Jag är mycket förtjust i vikarna på östra kusten av norra Gotland. Hideviken är en sådan halvhemlig plats. De som vill ha en mysig lugn stund på en finkornig sandstrand måste älska sommarbesök på denna yta, utan alltför mycket stoj och stim. Njutbart balsam för själen. ❤

Men vi hade haft vår lugna stund vid frukosten i Lörgeudd. Cykla hade vi också hunnit göra en bra sträcka. Nu var det apostlahästarna (gå till fots) som gällde. Först genom en skog. Sedan blev det fel någonstans. Vi fick gå tillbaks en bit innan vi hittade en grusväg som tog oss dit vi ville. Fiskeläget som vi efter en stund passerade kommer i ett eget inlägg.

Nu var det slut på slätmarksvandring. Vi gjorde oss beredda för att ta oss upp på klinten, som reser sig 30-40 meter innanför Hidevikens västra strand och har en höjd på cirka 6 meter.

Utsikten över viken mellan tallarna. Till höger, utanför bilden, skymtar de gamla stenbrotten. Där står parkerad en gammal buss. Minns det från ett tidigare besök, när vi var här på semester och hamnade lite offside.

Nedanför klinten ligger åtskilliga nedrasade stenblock.

Bland tallar, enstaka granar och enar står ett 35-tal raukar. Den största är 6,5 meter hög.

Här blev jag en aning besviken. För jag har flera gånger i en bok njutit av den vackra, 3 meter höga raukporten med utsikt. Jag vet att det två hektar stora området är naturskyddat sedan 1931. Men kunde det inte vara tillåtet att hålla ”sly” borta från den magnifika utsikten? Eller är det övertramp?

Besvikelsen la sig tillrätta. Vacker utsikt belönades jag med ändå. Svårast var att hålla reda på de nyfikna fötterna. De ville gärna ta fler steg fram till…

Nu var det dags att tänka på refrängen. Oftast är det svårast att ta sig ner. Även där gäller det att tänka positivt. För ner kommer man alltid. På ena eller andra sättet. Helst vill jag vara i ett stycke. 😉 På tillbakavägen valde vi djärvt en annan väg och lyckades dofta oss fram till ”Den lilla blå”, som väntade snällt i skuggan. Utan att fråga Solveig rattade jag ”fel” håll och guppade fram till bussen som jag zoomat in med kameran en stund tidigare.

Jag har läst artiklar, att det genom åren varit utomhuskonserter vid det gamla stenbrottet. Säkert en njutbar akustik.