Gatan framför Almedalen

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Det är intressant att studera skuggorna på Donnersgatan. Sommarbilden är naturligtvis tagen tidigt på morgonen. Vinterbilden vinner min personliga bildtävling.
Jag försökte räkna antalet personer som syns på de fyra bilderna. Ingen på vinterbilden, väldigt få på sommarbilden. Hade den sistnämnda bilden varit tagen några timmar senare hade inte träden synts? 😉 Ska jag vara ärlig ser vi fram emot att pulsen och trycket på Visby och öjn går ner i ett helt annat tempo. Många aktiviteter och förflyttningar blir mer hanterliga. Ändå måste vi vara dolt dragna till platser som har denna sommarrytm. Annars hade vi väl exempelvis inte bott i Hjo, Falkenberg, Båstadtrakten, Bjärehalvön, Ystad och Österlentrakten. Ställen som egentligen inte fixar, fullt ut, att mångdubblas under en intensiv period. Eftersom vi haft en ”fot” i båda lägerna och varit beroende av besökare förstår vi oftast båda parter. Nästan i alla fall. För vi testade exempelvis aldrig att ha nattöppet… 😉

I väntan på sol och värme

Andra kanske inte håller med, men personligen tycker jag ett besök vid världsberömda Fabriken Furillen gör sig bäst i ett ”väder i gråskala”. Det var ju där vi stannat en bra stund på station ett för att plåta och studera det som proffsfotografer från hela världen gjort före oss.

Amatörfotograferna såg varken barn eller ”rostiga” djur. 😉 Jag är mycket förtjust i de rostiga skyltarna de har här på halvön. De gifter sig med miljön. Fortfarande hade min hjärna inte helt släppt besöket https://gotlanduppochner.com/2022/07/01/fabriken-furillen/
Samtidigt var vår gemensamma önskan att solen skulle tränga sig igenom molntäcket så vi kunde inta vår frukost utomhus, innan vi cyklade iväg till naturreservat och andra ställen på Furillen. Klockan hade knappt passerat sex. Vi bestämde oss för att fortsätta i ”Den lilla blå” och rulla vidare i ”Blåeldens tid”.

Jag älskar blåeld, slingrande grusvägar och lagom gropiga vägar. Borde tagit reda på vad fyren heter, eller vad det nu är? Eller så bollar jag över till en besökare. 😉

Hallå där! Optimisten inom mig såg allt luckan och glimten av ljus. Kanske…

Vi rullade nerför grusvägen till parkeringen vid naturreservatet. En bil och ett litet tält bredvid trägrinden skvallrade om att någon/några just då sov. Kom solen fram till en utomhusfrukost? Bjöd vi ”tältisarna” på breakfast? I ett senare blogginlägg får du kanske svaren. Men först blir det årstidsbilder. På måndag kommer det två inlägg. Först fototävling tidigt på morgonen och sedan bjuder Solveig er på en resa till Stora Karlsö.
Det sistnämnda inlägget kommer att ligga först ett tag under kommande vecka.
Svar och tabell i Almedalstävlingen kommer senare…

Pusslet på plats

Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.

Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.

Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg.
* En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.

Det var betydligt blåare himmel vid detta andra besök. Vill du jämföra bilderna och läsa mer text om Helgumannens fiskeläge trycker du på den blå länken. https://gotlanduppochner.com/2019/06/12/helgumannen/

Sädesärlan väntar nog på att vi ska försvinna så att den kan mata sina ungar… .

Med både tacksamhet och en dos av vemod var det dags att trampa iväg igen…

Vi valde trädgården

Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.

Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.

Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.

En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.

Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.

Nostalgin flödade av alla spännande intryck.

Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.

Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:

https://gotlanduppochner.com/2022/08/02/iden-kom-fran-vadstena/

https://gotlanduppochner.com/2022/08/01/kulturreservatet-norrbys-i-vate/

Idén kom från Vadstena

Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975).
När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.

Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?

Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.

Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.

I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.

Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉

På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.

Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.

I källaren står Märthas vävstol.

I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.

I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.

Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.

I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket.
När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.

Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma.
Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige.
När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.

Kulturreservatet Norrbys i Väte

För den som vill göra en tidsresa och uppleva hur Gotlands landsbygd såg ut under 1930-1950 rekommenderas ett besök på Norrbys i Väte. För 20 år sedan, 2002, blev Norrbys kulturreservat. ”Syftet med ett kulturreservat är att möjliggöra bevarande och vård av värde-fulla kulturlandskap”, läser jag i den informationsbroschyr som Gotlands Museum gett ut.
De sista som bodde på Norrbys var syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson.
I nästa inlägg kommer du att kunna läsa mer om dem.

Utflyktsmålet har stått på vår lista en längre tid och Bosse har nämnt det flera gånger, men så har något annat kommit före. Häromveckan blev det äntligen av.

Efter det att vi betalt våra entréavgifter såg vi oss runt från gårdsplanen. Visningen av själva bostadshuset skulle börja klockan 13.00 så vi hade en stund på oss innan det skulle bli dags att gå in.

Bryggarhuset med drängstugan tittade vi inte närmare på än så här.

Men smedjan stod öppen så där kikade vi in.

Hm… Vi hade tänkt att gå igenom hagen för att ta oss vidare till kvarnen, men tanken på att jaga utsläppta får på den stora gårdsplanen fick oss att ta en annan väg.

Bakom ladugården finns en damm. Jag läser vidare i broschyren att detta inte är en anlagd, utan en naturlig damm. På våren, när vattnet står högt, öppnar man dammluckan. Vattnet släpps ut i kanalen vid kvarnen. Än i dag kan man alltså mala mjöl i kvarnen. (Ett inlägg om själva kvarnen kommer senare på bloggen.)

Ladugården är byggd 1926. Tre hästar, en unghäst, sju kor och fyra ungdjur fanns på gården år 1940. Inredningen är påkostad med spontad panel.
För mig var det verkligen nostalgi att gå in här eftersom jag kände igen så mycket från mormors och morfars gård. Den gård som mamma och pappa tog över på 60-talet och där jag sedan växte upp.

Tänk att få åka omkring med den här hästdroskan.

Såmaskin och ringvält kände jag också igen.

När vi kom till mjölkrummet blev det en resa i minnen när jag kände igen ”vår” mjölkmaskin. Så många gånger jag sett min mamma mjölka vår ko (vi hade bara en), ta av locket och hälla upp mjölken i en speciell hink.

För den som har barnasinnet kvar – Nej, Bosse har inte det 😉 – finns möjlighet att ta en tur med valfri käpphäst i den uppsatta banan.

Vi avslutade vår rundvandring på gården med ett besök i hönshuset och utanför hönsgården. 1940 fanns det ungefär 300 höns på gården. Det var Martha som skötte hönsen och födde upp kycklingar. Försäljningen av kycklingar och ägg gav en god förtjänst till gården.
Jag tycker om höns. Minns hur de nästan slogs om att vara närmast spaden de gånger jag gick in och grävde i vår hönsgård. Den höna som fick upp den största masken gjorde klokast i att springa in i hönshuset, annars blev hon snabbt av med sin mask.

Så många minnen och tankar det blev under vår tur runt på gården. Vilken tur att man valt att göra Norrbys till ett kulturreservat. Det enda på Gotland! Tilläggas kan att det inte finns så väldigt många på fastlandet heller. Hittills är det bara drygt 40 stycken kulturreservat i hela Sverige.