Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Efter stoppet vid Broakiosken väntade en tidig frukost på södra Fårö. Här har vi varit några gånger tidigare. Både som turister och som fastboende på Gotland. Det var lite kallt om benen när vi gick från parkeringen och hamnade i skuggan. Vi såg en husbil på parkeringen och de som ”bodde” i den sov antagligen.
Lambgift heter de gotländska fårhusen. På loftet finns det plats för foder.
Vi utforskade den vackra klapperstenstranden en stund innan…
… det började kurra i våra magar.
Fortfarande var det lite kyligt i morgonluften. Vägen på bilden ovan passar nog bäst för promenader. Tror inte att Solveig gått med på att vi kört vidare på den. Istället gick vi tillbaka till bilen och fortsatte på en annan väg, en som var helt ny för oss.
Harudden är en plats som vi gärna återvänder till. (Vid ett tidigare besök hittade vi alpnycklar här, en av de orkidéer som Gotland är ensamma om i Norden.)
När vi parkerat bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt och att det kändes lite för kallt när solen gick i moln, men att det blev lite kvalmigt när den kom fram igen.,
Egentligen spanade vi efter gulyxne, en av orkidéerna som vi inte hittat… än. Den hittade vi inte den här gången heller, trots ett intensivt spaningsarbete. Kärrknipprot fanns det gott om och de är faktiskt fantastiskt fina om man tittar nära..
Hm! Åt det här hållet kändes vädret plötsligt en aning opålitligt.
Det var som om något väntade runt hörnet.
Bosse började dra sig mot parkeringen medan jag fortsatte att fota. Oj så mörkt det blivit helt plötsligt. Var det inte en regndroppe som landade på min hand?
Så gick jag en liten bit till och vände mig om för att ta den sista bilden. Och plötsligt fick vädret ett annat ansikte. Ibland gäller det bara att vända blicken åt rätt håll!
Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.
Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…” Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.
Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.
Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.
Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.
Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉
Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig! Nu svänger det igen.
Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än 30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.
Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.
Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år. Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.
Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?
Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården. Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Huvudmålet för vår utflykt på midsommardagen var Hägsarve kärräng, fem kilometer sydväst om Hablingbo kyrka.
Jag kan inte påstå att jag håller med Robban Broberg – ”Målet är ingenting – vägen är allt”. I det här fallet var det precis tvärtom. Vägen till Hägsarve kärräng var en utmaning. Enligt Bosses anteckningar skulle det vara en rak grusväg. Det var det till att börja med. Sedan blev vägen visserligen fortfarande ganska rak, men… alltmer lik en väg som man gör klokast i att ta sig fram på med cykel eller till fots…
Känslan när vi nådde fram till skylten ”Naturreservat” var obeskrivbar. Vi klarade det! Vägen är ingenting – Målet är allt!
Kärrnyckel – en orkidé som, i Norden, bara växer här på Gotland. Rubrikens ord om den ”gotländska florans gaseller” har jag lånat från Staffan Rosvall (Fagningsros och jordsyren, 1976).
Den är gracil med purpurfärgad stjälk och har ett glest ax. Därför får varje blomma plats att visa upp sin skönhet.
”Oftast har axet endast 6-7 blommor” (läser jag i ”Gotlands orkidéer” av Gun Ingmansson). Så många roliga figurer jag hittade när jag gick igenom bilderna:
Ängel
Hare
Flygande fågel (Den upptäckte Bosse och plötsligt såg jag den också!)
Räv
Kanin utan skärpa. Vi kände oss extra nöjda och belåtna när vi nådde Hablingbo kyrka igen. Dels för att vi inte fått motorstopp, eller mött någon bil längs vägen, men framförallt för att vi nu fått se och fotografera även kärrnyckeln. Nu kan vi pricka av att vi sett de tre orkidéer som, i Sverige, bara växer på Gotland.
Kul att bli välkomnad av en trevlig kommitté. Det händer inte varje gång som vi kommer till ett änge. För visst är det skillnad på Bä och Bu.
Av en slump såg vi skylten Hörsne Prästänge. Vi insåg att vi inte hade varit i detta änge tidigare.
Som vanligt fick ”Den lilla blå” stanna utanför grinden. Det är något visst med att besöka ett gotländskt änge. Här handlade det dessutom om ett Naturreservat sedan 1986. Arealen är på ungefär 11 hektar.
Det är Naturskyddsföreningen Gotland som äger och sköter Hörsne Prästänge. Det innebär att de på traditionellt sätt sköter om fagning på våren, slåtter under högsommaren och allt efterarbete under sensommaren. En stor APPLÅD och ett tack till föreningen från gotlanduppochner.
Inom området löper en naturstig. När vi kommit in i själva änget delade vi på oss. Solveig sjönk ner någonstans och började ta kort med sitt macro. I inlägget ser jag överst en smörblomma och sedan en häftig tvåbladsorkidé, som ser ut som en slags grön gubbe. Det känns som väldigt länge sedan vi ”redovisade” tvåblad. Tidigt i morse när 99,9 % av befolkningen på Sveriges största ö sov, stötte vi på en ny orkidé som kommer att bli nummer tjugofyra här på bloggen.
Någon gång förra året läste jag på internet om favoritplatser på Gotland. Anders Lekander skrev om ”Famntaget i Hörsne Prästänge”. Han berättade att i ängets norra del, i en undanskymd vrå, finns det två träd. En ask och en lundalm som slingrar sig om varandra. Det ser även ut som om de växt samman. Tyvärr hade jag glömt sannsagan när jag gick där ensam i änget. Givetvis hade jag inte glömt att jag var lyckligt gift med en gammal kurskamrat från Bibliotekshögskolan i Borås. Men en…
… spännande stätta kan förvilla tankarna. Jag klev över och fortsatte på naturstigen utanför. En vacker fjäril gäckade mig x antal gånger. Kan de inte sitta stilla i tio sekunder? Där någonstans började jag tänka på tid och avstånd. Bäst att försöka hitta tillbaka till Solveig.
Solveig ställde in kameran på fotoillustrationer. Vi hade tur och slapp möte på ”enbilsgrusvägen” åt båda hållen. Det är en snäll raksträcka och en uppmärksam chaufför kan se hela sträckan och kan därmed vänta in bilen som var först på vägen.
Denna soliga måndagsmorgon, som dessutom var en ledig dag, styrde vi bilen österut. Öster om Kallgatburg, i Hejnums socken, finns den enda gotländska växtplatsen för en orkidé som fått ett eget gotländskt namn – ormskalle.
Innan vi började promenaden grundade vi med frukost. Lämpligt nog fanns ett bord precis bredvid parkeringen. Med fågelsång i bakgrunden och bara vindens sus som sällskap satt vi där och njöt.
Sedan traskade vi iväg över stätta och spång. På små stigar, genom skogen och vidare på en ny stig. Vi hade tid till trevligt småprat längs vägen…
…men visst kändes det bra att det till sist dök upp en skylt som visade att vi var på rätt väg.
Ibland kan en kilometer upplevas som väldigt lång, trots att man har trevligt. Kanske är det något längre än 1 km eller så var det bara våra ben som började bli trötta…
Så plötsligt var vi framme! Ju mer vi såg oss omkring desto fler orkidéer såg vi. De tycks inte bry sig om att det är lite trångt och snärjigt där de växer.
Den är verkligen exotisk och speciell, precis som sitt namn: Guckusko.
I boken ”Gotländska orkidéer” av Gun Ingmansson läser jag att Guckusko är en kalk-älskande art och att den blommar ett par veckor i juni.
Den är en riktigt ”lurig” en eftersom den med sin doft och röda färgfläckar lockar till sig sandbin. Texten nedan är hämtad från tavlan som finns på växtplatsen.
Vilken trevlig måndagsförmiddag vi fick. Jag och äldsta dottern Jennifer tog en runda ner till stan på eftermiddagen. En helt annan upplevelse! Hennes stegräknare visade på över 17000 steg på kvällen. Det kändes i fötterna, men det var det väl värt!
Ibland när jag ska räkna bakåt i tiden blir jag smått överraskad av hur fort tiden har sprungit iväg. Dagens bilder tog jag, första maj, under vår lilla minisemester till Holmhällar. Nästa vecka är det redan dags att vända almanacksblad igen…
Trots att jag gick en ganska lång runda den här morgonen mötte jag inte en enda människa, bara fåglar och små ”rabbisar”. Det finns ett lugn över platsen som verkligen tilltalar mig. Att strosa omkring helt ensam med bara kameran som sällskap känns helt okej. Eftersom vi varit här förut visste jag att det fanns fältsippor i mängd. Det gällde bara att gå till rätt ställe, trodde jag…
Jag lyckades bara hitta små ludna ”monster”. Inte en enda fältsippa hade slagit ut då.
Tänk att det kan finnas så många olika nyanser av färgen grönt! Det stämmer verkligen att ”Grönt är skönt!”
Vilken oas vi nådde när vi vek av från vägen mellan Hellvi och Othem och rullade nerför den smala grusvägen. Vi minns när vi åkte hit för ett par år sedan och möttes av en överfylld parkering och fick svårt att vända bilen. Orsaken var att hembygdsföreningen slog Hammarsänget just den dagen. Jag läser att änget sedan 1998 är en del av kyrkoreservatet. Tio år senare bildades naturreservatet Dagghagen, där Hammarsänget ingår som en del.
Hammarsänget är ett av norra Gotlands största änge med sina 182 hektar. Praktfulla ekar ramar in änget. Under försommaren fylls platsen med gula smörblommor, vit mandelblom och väldoftande liljekonvaljer. Under maj och juni kan du hitta rikligt med sankt persnycklar, johannesnycklar, krutbrännare och vit skogslilja, arten som trivs i skuggan av buskarna. (Kvartetten finns med i vår kategori ORKIDÉER PÅ GOTLAND.)
Innan vi fikade gick vi in i naturskogen som skapade ett slags djungeläventyr. Dagghagen består nämligen till stor del av svårtillgänglig sumpskog. Naturen har här tillåtits att sköta sig själv under en lång tid. Vi såg många nedfallna och döda träd från vår stigposition. Jag köper helt resonemanget om att många skogar är alldeles för ”välstädade”. När jag läser på inser jag att flera tusen arter djur, växter och svampar är beroende av död ved. Under 1900-talet minskade arterna starkt och en del är till och med utrotningshotade. Här i Dagghagen finns möjlighet för återhämtning. Naturens egna fiffiga SPA.
Inom reservatet finns flera gravfält och husgrunder från järnåldern. Tidigare stod här fem vikingatida bildstenar. Dessa står numera på Bungemuseet. (Se vår kategori MUSEUM)
När Solveig tog macrobilder på s:t persnycklar, gullviva och gökärt, hämtade jag fikakorgen.
Ett helt änge för oss själva. Solen värmde och ingen kylig vind kom åt oss. Vi bjöds på fågelsång från olika stämmor. Kanske stämmer texten från en bok framför mig på skrivbordet. ”Grönsångaren, som tycker om högstammig skog utan tät undervegetation, trivs bra i Hammarsänget och brukar ackompanjera halsbandsflugsnapparen i försommarens fågelkör.” Jag glömde på platsen bort att jag läst om att änget är en av Gotlands viktigaste platser för flera arter av fladdermöss. Gotland är bra på att leverera. Vi uppskattar stunderna när vi tidigt ger oss iväg mot äventyr. Livskvalitet när den är som bäst. En skön blandning av planerat och spontant.
Det är lyxigt att kunna traska genom en tallglänta, från den hyrda stugan och genast nå ett av Gotlands finaste smultronställen.
Det var riktigt råkallt. Men jag var bra påpälsad och överlät mer än gärna fotograferandet till Solveig. Vi mötte få människor. Däremot fanns det till vänster ett större sällskap av…
… vitkindade gäss.
Jag tror även de hoppande djuren med stora öron hörde signalen från holmen Heligholm. Antagligen kallade andra gäss till kvällsmöte. För plötsligt hörde vi vingslag, läten och full aktivitet skedde över våra huvuden. Tur ingen behövde ”göra flygande toalettbesök”.
Vi fortsatte ner mot raukarna och det gamla fiskeläget Holms. Det finns så mycket att vila ögonen på.
Livskvalitet när den är som bäst. Kanske inte varmast, när livsbanken fylldes på med ljuva minnen.
Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.
Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.
Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.
När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.
Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.
Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.
Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?
Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.
Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 