Etikettarkiv: fågelskyddsområde

Skeppsvraket Fortuna

Publicerad den av
8

Vi stod längst ut på piren vid Ekeviken, på norra Fårö, och spanade. Om vi hade haft med en bra kikare skulle vi ha kunnat granska halvön bättre. Tänk att Norsholmen en gång i tiden var en egen ö. För dem som är fågelintresserade måste det vara som ett paradis på jorden eller i luften. Halvön är känd för som en sevärd lokal för sträckande och rastande fåglar. Under tiden 15 mars till 15 juli är det förbjudet att röra sig utanför de vägar som markerats på skyltar. Motordrivna fordon är förbjudna inom området året runt. Inget undantag ens på skottårsdagen. Halvön är sedan 1967 ett fågelskyddsområde.

För de botanikintresserade kan nämnas att här finns Gotlands enda förekomst av dvärglåsbräken.
Det finns också rester av ett stort misslyckande på halvön. 1916 startade Gotlands Fårö Kalkaktiebolag kalkbrytning här. Det handlade om ett storstilat projekt med järnväg från stenbrottet till utlastningsanordning i betong och en utskeppningshamn. Blev det någon världskänd succé? Efter mindre än tre år strandades projektet. Orsaken var att kalkstenen hade för dålig kvalitet. Ännu återstår ett högt betongfundament och tre stora stenhögar som ett minne från den misslyckade industrisatsningen.

Det jag nämnde ovan syns bra på håll. Men det som lockade oss var att få se en glimt av det ”rostiga” som håller på att försvinna, alltmer ner i havet, lite vid varje storm. Havet som både tar och ger. Någon gång i oktober 1969 var ett tyskt skepp med namnet Fortuna på väg från Antwerpen till Örnsköldsvik. Skeppet med en oerfaren besättning råkade ut för oväder. Vindarna uppgick under natten till 25 sekundmeter och sikten var inte mycket att hurra för. Vid tvåtiden på natten kom de för nära land och stötte på grund.

Skönt att besättningen klarade sig oskadda. Tyvärr härjade stormen vidare och därmed gick det inte att göra några som helst bärgningsförsök. Knappt en månad senare hade vädret gjort sitt och Fortuna blev ett vrak och genom åren ett besöksmål för ruinromantiker. Enligt Wikipedia bestod lasten av kaustiksoda. Hm…
Bilden ovan blir oskarp vid vårt försök att zooma in så mycket som möjligt, men syftet att du som tittare ska se lite av vraket når förhoppningsvis ändå fram.

Inte så dumt…

Publicerad den av
19

… att tillbringa fyra dagar och tre nätter nära havet och med fågelsång och möjligheten att få uppleva en solnedgång över Stora Karlsö.

Här är sista biten ner till stugan nummer…

… ett i dejliga Borum. ❤ Jag är ju halvdansk på ”långt håll” och nästa vecka startar säsong åtta av Badhotellet.

Eftersom vi bara var två personer så låste vi aldrig upp ”lillstugan” med sina två bäddar eller gick in i det lilla rummet på andra våningen med sina två sängar. Därmed hade vi mindre att städa i morse. 😉

I mer än 40 år har ett litet företag på Gotland tillverkat dessa underbara Bulhus (Skiftesverk) av Gotländskt ektimmer. Med enkel arkitektur har de byggt med den goda avsikten att husen ska ”leva” länge. En stor fördel med tekniken är att det går att använda relativt korta ekplankor. Det sägs att ursprunget fanns redan på vikingatiden.

Här ser du en del av bottenvåningen och ett öppet fönster från ovanvåningen. Det fanns många mysiga positioner för att njuta av panoramavyn. Jag älskade att sätta mig på olika ställen. Min träningsvärk i vaderna är ett bevis på det. Synd att jag inte förde statistik över hur många gånger trappan ”besegrades”. 🙂

Cirka femton meter från stugan låg södra gränsen till Ungnens fågelskyddsområde. Datumen gällde bara för tvåbenta utan vingar. Olika sorters fåglar sjöng för oss och flög i närheten. Synd vi inte hade en rejäl kikare med oss. Många spännande läten underhöll oss. Svalor såg och hörde vi nästan dygnet runt. De hade sitt bo med de små ungarna ”över min säng”. När vi satt i solskenet vid stugkanten var det skytteltrafik med mat till kidsen.

Vid olika tillfällen gick vi promenader på stranden. Ibland tidigt på morgonen. Ofta när vi kommit hem från våra utflykter.
Innan resan visste jag att vi hade tre chanser att få njuta av en solnedgång. Men min app på hemmaplan i Visby var en dyster kvist. Regn, regn och regn.

I utepingis lirade vi ihop. För att få cykla hem krävdes det att vi fixade att hålla bollen igång i XX gånger. Givetvis var det hjälmtvång. 😉 Den större gula bollvarianten som jag hade med hemifrån var bäst när det blåste till.
Hur det gick i boulekampen vill jag inte berätta om. Tror lite vagt att det var en kvinna som vann – utan hjälm. Personligen tycker jag det är både häftigare och roligare att kasta i sand. En annan teknik krävs. Klotet rullar ingenstans. En härlig sport för alla åldrar.

Tyvärr tog jag upp kameran för sent. Fem sekunder tidigare hade jag fått till en förälskelsebild. ❤
Jag har gillat alla våra Hemesterställen på Gotland sedan vi startade bloggen gotlanduppochner. Nu hoppas jag trenden håller i sig när vi nästa gång byter både kust och väderstreck.

Ps.
Glöm inte bort att gissa färg på de fem svartvita dörrarna. Eller skriv livlina en till fem gånger och du garanteras att inte bli poänglös. Nästa månad handlar det om sex svartvita dörrar.

Lyfta fram en doldis

Publicerad den av
43



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Blåsippan ute i backarna står…

Publicerad den av
50

Inte kunde vi tro att det fanns så många blåsippor så nära vår bostad.

Cirka 4 km norr om Visby tog vi i lördags av mot Brucebo naturreservat. Brucebo ska vara ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat.
Strax innan det kända konstnärshemmet Brucebo svängde vi vänster in på en riktigt guppig smal skogsväg.

Vi behövde inte ta många steg för att se de första blåsipporna. De fanns på många ställen. Ibland ensamma. Ibland med hela ”tjocka släkten”. Vi fylldes av vårlycka. ❤

Här och var stack de upp sina glada ”ansikten” mot solen.

Intressant att skåda de olika färgnyanserna.

Vi läste på informationstavlan att det fanns två till parkeringar. Därför rullade vi iväg mot en sydligare plats där det var ”snällare” att parkera.

Det första som vi stötte på var resterna från en av Gotlands cirka 100 fornborgar. Denna kallades förr för Bygdeborg. Här syns vallen av kalksten.

Under vikingatiden var detta en utmärkt plats för att bevaka både hamnen i Snäck och den i Själsö. Vad tror du de signalerade med? Eld, rök, gutemålsvrål? 😉

Utsikten från klinten går inte av för hackor. Utstickande i havet ligger den steniga halvön Skansudde.

Under tiden 15 mars till 15 maj är det förbjudet att beträda Skansudde och strandängen närmast innanför udden. Då är det ett fågelskyddsområde.

Till höger ser du Själsö fiskeläge som jag gjort ett blogginlägg om för ett tag sedan  https://gotlanduppochner.com/2019/03/06/sjalso-fiskelage/. Sorgligt stod jag på klinten och tänkte på Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson, som där gick sin sista promenad. Dokumentären om henne gjorde mig både ledsen och arg. Det borde tidigt varit ”galler” och inte fortsatta applåder från betalande publik.

Det blev en snabbfika. Solen värme men vinden var inte att leka med. Den försökte girigt svepa med mina godsaker från bordet. Eller har den redan gjort det? Mina ”grejer” finns inte med på fotot. 😉

En vindpinad tall som varit i många blåsväder UTANFÖR teaterns scen.

Vi tog ett sista farväl av dessa ljuvliga blå blommor och bestämde oss för att återvända hit i början av maj. Till den tid då den för Gotland sällsynta busken tibasten blommar på bar kvist. Det är tillåtet på Gotland att plocka blåsippor för ”husbehov”. Men givetvis inte från ett naturreservat.