Etikettarkiv: Robban Broberg

Bornholmslinjen, etapp tre

Publicerad den av
12

Lite drygt två månader senare stod vi här igen och väntade på ”uppkörning”. I min femårsdagbok kan jag notera skälet till att det blev senare ankomst till Ystad denna andra gång. I juni rullade vi iväg hemifrån klockan 05:11. Tyvärr kom vi denna tidiga morgon inte iväg förrän klockan 05:12. 😉

Kanske tar vi med våra cyklar och lämnar bilen hemma vid ett dagbesök på Bornholm någon gång i framtiden. Men det börjar med en rejäl uppförsbacke i Rönne. Tror inte vi kommer att cykla uppför den. I den största staden finns många ”vita fläckar” som vi kunde färglägga med att enbart promenera, njuta, ta kort och sätta oss ner och dricka och äta något mellan varven.

Vår lilla blå verkade på den trånga parkeringen känna sig trygg med sin grannkompis och lovade att inte börja blinka med ljuset. (Gammal historia från 2017.)

Solveig ställde sig i kö för att köpa fika. Själv hade jag mitt på det torra och såg fram emot att sätta tänderna i min älsklingskaka från Nisses Konditori i Ängelholm. Min älskade fru som åkte ”gratis” tåg i Skåne under sommaren 2024, tog en del rundor till Ängelholm av olika skäl. Varje gång frågade hon mig om jag ville ha… eller om jag tröttnat på kakorna som jag njöt av redan när vi bodde i Skåne på nittiotalet och tyvärr saknade mycket under de fem Gotlandsåren. En annan sak som jag saknar just nu i denna sekund är ny musik av Robban Broberg. ”En av de stunder när verkligheten blir sagolik”, sjunger han för mig på mitt nya kontor och kommande gästrum.

Redan denna andra ditresa kändes det som om tiden gick fortare än förra gången.

Eftertext:
Tid för överfart: 8:30-9:50
Pris: 630 SEK
Havets humör: Soligt och lugnt på havet.

En behaglig huppegupptäcktsfärd

Publicerad den av
10

Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.

Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…”
Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.

Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.

Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.

Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.

Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉

Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig!
Nu svänger det igen.

Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än
30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.

Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.

Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år.
Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.

Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?

Dramat kan du följa här. Hon lyckades riktigt bra. https://gotlanduppochner.com/2023/06/29/apollofjaril-parnassius-apollo/

Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården.
Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.

Kärrnycklar – Anacamptis palustris – ”den gotländska florans gaseller”

Publicerad den av
20

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Huvudmålet för vår utflykt på midsommardagen var Hägsarve kärräng, fem kilometer sydväst om Hablingbo kyrka.

Jag kan inte påstå att jag håller med Robban Broberg – ”Målet är ingenting – vägen är allt”.
I det här fallet var det precis tvärtom. Vägen till Hägsarve kärräng var en utmaning. Enligt Bosses anteckningar skulle det vara en rak grusväg. Det var det till att börja med. Sedan blev vägen visserligen fortfarande ganska rak, men… alltmer lik en väg som man gör klokast i att ta sig fram på med cykel eller till fots…

Känslan när vi nådde fram till skylten ”Naturreservat” var obeskrivbar. Vi klarade det!
Vägen är ingenting – Målet är allt!

Ännu gladare blev vi när vi upptäckte att vi kommit till rätt plats den här gången. Förra året gick det inte lika bra.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/14/trodde-vi-kommit-till-dukat-bord/

Kärrnyckel – en orkidé som, i Norden, bara växer här på Gotland. Rubrikens ord om den ”gotländska florans gaseller” har jag lånat från Staffan Rosvall (Fagningsros och jordsyren, 1976).

Den är gracil med purpurfärgad stjälk och har ett glest ax. Därför får varje blomma plats att visa upp sin skönhet.

”Oftast har axet endast 6-7 blommor” (läser jag i ”Gotlands orkidéer” av Gun Ingmansson).
Så många roliga figurer jag hittade när jag gick igenom bilderna:

Ängel

Hare

Flygande fågel (Den upptäckte Bosse och plötsligt såg jag den också!)

Räv

Kanin utan skärpa.
Vi kände oss extra nöjda och belåtna när vi nådde Hablingbo kyrka igen. Dels för att vi inte fått motorstopp, eller mött någon bil längs vägen, men framförallt för att vi nu fått se och fotografera även kärrnyckeln. Nu kan vi pricka av att vi sett de tre orkidéer som, i Sverige, bara växer på Gotland.

Skymning i hamnen

Publicerad den av
18

Självklart skulle det vara rättvist. Givetvis passade vi på att njuta även av motsatsen till soluppgång. Nu när vi hemestrade i Ljugarn. Det var småkyligt men nästan vindstilla när vi gick omkring i hamnen. Ljugarns Hamnförening håller i trådarna på denna ”vattenplats”, där det finns 30 gästplatser. Jag skulle gissa på att det rör sig om en populär hamn på Gotlands ostkust. ”Det var en båt som sa till en annan, vad du var stilig. Vi borde borda varann…”

Fiskebodarna har jag skrivit inlägg om tidigare. Undra om fiskegubbarna är extra bra på att ljuga och bre på här? 😉 Kanske drar de till med ett vattendjup på 180 meter inför en naiv turist. Sanningen är 1,8 meter. Men jag har inte kontrollerat fysiskt.

Vi var frestade att ta oss dit och sitta en stund på träbänken. Tio grader högre temperatur så…

Vi hörde att det lät från en båt. En man höll på med något. Det var enda person som vi noterade vid hamnplan. Det märks att Ljugarn lever olika liv. Sommarsäsongen är kort och intensiv.

Det kan vara stämningsfullt utan det röda eldklotet. Men om jag måste välja…

Huppegupptäcksfärd

Publicerad den av
13

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤

Ihrevikens fiskeläge

Publicerad den av
14


Ihreviken, som ligger drygt tre mil norr om Visby, har en populär badstrand.

Det finns en liten strand, ett par fiskebodar och ett brant stup som lockar på andra sidan viken. När blåelden blommar som bäst tänkte vi någon gång åka dit. Undra hur många foton som jag sett på Sigsarve genom åren?

Nu vänder vi istället blickarna till det som finns bakom fotografens rygg.
Ihrevikens fiskeläge ligger vackert inbäddat vid foten av den branta Kasa klint.

Rostigt och snett. Allt lika charmigt.

Bäst att respektera stoppet…

… och vända på skorna.

En vända in på baksidan är tillåtet. Vi träffade inte på en enda människa under promenaden.

Jag uppskattade att det satt en söt guide och visade vägen med näbben. 😉 Här hade vi klarat det på egen hand. Men tidigt i morse var vi och traskade riktigt långt in ett naturreservat. Inte heller där träffade vi på någon människa eller bil på den smala guppiga och steniga vägsträckan.
Vi var välutrustade med karta och vägledande text. Ändå lyckades vi inte hitta målet. Det ”gula havet”. Men som Robban brukade sjunga. ”Målet är ingenting – vägen är allt”.