Rannarveskeppen

Efter vi ätit frukost vid hamnen i Klintehamn och cyklat våra 88 minuter var det dags för nästa äventyrliga etapp med ”Den lilla blå”.
Redan vid cyklingen hade vi sett skylten mot Rannarve i Klinte socken. Efter vi kört en bit på asfalt i ett villakvarter tog den lite hoppiga smala grusvägen, en väg som är en rest av den gamla banvallen till järnvägen mellan Roma-Klintehamn, över. Vi gick ut från bilen och njöt av stillheten och fågelkvitter. Sedan fortsatte vi till fots ungefär 250 meter genom skogen.

Informationsskylten berättar om en liten ”flotta” på fyra stenskepp som seglar på rad mot norr. Skeppen är alla lika stora, ca 9 meter långa och 5 meter breda. Relingens mittstenar är högre än de övriga. I ett av skeppen fann man vid undersökningarna 1966-67 en husurna med brända ben och 2 miniatyrknivar i brons.

Fotot är taget från norra sidan och bakåt från där vi kom.

De fyra stenskeppen har gemensamma manshöga stävstenar. Ser du mansansiktet på ”översta” bilden? Jag tycker han ser eftertänksam ut.

På andra sidan stigen finns en mindre skeppssättning och ett röse med en kista av hällar. I kistan upptäcktes vid utgrävningarna ett lerkärl. Kärlet är format som en rund hydda s k husurna. Den finns numera att beskåda på Gotlands fornsals förhistoriska avdelning.
Vi är överraskade av att denna fina plats inte tycks få det utrymme i sociala sammanhang m.m. som det är värt. (Trots att det inte ligger nära en havsutsikt)

Ps. Stigen leder vidare till ett stort bronsåldersröse som ligger ca 300 meter bort.

Domarlunden & Skeppssättningar

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.

Intill Tofta slott

Det finns som jag ser det tre vägar till och från Gnisvärd. Nästan alltid väljer vi att inte ta samma väg tillbaka till kustvägen 140. Det var då som Solveig uppmärksammade en sevärdhet som vi inte sett förut. ”Stanna till här en stund.”

På Gotland finns det cirka 350 skeppssättningar. Det är inte så konstigt om inte alla nämns i litteraturen och på nätet. Redan under första bloggåret hade vi ett inlägg om Gotlands största skeppssättning, som finns i just Gnisvärd. En plats som vi nådde ungefär en kilometer upp från denna plats.

Ofta är skeppssättningar till skillnad från rösen en gravplats åt en enda person.

Den döde brändes på bål. De krossade benen tvättades först och lades sedan i lerkärl.

Här kan du se/läsa och förstå varför jag skrev blogginläggsrubriken Nära Tofta slott. Nyfiken som jag kan vara tog jag en ensamtur in för att se hur där såg ut. Undrade såklart om det var ett skämt som var baserat på någon historisk plats. Strax bakom fanns XX antal ”stugor”. På sommaren finns det säkert lockande affischer på den bruna anslagstavlan. Nu fick jag hålla till godo med att läsa en smula hackigt vad det stod på runstenen. 😉

Bändeläins Täppu

När vi var på Gotland på semester hade vi säkert inte stannat till här. Då var vi fokuserade på speciella välkända mål och deletapper. Nu har vi oftast med oss en skön blandning av planerat och möjligheter som dyker upp utanför bilfönstren, eller när vi cyklar någonstans.

Som den här gången när vi rullade runt i Lau socken och på avstånd såg några av de ca 350 stenskepp eller skeppssättningar, som finns runt om på Gotland.

Ungefär 1,5 km norr om vackra Lau kyrka ligger Bändeläins Täppa, som består av två skeppssättningar och en rund stensättning (även den en grav).
Tidpunkten när det begav sig var yngre bronsåldern. (Ung. 1500-500 f Kr) Den döde brändes på bål. Benen krossades, tvättades och lades sedan ner i särskilda lerkärl. Urnan placerades i en kista av flata stenar i eller invid skeppssättningen. Materialet var gråstensblock eller kalkstenar.

1928 undersöktes arkeologiskt den nordligaste skeppssättningen. Då hittades en liten femsidig stenkista med både lock och golv innehållande en lerkruka med brända ben efter en människa. Övrigt som hittades var en pilspets, en pincett och en rakkniv av brons.

Som en avslutning på en kurs i arkeologi grävdes 1990 den södra skeppssättningen ut. Här fann man liknande fynd och även en mindre kniv av brons. Föremålen daterades till 900 f Kr. Gravgåvorna talar om att det rör sig om mansgravar.

Tyvärr var den runda graven plundrad. Det som lämnats kvar var bara lite spridda brända ben.

Bautastenen som stod ca 100 meter innanför ett stängsel zoomade vi in. Det finns inga uppgifter om när eller varför den står där. Min fantasi går till ett slags djur som nyfiket studerade de två konstiga figurerna i hagen. Visst se du två ögon, nos och mun?

Fotnot:
Vi måste ge en stor eloge till Lau Hembygdsförening, som underhåller området som tidigare var helt igenväxt. Den föreningen tycks ha många järn i elden.

Bro stainkalm & Bro ojkar

En liten bit, innan Bro kyrka, på vägen mot Fårö har vi varje gång noterat en rejäl ”stenhög” på hällmarken. Vid ett tillfälle i höstas passade det att ta oss en titt på det mäktiga bronsåldersröset Bro stainkalm, som är 4 meter högt och 38 meter i diametern. Förr var den betydligt högre. Tiden innan stenarna började användas till annat i trakten. Stengärden är ett exempel.

Kan det bero på att de moderna människorna inte tror på troll? De är inte rädda för att röra omkring i stenhögen, minska mängden, höjden och störa friden.

Enligt sägnen var trollen mycket rika och ägde en eftertraktad stor dryckesskål av guld. (Guldkalk) Prästen i Bro ville ha guldklimpen till kyrkan. Med kombinationen list och uthållighet lyckades han till slut lura till sig kalken.

På andra sidan vägen finns ett område med många fornlämningar. Här finns bland annat två skeppssättningar och rester från en kalkugn från 1800-talet. Mycket är dock numera igenväxt.

Mer nyfikna var vi på att hitta Bro ojkar. Ojkar betyder oxar.

Efter lite letande fann vi de två resta stenarna som enligt folktron varit två oxar. Så här var det. En rik bonde hade ett blint barn och hade berättat för prästen att han skulle ge kyrkan två oxar om barnet fick synen tillbaka. Redan under vägen till kyrkan hände miraklet. Barnet kunde plötsligt se. Genast vände bonden på ”stegkursen” och tog hem det seendet barnet och de två gåvorna. Du kan säkert ”stensäkert” räkna ut vad som hände. På en nanosekund förvandlades oxarna till två stenar utan svans. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Både då och nu.

Gålrum gravfält i Alskog socken


En av många fördelar med ön Gotland är att exploateringstrycket långt ifrån är lika högt som på fastlandet. Därför kan ex. den gotländska kulturhistorien skyddas bättre.

Gålrum gravfält innehåller mycket intressant. Det är nästan svindlande när jag läser att det under ett och ett halvt årtusende har begravts döda här.

Det finns 8 skeppssättningar.

Detta är ett av fem rösen.

Den gutniska bildstenen från 700-talet är flyttad hit från Tomtängskvior 1925. Svagt ska det synas spår av ett skepp med rutat segel.

111 st runda stensättningar ska det finnas. Även på andra sidan vägen enligt informationen.

Intressant att resa tillbaka i tiden. Men nu var det dags att samla flocken och resa till nutiden. I bilen fanns chokladpraliner som inte fick smälta bort. De var tillverkade 2019 år efter Kristi födelse. Jag hade ingen fundering på att gräva ner en pralin för framtidens generationer. Stavas det egoist eller chokladmonster? 😉

På marken såg vi färgklickar lite överallt. Fler färgklickar blir det när jag snart redovisar månadens besök på Botan. Men jag har sedan en tid tillbaka fullt upp med att snickra ihop tre novembertävlingar. Hoppas de ska tilltala en eventuell publik. Information växer fram på en offentlig sida under min header.

 

Gannarve skeppssättning


Svårt att hitta en vackrare plats för en skeppssättning från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr.). Man tror att formen av skepp hade att göra med en önskan om att den döde skulle få en så bra färd som möjligt till livet bortom detta. Min fråga är om du tror att det bara var personer med hög samhällsställning som begravdes på detta sätt?

Inget dåligt rast-stopp om man kommer från Klintehamnshållet. Ligger precis intill väg 140 på höger sida. Lätt att stanna till vid – och sedan njuta av historia, natur, havet och en ö utanför en större ö. ❤

Från början låg här två skeppssättningar. Den ena blev helt ”bortodlad” för länge sedan. Den andra höll på att gå samma öde till mötes. Vid en arkeologisk undersökning 1959 fanns enbart stävstenarna kvar på ursprunglig plats. Som tur var fanns det en bit ner under jorden mörkfärgade rännor och gropar som angav var de borttagna stenarna stått.

Därför var det möjligt att återställa. De nysatta stenarna har markerats på insidan för att kunna skiljas från de stenar som står i sitt ursprungliga läge. 25 meter lång och 5 meter bred är måtten. Jag hade inte med måttband för att kolla om det stämde. Är man på minisemester så är man. 😉