En skör prinsessa med ett stort empatiskt hjärta

I denna kategori hamnar människor som betytt något för Gotland inklusive Fårö.

Först ut är en prinsessa som föddes 24 april 1830 på Stockholms slott. En flicka som växte upp till en kvinna som blev en riktig sann filantrop. Hennes tilltalsnamn var Eugénie och hon var dotter till Oscar I och drottning Josefina och hade enbart bröder. Under sin barndom önskade hon ofta att hon blivit en pojke. Hon och brodern Gustaf (Sångarprinsen) stod varandra mycket nära. Det hände att de brevväxlade med varandra även under dagar de sågs. Båda var konstnärligt lagda. Eugénie hann med mycket under sin relativt korta levnadstid. Hon skrev pianoverk. Ett av dem hette ”Tullgarns-galopp” (1853). Hon skrev sånger. Smaka på denna sångtitel; ”Fåglarnas morgonlof” (1865). Som ung konstnär gjorde hon akvareller som skildrade vardag och fest i kungafamiljens liv. Boken ”Svenska prinsessor” är hon författare till. Dessutom var hon aktiv i den vida berömda Konst- och industriutställningen i Stockholm 1866. En av hennes vänner var författaren Lina Sandell. Duon bildade en syförening.

Under uppväxten uppfostrades syskonen av Christina Ulrika Taube. På den tiden fanns en helt annan sjukdomsinsikt än under vår moderna tid. Därför var det möjligt för en av barnens lärare att jobba vidare trots att han drabbats av lungsot. Mycket troligt försämrades kungabarnens hälsa av detta. Prinsessan hade en bräcklig hälsa som försämrades rejält 1852. Ironiskt nog hade stora delar av kungafamiljen nyss varit i Tyskland på kurort. När de senare anlände till Norge blev stora delar av familjen riktigt sjuka. Värst gick det för hennes älsklingsbror Gustaf som avled i tyfoidfeber, bara 25 år gammal. Men även Eugénie drabbades av farsoten och återhämtade aldrig sig helt. Under den kyliga tiden på året vistades hon inom särskilt eldade rum på Stockholms slott.

Det var alltså därför prinsessa Eugénie hamnade på Gotland 1859, efter hennes läkare Magnus Huss rekommendationer om att resa dit för att vistas i det milda och syrerika klimatet vid havet. I hennes dagbok står följande: Luften på ön synes vara välgörande för mina nerver. Hon skrev vidare att hon önskade återkomma dit.

Redan året efter slog hon till och köpte ett stort strandområde vid Högklint. Tillsammans med arkitekten August Wilhelm Edelsvärd planerade hon vintern 1860-61; för huvudbyggnaden vid Fridhem, en sjöstuga, grindstuga, lusthus och stall.
Tillsammans med trädgårdsmästaren Karl-Johan Flodman drogs riktlinjerna när det gällde den lummiga parken, som skulle gå i romantisk stil med exotiska växter och träd och ha en utsiktsplats vid vattenfallet. Eugénie var alltså delaktig i allt under alla byggresans beslut. Med andra ord fixade hon arbetstillfällen åt många på Gotland när det gällde byggnadsarbeten, vägarbeten och planteringar.
Tiden talade för den ogifta prinsessan. Året innan, 1858, beslöt Sveriges riksdag att vuxna ogifta kvinnor kunde ansöka vid domstolen om att bli myndigförklarade. Eugénie var en av de första som ansökte om det. Till saken hör också att kungaparet hade tyckt det var bäst att hon själv skulle få bestämma hur hon ville leva och därför inte skulle behöva bli bortgift med någon furste. De verkar ha varit omsorgsfulla om sin enda dotter.

Nästan trettio somrar tillbringade prinsessan på Gotland. I hennes dagbok står det att hon sitter i ”fångenskap” i sin lilla lägenhet på Stockholms slott och ständigt längtar till Fridhem.

Prinsessan Eugénie beskrivs som varmt troende. Hon inrättade barnhemmet Fridtorp intill Fridhem (var i bruk till 1947), Västerhejde skola, Visby skyddsförening för behövande kvinnor och Gotlands sjukhem för obotligt sjuka i Visby. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om hennes givmildhet till Västerhejde kyrka och fiskare som förlorade redskap vid stormar, i de två närliggande fiskelägen. När hennes mamma, drottning Josefina, dog, ärvde hon många smycken. Dessa sålde Eugénie och skänkte pengarna till välgörande ändamål.

Antagligen bidrog hennes ohälsa till att hon blev extra intresserad av sjukvård. Hon uppförde det kända Eugeniahemmet i Stockholm, för obotligt sjuka barn. Två andra saker som hon gjorde på fastlandet var att ta initiativ till Lapska missionens vänner, som senare byggde en minneskyrka över henne i Lannavaara och hon bildade 1882 Nordiska samfundet för bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet.

På samma månadsdatum som min pappa, 23 april, somnade hon stilla in på Stockholms slott 1889, klockan 00:45. Mindre än ett dygn senare skulle hon fyllt 59 år.

Ur testamentet går att läsa bland annat följande:
Barnhemmet Fridtorp fick en donation på 240 000 kr.
Gotlands sjukhem för obotligt sjuka fick 20 000 kr.
Stadsmissionen i Visby 12 000 kr.
Prins Oscar Bernadotte erhöll egendomen Villa Fridhem med inventarier.
Prinsessans tjänare fick en livstidspension.
Sedan fanns flera andra donationer.
Stort TACK från hjärtat från Bosse Lidén många år senare.

Fotnot:
I denna kategori har jag bestämt mig för att kommentera med en symbol. Tack för att du läst ända hit ner. Förhoppningsvis har det varit en smula intressant och lärorikt. Lämna gärna ett hjärta till prinsessan Eugéne. Det ska jag själv göra postumt.

 

Fridhem – vackert och passande namn


Här var vi och fikade förra sommaren. Den här marsdagen hade vi med egen fikakorg. Vi fortsatte grusbacken uppåt till det stora gula huset, som jag läst och hört så mycket om.

Jag tror att Prinsessan Eugéne blev kär i Gotland vid första ögonkastet 1859. För mig dröjde det till andra ögonkastet. 😉 Kanske blev hon en av de första sommargotlänningarna när hon bodde här i huvudbyggnaden under nästan trettio år.
Huset är byggt i ”schweizerstil” och prinsessan var visst mycket aktiv i planering och när det gällde åsikter om byggandet.
Tänk att sitta på den stora altanen eller innanför glasverandan med utsikten mot havet. Många av hennes vänner som var författare, konstnärer och musiker, kom gärna på besök.

Det gjordes mycket fint i parken, som en trädgårdsmästare vid namnet Karl-Johan Flodman skötte om. Träd, buskar och exotiska växter köptes in och planterades.

Framsidan på sommarvillan Fridhem.

Stora vattenfallet av ån, som bildas på våren, rinner ut i Östersjön. Mäktigt sound. Jag och Solveig fick stå nära varandra för att kunna höra vad den andre sa. Nu kom jag att tänka på kvinnogruppen som åkte buss och stannade till vid Victoriafallen och gick av bussen. Efter en stund kom den manliga chauffören och bad kvinnorna vara tysta tio sekunder så han kunde spela in vattenfallet på mobilen. 😉

Det är stort när jag tänker på att prinsessan Eugénie var med, för över 150 år sedan, och planterade gullregnsträdet, som nu är ett av Nordens största med sina dussintalet böjda stammar.

Vad trevligt det var att träffa den här kvinnan. Tack Anita för vårt samtal. Det var intressant att höra om Fridhems historia och om förändringarna i modern tid på parkområdet. Själv var hon uppväxt på Gotland och hade återvänt till trakten efter 40 års boende på fastlandet.

Lilla vattenfallet en bit ner mot havet. Ska bli spännande att återvända hit längre fram på året och då, förmodligen, konstatera att ”någon” dragit åt kranen. Risken finns att det bara kommer att smådroppa om det vill sig illa i sommar.

Det finns olika halvbranta avstickare ner mot havet.

Det var inte lätt att ta kort på blåsipporna, som vägrade att hålla sig stilla i vinden. Söta och ouppfostrade. 😊

Vi noterade att mycket i naturen är på g. En efterlängtad tid är i annalkande.
.
Utsikten från stenen där vi satt och drack kaffe och mumsade på osötade chokladkakor från Lurblåsaren i Ystad. Konstaterade dock att det antagligen är dags att köpa ny termos. Den svarta drycken var för ljummen för min smak. Vi ska brygga på gammalt hederligt sätt nästa gång och jämföra värmeegenskaperna.
Det finns några gula små hus som går att hyra. Just detta har jag sett på nätet. Tyvärr läste jag inte att det alltid utlovades solnedgång. För då hade vi slagit till direkt.

I somras gick vi ner för branten. Denna gång valde vi att sätta punkt när det var som bäst. När vi kom hem var solen och det fina vädret borta. Men våra sinnen var ljusa efter både trevligt helgbesök av en dotter och vår eftermiddagsutflykt i solsken. Hade vi fått bestämma skulle vi önskat att hon sökte jobb på Gotland efter sin examen i juni. Istället lägger jag egna pusselbitar. 😉

Ygne fiskeläge


Det enda jag kände till innan vi parkerade bilen på parkeringen var att vid Ygne fiskeläge finns en kabel från fastlandet som ger oss öbor el. Sådant tänkte jag inte på när vi traskade iväg och tittade mot segelbåten på havet.

2 km från Högklint finns denna pärla till fiskeläge.

Båtarna ligger förhoppningsvis tillräckligt långt från det ”slukande” havet.

Fiskeläget är privatägt och bodarna är utarrenderade. Men det är helt okej för oss ”vanliga” att parkera bilen snyggt och titta oss omkring om vi inte stör på ett ”dumt sätt”.

Lite för mycket skuggor när jag skulle fota detaljer. Prissessan Eugenie som blev förtjust i Västerhejde socken gjorde fler fina insatser, än de två andra som jag berättat om i tidigare inlägg. På 1870-talet avsatte hon en fond till hjälp för yrkesfiskare i Ygne och Buske fiskeläge som förlorade redskap vid dåligt sjöväder.

En lockande fiskebod.

Fyra på rad – spelas det kanske inne i någon av dessa bodar.

Trots att det är stenstrand åt båda hållen är denna i söder …

.. och denna i norr mer och mer populära som badplatser. Men det lär vara oberäkneliga strömmar i dessa krokar.
Det var lite kul att jag läste att ”något fiske äger inte längre rum från platsen”…

.. så nu ser du bara i syne. 😉

En sista glimt mellan grenarna…

… innan vi tog trappan upp. En kort stund tänkte jag på klassikern ”De trettionio stegen.” Minns du den brittiska thrillern från 1935? Den tyckte jag var jättespännande när jag såg den som grabb.

Båt i vila. ❤

4. Västerhejde kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Denna romanska kyrka invigdes 1204. För att nå kyrkan körde vi kustvägen söder ut från Visby. Längs med väg 140 dök kyrktornet upp snabbt i blickfånget efter vi passerat Vibble.
Det är alltid lika trevligt att vika av från en större väg och sänka farten. Oftast dyker det upp oväntade spännande saker, mot det egentliga målet.

Kyrkan i Västerhejde hör till de få Gotlandskyrkor, vars exteriör genomgått en betydande förändring i sen tid. Fram till 1856 fanns ett spetsigt tornhuv. Detta ersattes, efter en ritning av den kände arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander, av ett trappgaveltorn. Detta speciella torn är det enda på Gotland.

I övrigt är kyrkan en väl bevarad romansk anläggning.

Den rikt skulpterade dopfunten av sandsten är skänkt av domaren Oluf Lundsberg 1681.

Den vackra bänkinredningen är till största delen från 1600-talet.

Prinsessan Eugenie bodde i sitt stora fina hus inte många kilometer härifrån. Troligen var det därför hon frikostigt skänkte en orgel (numera ersatt) samt två oljemålningar.

Jag är svag för glasmålningar.

Det är jag ju också för fönster med ”vanlig utsikt” också liksom …

… gamla portar.

Genast blev jag nyfiken på denna person och googlade när jag kom hem:
Olle var född i Karlskrona och hade en ljus sångröst och en intensiv närvaro på scen. Jag gissar på att han blev förtjust i Gotland efter att ha varit med i Ruinspelen i Visby. Han byggde ett hus vid havet och fick sin bas där. Var säkert vilsamt efter ex. turnéer i USA och Kanada. Kul att läsa att han satte upp en ”Pippiteater” på Kneippbyn med Astrid Lindgrens goda minne. Vägen till Högklint har idag hans namn.

Torkan sommaren 2018 gjorde sig påmind överallt. Det var annars trevligt runt omkring kyrkan. Vi tog en promenad och njöt av utsikt och tystheten från den moderna världen – endast en liten bit bort.

Tänkvärda ord:
”Vi lever en sekund i taget
och sekunden är just nu.”
Eyvind Johnson