen hand. Allt givetvis inom lagens gränser. Solveig behövde heller inte vara rädd och spilla ut kaffe för att jag hejade från något halmtak. 😉
Jag tycker det är intressant att få en möjlighet att få en glimt om hur det kunde se ut förr. Finns det information på platsen läser jag gärna. Min efterrätt är därefter att fortsätta fantisera på egen hand. Skulle jag vela byta levnadstid? Tror inte det. Var tid har annars sina sorger och glädjestunder. Det var i ett rum som jag stötte på denna information, nedan, som är skälet till min bloggkategoriplacering.
Fixar du någon helt eller något stycke eller enstaka ord av de 6 stycken ordspråken? Min fantasi fick det till ÄTSTÖRNINGAR i den nedersta. Vissa ord och delar i texten förstår jag. Denna gången är det ingen tävling. Du får nedan den svenska översättningen. Jag önskar dig besökare en fin onsdag.
Jag håller med om att det är en viss skillnad på ätstörningar och utsmyckningar. Kul med det låga taket och matintagsmöjligheter.
Vi hade tänkt fika på Elsies café på Fårö. Tyvärr var vi för tidiga. På hemvägen från lillön, när trafiken mot oss tätnat, noterade jag att bommen var borta. Plötsligt blev det en lucka och jag gjorde en snabb vänstersväng.
Kutens Bensin har sedan länge ett kultrykte som sträcker sig över hela världen. Mängder av människor har besökt stället. Kända artister har uppträtt här genom åren. Men jag förstår att det snackades på Fårö och på Gotland på 1980-talet. Vad sysslade jämtlänningen Thomas Lindholm med? Dra ihop en massa skräp och skrot på gården.
Undra hur ”Den lilla blå” i bakgrunden känner sig som en färgglad katt bland hermelinerna? Själv har jag i min ensamhet försjunkit mig in i femtiotalet. Undrar vilket bilvrak som ägdes en tid av Thomas stora idol James ”Jimmy” Dean? Kvart i sex 1955 dog ikonen i sin Porsche Spyder. Datumet var den 30:e september. Det sägs att alla klockor på Kutens Bensin stannat på kvart i sex.
Det finns även bilar i luften.
Inte konstigt att den är tom. Många i bilarna måste behövts plåstras om. 😉
Det finns andra häftiga, rostiga prylar också.
Tuffa skyltar går att upptäcka här och där.
Det var här vi skulle ha fikat för några timmar sedan.
På området finns förutom Elsies café (Döpt efter Thomas mamma) Slow train bed & breakfast, Bistro Albatross och populära Creperie Tati. ”Jag har skapat allt det här för att slippa bli vuxen, för att få återuppleva den värld som jag växte upp i”. Personligen är jag djupt imponerad av Thomas Lindholms livsverk. Nu gällde det att försöka hitta tillbaks till min egen kärlek som aldrig rostat genom snart 33 år. Syftar på att hon tåligt suttit och väntat i ”Den lilla blå” i… börjar det inte mörkna över havet? 😉
På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.
Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden. Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne. Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.
Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.
Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.
Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag. Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.
Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.
I juni 2016 invigdes Svenskbygården i Roma. Där finns numera en utställning, studierum och ett litet kafé med uteplats. Vi åkte dit en lördag i september. (Kontrollera öppettider innan du åker dit.)
Vid ett besök här får du en god inblick i Svenskbybornas historia och livet i en by. Är du extra intresserad kan du höra höra gammalsvenska och Svenskbybornas traditionella sånger vid en lyssnarstation. Alla texter i museet är på svenska och engelska. Utställningen är producerad av Sofia Hoas. Forskaren och författaren Jörgen Hedman fixade faktatexter och Peter Knutas var formgivare.
En kort sammanfattning om Svenskbyborna. Låt oss börja på medeltiden. Flera svenska bönder bodde på ön Dagö utanför Estlands kust. Där bodde också en brokig samling av andra människor och kolonister. 1781 lämnade ungefär tusen av dem Dagö. Hälften av dem flyttade till byn Gammelsvenskby i dagens Ukraina. Livet blev inte som de blivit lovade. Bland annat hade de lovats färdigbyggda gårdar, odlingsbar jord m.m. Efter flera tuffa år med krig, missväxt och revolution kämpade svenskbyborna för att få återvända till Sverige. 1929 gav Sovjetmyndigheterna tillstånd för 90 % av befolkningen. Ungefär tusen tog sig med båt till Trelleborg i augusti där de möttes med pompa och ståt av en stor delegation med prins Carl i spetsen. Två tredjedelar kom till Gotland, en stor grupp till Vätterns södra strand och några till Stockholmsområdet. Åtta år senare fanns 750 svenskbybor kvar i Sverige. Flera av de andra tog sig till Kanada och USA. Men det fanns också de som åkte åt andra hållet, Omsk i Sibirien och Pavlodar i Kazakstan för att nämna två städer.
Vad fint det måste vara nu när det är färdigmålat i min favoritfärg. Det här är ingen politisk blogg. Men jag kan avsluta med att jag läser allt som Sofia Hoas skriver om i vår morgontidning, där hon berättar om hur svenskbybon i Ukraina har det efter det fruktansvärda som pågått där sedan februari.
När damtrion i familjen var på Stora Karlsö i augusti passade de på att besöka detta museum i Norderhamn.
Jag funderade några sekunder på om det kunde röra sig om en matglad gråsparv och kanske en nertonad domherre. Sedan gick tankarna över till en havsörn och en kungsörn. Finns det någon expert bland besökarna så pip till via tangenterna.
Den fonden tycker jag är superläcker. Skulle troligen varit intressant att sitta där och lyssna på en god talare.
Stora Karlsö är vida känd för sina fågelberg på västra sidan. Det sägs att under våren och försommaren häckar här de flesta av öns cirka 16 000 par sillgrisslor. Både nämnda sillgrisslan och tordmulen lägger bara ett enda ägg. Föräldrarna är rättvisa och turas om att ruva. Sillgrisslans ägg har många mönster och skiftar i vitt och turkos. Äggen har spetsig form som passar perfekt vid stående ruvning.
Vill du se mer av utbudet får du någon gång ta en tur med båten från Klintehamn. Välj en solig vindstilla morgon. 🙂
De flesta av fynden som hittats på ön är i grottan Stora Förvar. Tänk att det var där de hittade Gotlands äldsta människoben, 9 500 år! De flesta av fynden förvaras på Statens Historiska Museum i vår huvudstad. Men det finns även som du ser ovan föremål utställda på detta museum. Imorgon ska jag visa ett helt annat ”nöje”. 😉
Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.
Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.
Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.
Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.
På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.
En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.
I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974) I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.
”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.
SkönhetsmedelFlaskor med olika innehåll och för olika behov. Hushållsvågar och plåtburkar
Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?
För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej
Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉
På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen. Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.
Ett klassiskt varumärke
Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid. En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”. Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.
Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.
Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.
Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.
En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.
Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.
Nostalgin flödade av alla spännande intryck.
Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.
Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:
Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975). När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.
Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?
Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.
Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.
I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.
Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉
På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.
Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.
I källaren står Märthas vävstol.
I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.
I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.
Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.
I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket. När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.
Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma. Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige. När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.
För den som vill göra en tidsresa och uppleva hur Gotlands landsbygd såg ut under 1930-1950 rekommenderas ett besök på Norrbys i Väte. För 20 år sedan, 2002, blev Norrbys kulturreservat. ”Syftet med ett kulturreservat är att möjliggöra bevarande och vård av värde-fulla kulturlandskap”, läser jag i den informationsbroschyr som Gotlands Museum gett ut. De sista som bodde på Norrbys var syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson. I nästa inlägg kommer du att kunna läsa mer om dem.
Utflyktsmålet har stått på vår lista en längre tid och Bosse har nämnt det flera gånger, men så har något annat kommit före. Häromveckan blev det äntligen av.
Efter det att vi betalt våra entréavgifter såg vi oss runt från gårdsplanen. Visningen av själva bostadshuset skulle börja klockan 13.00 så vi hade en stund på oss innan det skulle bli dags att gå in.
Bryggarhuset med drängstugan tittade vi inte närmare på än så här.
Men smedjan stod öppen så där kikade vi in.
Hm… Vi hade tänkt att gå igenom hagen för att ta oss vidare till kvarnen, men tanken på att jaga utsläppta får på den stora gårdsplanen fick oss att ta en annan väg.
Bakom ladugården finns en damm. Jag läser vidare i broschyren att detta inte är en anlagd, utan en naturlig damm. På våren, när vattnet står högt, öppnar man dammluckan. Vattnet släpps ut i kanalen vid kvarnen. Än i dag kan man alltså mala mjöl i kvarnen. (Ett inlägg om själva kvarnen kommer senare på bloggen.)
Ladugården är byggd 1926. Tre hästar, en unghäst, sju kor och fyra ungdjur fanns på gården år 1940. Inredningen är påkostad med spontad panel. För mig var det verkligen nostalgi att gå in här eftersom jag kände igen så mycket från mormors och morfars gård. Den gård som mamma och pappa tog över på 60-talet och där jag sedan växte upp.
Tänk att få åka omkring med den här hästdroskan.
Såmaskin och ringvält kände jag också igen.
När vi kom till mjölkrummet blev det en resa i minnen när jag kände igen ”vår” mjölkmaskin. Så många gånger jag sett min mamma mjölka vår ko (vi hade bara en), ta av locket och hälla upp mjölken i en speciell hink.
För den som har barnasinnet kvar – Nej, Bosse har inte det 😉 – finns möjlighet att ta en tur med valfri käpphäst i den uppsatta banan.
Vi avslutade vår rundvandring på gården med ett besök i hönshuset och utanför hönsgården. 1940 fanns det ungefär 300 höns på gården. Det var Martha som skötte hönsen och födde upp kycklingar. Försäljningen av kycklingar och ägg gav en god förtjänst till gården. Jag tycker om höns. Minns hur de nästan slogs om att vara närmast spaden de gånger jag gick in och grävde i vår hönsgård. Den höna som fick upp den största masken gjorde klokast i att springa in i hönshuset, annars blev hon snabbt av med sin mask.
Så många minnen och tankar det blev under vår tur runt på gården. Vilken tur att man valt att göra Norrbys till ett kulturreservat. Det enda på Gotland! Tilläggas kan att det inte finns så väldigt många på fastlandet heller. Hittills är det bara drygt 40 stycken kulturreservat i hela Sverige.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 