Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Flera av de gotländska romanska landskyrkorna byggdes om under det gotiska skedet (uppstod i Frankrike på 1100-talet). Tanken var att göra kyrkorna ljusare och större. Tyvärr hann man i många kyrkor inte speciellt långt. I stort sett blev det bara ett nytt stort kor. Orsaken? Det går att peka på tre grundorsaker. Gotland började hamna i en nedgång i slutet av 1200-talet. Digerdöden slog till hårt på befolkningen under 1300-talet och den sympatiske Waldemar Atterdag och hans stenhårda polare kom på objuden visit 1361 och lämnade ”vissa” efterspår. 😦 Men det finns trots allt 14 klövsadelkyrkor med ett stort gotiskt kor, ett äldre lägre långhus och ofta ett lågt torn. Här får du se de fjorton på bild. Sorterade i bokstavsordning.
Alskog
Burs
Eskelhem
Follingbo
Fröjel
Garde
Guldrupe
Halla
Hejde
Källunge
Lau
Lummelunda
Lye.
Vallstena
Slutord: När det gäller Gotland började unggotiken få inflytande omkring 1250. Sedan övergick den till höggotik i slutet av samma århundrade. Under den andra fjärdedelen av 1300-talet rådde sengotik, som på ön gick under namnet kontragotik.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder). Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st), Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st).
Gotland är otroligt rikt på kalk- och sandsten. Det var på medeltiden som de började bryta sten som byggnadsmaterial. Under denna tid var dopfunten tillsammans med altaret det viktigaste kultföremålet i kyrkorna. Först stod dopfunten närmast ingången med tanke på att de odöpta var hedningar. Sedan tänkte de till och insåg att de nyfödda var något betydligt finare och definitivt inget negativt. Därmed flyttades dopfunten längre in mot koret. Fyra dopfuntar tillskrivs Semi-Byzantios verkstad. Den i Alskog kyrka är en i kvartetten.
Här ser du Maria och Elisabets möte och bebådelsen för Maria.
Hamra kyrka.
I Linde kyrka är det endast cuppan som tillhör denna verkstad och den finns i Gotlands Museum.
Den fjärde står i Tofta kyrka. Tofta var den femte kyrkan som vi besökte fem månader innan gotlanduppochner föddes. Då stundade ett bröllop i kyrkan och vi hastade igenom den och missade att ta bild på dopfunten. Men i inlägget finns ända fina foton. Värdparet var så trevliga.
Så förvånad jag blev av att Barlingbomästarens enda bidrag bland dopfuntarna finns just i Barlingbo kyrka, av de nästan hundra medeltidskyrkorna. 😉
Jag försöker att dra ut på det så länge jag kan…
Barlingbo var kyrka nummer 12 som vi besökte, strax innan de skulle stänga dem för säsongen 2018. Fortfarande var jag inte helt säker på att det skulle tillkomma en helt ny blogg efter nyår. I så fall borde jag tänkt på två saker. A) Ta inte enbart EN bild på varje objekt. B) Eller lämna över kameraansvaret till Solveig. Den suddiga bilden fick vara med i inlägg nummer 12 och likaså här. En aning pinsamt tänker jag bakom ”skämskudden” när jag inser att just denna dopfunt är väldigt speciell. För hela dopfunten är formad ur ett stenblock och är dessutom Gotlands största dopfunt.
Då har vi kommit till den sista kända verkstaden, som fick namnet Calcarius av Johnny Roosval. Den runda dopfunten finns i Fole. I bildserien visas de tolv apostlarna samt flykten till Egypten. Intressant att det visas fyra människohuvuden på foten – inga odjurshuvuden.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder). Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st), Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st)
Det gedigna arbetet med dopfunten i Grötlingbo bedöms att vara ett av mästarens främsta verk. Sigraf som var lärjunge till Byzantios blev känd genom en runinskrift på en dopfunt, som går att se/läsa i Aakikeby kyrka på Bornholm. Dopfunten ska vi definitivt ta oss en titt på nästa gång som vi ”simmar” över till ön. Är vi lata så får det bli med snabbfärja. 😉
Bro kyrka och dopfunt. Sigrafs dopfuntar är runda med släta undersidor. Favoritmotiv tycks ha varit ”De tre vise männen.”
Eke kyrka och dopfunt. Sigrafs dopfuntar finns i flera av Sveriges landskap och även ner till norra Tyskland.
Dopfuntarna i Lau, Othem och Silte kyrka är tyvärr svårt vittrade.
Fotnot: Faktatext är tagen från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund och från flera andra artiklar/reportage om ämnet Stenmästare och dopfuntar. Om det finns någon bloggbesökare som undrar när Sigraf var verksam blir svaret det här. Troligtvis var det någonstans mellan 1170 och 1215.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder). Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st), Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st).
Dopfunten i Ekeby kyrka.
Dopfunten i Gerum kyrka ska vara en av de bäst bevarade medeltida dopfuntarna.
Lokrume kyrka och dess dopfunt.
Majestatis var verksam både på Gotland och i Skåne och kallas så på grund av sin förkärlek till motivet ”Kristus i majestät”. Hans dopfuntar har runda cuppor. Ofta skildras scener ur Kristi barndomshistoria. Hans mest kända dopfunt i Skåne bär namnet Trydefunten.
Tingstäde kyrka och dopfunt.
Dopfunten i Vall kyrka.
Dopfunten i Väskinde kyrka är gjord på slutet av 1100-talet. När det gäller färgen rör det sig om en 1700-talsmålning. Bildhistorien berättar om Jesus födelse, samt frambärandet i templet.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper: (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.) Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st), Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st).
Viklau dopfunt. Den enda bland de elva dopfunterna från denna verkstad som är åttkantig. Övriga är runda.
Dopfunten i Etelhem var Johnny Roosvals favorit. Han beskrev dopfunten som ett enastående mästararbete.
Ganthem dopfunt
När dopfunt
Stånga dopfunt
Vänge dopfunt. Dessa fyra + Etelhems dopfunt (längst upp) bär enligt Johnny Roosval mästarens prägel.
Endre dopfunt
Halla dopfunt
Lojsta dopfunt
Sjonhem dopfunt
När det gäller övriga kan Roosval tänka sig att de är tillverkade på verkstaden EFTER mästarens död. Gemensamt för alla 11 dopfuntarna från Hegwald är djävulens ständiga närvaro och skrämmande hot. Ett hot om att snabbt se till att barnen döps, innan det är försent.
Kuriosa: Vänge ska vara Hegwalds märkligaste verk. Halla, Stånga och Vänge är mycket välbevarade. Medan dopfuntarna i Sjonhem, Rone, Lojsta och Endre är kraftigt vittrade. När det gäller dopfunten i Rone förvaras cuppan i Statens Historiska Museum. (Därför bara tio bilder från vår kamera) Stånga dopfunt skiljer sig från övriga. Här är ett av de fyra odjurshuvudena ersatt av ett människohuvud. Synd vi inte kände till det när vi var där och fotade. Antagligen var det inte ”estetiskt” snyggt när vi stod vid den vinkeln.
Fotnot: Faktatext är tagen från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund och GOTLANDS KYRKOR av Erland Lagerlöf och Gunnar Swahnström.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper: (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.) Byzantios (13 kyrkor) Majestatis (6 st) Hegwald (11 st) Semi-Byzantios (4 st) Sigraf (6 st) Barlingebomästaren (1 st) Calcarius (1 st).
Atlingbo kyrka har en niokantig dopfunt från verkstaden Byzantios. Övriga tolv i dagens blogginlägg är åttkantiga. Under medeltiden var altare och dopfuntar kyrkornas viktigaste inventarier. Vid denna tid stod alltid dopfunten vid den västra delen av långhuset, nära huvudingången. Under 1100-talet höggs dopfuntarna av sandsten. Under nästa århundrade var det kalksten som gällde i verkstäderna.
Dopfunten i Hejde kyrka.
De två dopfuntarna tidigare och denna i Vamlingbo är de tre bäst bevarade dopfuntarna från Byzantios verkstad. De övriga tio från denna verkstad kommer nedanför.
Eskelhem
Garde
Guldrupe
Hogrän
Källunge
Mästerby
Sanda
Träkumla
Väte
Endast cuppan i Öja kyrka ingår bland de tretton.
Många dopfuntar gick till export. Landskap som kan nämnas är Östergötland, Skåne och Uppland. Från Danmark, Norge och norra Tyskland kom också beställningar. Du som följt gotlanduppochner vet att Danmark ”ägde” Gotland vid olika tidpunkter. Ibland till och med väldigt länge under denna aktuella ”dopfuntarstillverkningstid” Kuriosa: Det ska nämnas att flera av dopfuntarna är kraftigt vittrade. En orsak är att de stått utomhus i längre perioder. Mina bruna ögon noterade även att Byzantios en tid verkade vid Lunds domkyrka. Fotnot: Faktatext är tagen mestadels från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund.
I mitten av 1100-talet började Gotlands trälandskyrkor ersattas av stenkyrkor i romansk stil. Ett romanskt drag var att bygga ett absid, en halvrund utbyggnad, i anslutning till koret. Absiden i de gotländska kyrkorna finns alltid i öster och är omslutande högaltaret. Byggmaterialet var kalksten på norra Gotland och sandsten på södra ön. 17 stycken absidkyrkor finns kvar på Gotland. Jag bestämde mig för att lägga in bilderna i ”väderstrecksordning”, där jag började från norr. När jag la en linjal rakt över kartan insåg jag att den nordligaste kyrkan, Hejdeby, ligger lite söder om Visby…
Hejdeby
Västerhejde
Akebäck
Vall
Ganthem
Anga
Atllingbo
Mästerby
Gerum
Stånga
Linde
Levide
Fardhem
Hemse
Alva
Sproge
Havdhem
Slutord: Visst är absidkyrkor extra vackra. ❤ Kanske fick du en personlig favorit.
I slutet av 1300-talet var det mycket bus på Östersjön och vid Visbys kust. Kaparna attackerade skepp under vapenhot. Framför allt gav de sig på skeppen från Hansans städer.
Sammanslutningen Tyska Orden fick nog och drev väck kaparna. De påbörjade därefter bygget av en befästning. Det handlade om en gigantisk kvadratisk anläggning vid ringmurens sydvästra hörn. Inom området fanns jättemånga byggnader. En av dem var det väldiga bostadstornet Blacken. Runt omkring allt fanns vallgravar.
Medaljens baksida var att allt blev väldans dyrt. För att finansiera projektet höjdes skatterna till skyhöga belopp för betalarna, ”stadens invånare”.
När drottning Margareta dog blev hennes systers barnbarn, Erik av Pommern, kung av unionen Danmark, Sverige och Norge. Egentligen skötte de tre länderna sig själva, men höll ihop om det hettade till och någon anföll dem.
Erik insåg att det var betydelsefullt att kunna försvara Visby och Gotland. Därför fortsatte han bygga vidare på den stora befästningen, som Tyska Orden påbörjat. Men Erik hade betydligt större visioner än så. Han ville det skulle finnas ett jättestort slott med tinnar och torn. Han stod naturligtvis inte själv för grovarbetet. Till det såg han till att Visborgs slott blev hela Gotlands största arbetsplats. Han tvingade alla manliga gotlänningar att hjälpa till. Vad de fick i betalt vet jag inget om. Däremot läser jag att skatterna höjdes till ”taket”. I början av 1430-talet stod Visborgs slott äntligen klart. (Stavades då Wisborgs slott) Du ser den bevarade Lantporten som vi skrivit och visat upp tidigare i kategorin ”Portar & Torn i gamla Wisby”.
Erik av Pommern var en riktig diversearbetare. För han ledde även kapningar av skepp och plundringar i de svenska kustlandskapen. Med andra ord kunde han skrivit Sjörövarkung på sitt visitkort. I 13 år bodde Erik på Visborgs slott. I slutet belägrade han sig där. Till slut lyckades kung Karl Knutsson Bonde och hans soldater ta sig in och ”köra iväg” Erik från Gotland.
Nu flyttar vi fram i tiden. Sverige blev återigen svenskt vid freden i Brömsebro 1645. Men alla problem var inte lösta mellan Sverige och trätobrodern Danmark. Danska trupper landsteg på Gotland och drog fram mot Visby och slottet. Det tog inte många timmar för dem att inta både ö och slott.
Samtidigt insåg några av deras hjärnceller att de egentligen hade förlorat makten. De förstod att svenskarna skulle kräva tillbaka Gotland efter fredsavtalet. Därför bestämde de sig för att svenskarna minsann inte en gång till skulle få makt över Visborgs slott. Åtgärden blev att avsluta med att spränga den väldiga fästningen till endast stenhögar återstod. Själva bestämde vi oss för att ta bilderna innan det blev för grönt i omgivningen. Kommer det något gott ur krig? Dystra tankar från en vapenvägrare. Bättre att tänka på en Bamsekram från en dotter om några timmar.
Det var den vita skylten, som Länsstyrelsen sett till kommit upp, som var orsaken till att jag körde in på grusvägen. Takstains gård hörde jag talas om redan under mina skolår. Vilket av dem alla är svårt att leta upp i minnets skafferi. Troligen var det från en historielektion på mellanstadiet.
Solveig satt kvar i bilen. Jag gick och funderade över vem den där filuren Nicolaus Taksten, som levde på tolvhundratalet, egentligen var. Vilka skrönor är sanna?
I den gamla manbyggnadens nedervåning ska finnas rester från bröderna Nicolaus och Mikaels stenhus. Hade de en intern tävling om vem som kunde vara elakast? Självklart förstår jag att den förstnämnda inte var Guds bästa barn. Ändå tog han sig till kyrkan på söndagarna. Undra av vilken eller vilka anledningar? Här vill jag göra om det slitna ordspråket ”Fint folk kommer alltid sent.” För Nicholaus kom när han kom. Prästen fick allt vänta till dess innan han började gudstjänsten. Till slut började bönderna i församlingen att reta sig på detta. De övertalade prästen att börja tala trots att ”Takstainarn” inte hade dykt upp. När Nicholaus kom ridande och upptäckte att de börjat blev han ursinnig och högg ner prästen. Det finns även en annan sägen som berättar om att bönderna gaddade ihop sig och slog ihjäl Nicholaus i hans eget hus.
Vad Solveig gjorde i bilen vet jag inget om. Själv tog jag kort på den gamla kvarnen, som du såg i förra inlägget, zoomade in husen och försökte ha ett inre samtal med mig själv. Under tiden tog jag nya kort på kvarnen. Antagligen var det därför murputsen började ramla av. 😉
Självklart hade varken jag eller ”Den lilla blå” några planer på att ta oss in. Måste vara jobbigt och farligt när människor inte respekterar detta (syftar enbart på motorfordon). Samtidigt visste jag enligt mina anteckningar om villkoren från Länsstyrelsen, som ställt upp med money för restaureringen, enligt artikel 6/9-19. Alltså kunde ”jag och kameran” traskat in och tagit några närbilder. Men min stundtals vilda fantasi tänkte på en rejäl stor hungrig hundras som kom fram bakom hörnet och ville hälsa på mig… Själv är jag ju blyg som en viol eller var det fiol? 😉
Vi har på de fem åren träffat på liknande situationer. Jag väljer ingens sida för jag har inte tillräckligt med ”kött på benen”. Men ofta blir det dubbel motsats info och en krock mellan privatmark, kommunal mark, turister, fastboende m.m. Exempelvis vem ska betala & utföra vägunderhåll? Det är ingen lätt ”nöt” att knäcka. Men förr eller senare behövs det en rättvis och hederlig nötknäckare där ansvar går före egen vinning.
I korgolvet i Lärbo kyrka finns en gravsten över sockenbon Nicolaus Takstain, som dog 1274. Texten på gravstenen ber oss beklaga hans brott.
Fotnot: En ny vecka. Endast drygt tre veckor kvar tills ABC och Grändernas Stad-mästerskapet inleds. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂 😀 ❤
Vi lämnade ”Den lilla blå” och tog oss en ljuvlig bensträckare vid östra kusten på Fårö. Grusvägen, kurvor och det stillsamma havet gjorde oss sällskap. Egentligen var det ett fiskeläge som var orsaken till stoppet. Sedan hände det som ofta hände oss under dessa fem år. ”Undra vad som finns bakom nästa krön?” På långt håll såg jag något som såg ut som en gammal kalkugn.
Vi tog oss med lite besvär upp några nivåer för att njuta av vyn. Ibland behövs inga ord. Men under följande foton kommer jag att använda mig av ord som stod på en anslagstavla utan något namn på förening eller liknande.
Vi kunde där läsa och förhoppningsvis lära oss lite nytt. Som att redan långt tillbaka i tiden har bönderna på Fårö bränt kalk för husbehov. Då rörde det sig om enklare kalkmilor. Sedan fick kalkpatronerna tillstånd, i mitten av 1600-talet, för att bygga större kalkugnar för kommersiell produktion. Det handlade om släckt kalk för både den inhemska marknaden och för export. Omkring 1665 byggdes de första kalkugnarna vid Lauter på Fårö. Bränningen pågick fram till 1882 under flera olika ägare.
Tyvärr är uppgifter om ugnen vid Västerrev knapphändiga. Troligen rörde det sig om ganska få år av verksamhet. Det sista namnet som övertog ugnen var Gustav Emanuel Govenius. Gustav var född i Sala och flyttade till Lilla Hoburga på Fårö 1861. Samma år övertog han ugnen. Det finns noteringar om att Gustav lämnade ön i september 1865. Tydligen var det då verksamheten upphörde i kalkugnen. Alltså ingen större framgångshistoria.
Lite sifferfakta. Ugnen är idag 8 m hög från lägsta marknivå. Den har 3 m tjocka murar. Den var putsad invändigt med kalkbruk för att skydda ugnen från att brännas till kalk under eldningen. Med jämna mellanrum behövde putsen bättras på. Det gick att bränna 29 läster kalk åt gången. Själva stenen bröts i stenbrott ovanför ugnen och staplades i ugnen så att en eldstad och rökgångar bildades. De var smarta och la den grova stenen nederst och småsten överst. Det rörde sig om ett tufft, smutsigt och farligt arbete som ofta utfördes av kvinnor. Stackars deras hud när het kalk frätte den.
Utanför ugnarna ligger rester av två stenkistor som ingick i en brygga som användes för utskeppning och tillförsel av ved som behövdes vid bränningen. Livet var inte lättare förr, för ”vanligt” folk. Om fantasi- och lekknappen sätts på. Vilket århundrande/årtionde skulle du velat bli född på? Berätta gärna med några ord om skälet till ditt val.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 