Ett sommarparadis av rang

Det finns fiskelägen som jag medvetet valt att avvakta med. Ibland för att jag inte vill bli besviken. Här handlade framför allt om att komma dit när det varit stabilt och varmt väder under en längre tid. Huvudskälet var egentligen inte fiskeläget. Det fick vi på köpet.

Hörte är ett stort fiskeläge med anor från 1700-talet. Platsen är sydöstra Gotland. En kustremsa där sevärda fiskelägen ligger relativt tätt.

Jag läste strofen ”Lika livfullt som det är på sommaren, lika stilla är det på vintern.”

Här möts verkligen dåtid med nutid.

Efter vi letat upp bilen flyttade vi den cirka tvåhundra meter. Sedan traskade vi ner en bit till stranden, som jag länge sett fram emot att besöka. En långgrund ”sandvariant” med varmt skönt vatten. En i taget njöt vi av utsikten både utåt och inåt mot piren, hamnen och samlingen av fiskebodar. En ljuvlig morgon som jag ”levde på” flera dagar efteråt. ”Imorgon bitti vill jag till Hörte strand”, sa jag ett bra tag. Fullt medveten om att det är x antal mil och det fanns åtskilliga alternativ, på väldigt nära avstånd. Ärligt talat tror jag charmen i mycket ligger i att längta och exempelvis få det man vill en gång om sommaren, ger mer än att ha möjligheten varje dag. Det är så lätt att bli hemmablind och ta saker som självklara. En annan sida av mig. En girigare variant, tycker tvärtom. Tänk att äga en fiskestuga i Hörte. 😉

Sneglade mot Norge

Under sextiotalet gjorde Norge betydande fynd av olja i Nordsjön. Detta förde med sig att den svenska regeringen beslutade sig för att undersöka de svenska mineraltillgångarna. Hoppet var att finna rejält med ”svart guld”. Sex platser valdes ut där provborrningarna gjordes. Dessa var i Kattegatt, i Östersjön, runt Siljan, på Öland, i Skåne och på Gotland. Bäst resultat uppnåddes på sistnämnda plats.

Berggrunden på Gotland består till stora delar av korallrev med mellanliggande lager av kalk- och märgelsten. Reven har bildats av organismer. Under tidens gång har organismerna ombildats till kalksten, olja och gas. Oljan återfinns i berggrund som är mer än 400 miljoner år gammal.

På norra Gotland kan det finnas ett par miljoner fat olja enligt oljebolaget Tethys Oil.

Efter SGU, Sveriges Geologiska Undersökning gjort sin kartläggning på sextiotalet startade OPAB, Oljeprospektering AB sin verksamhet på Gotland, den 19 augusti 1969.
Storhetstiden för oljan på Gotland var under sjuttiotalet. Orsaken var den tidens höga oljepris. OPAB genomförde 241 borrningar över 18 områden på hela Gotland och utvann närmare en halv miljon fat olja.
Även internationellt visades stort intresse för olja på Gotland. Ett exempel var Sagacity Holding från Nya Zeeland som ansökte om tillstånd att få leta olja i Gothem.

I maj 1987 tog Gotlandsolja AB över ”stafettpinnen” från OPAB. Bolaget höll sedan på till 1993.

De du tittar på i detta blogginlägg är borrutrustningen vid Risungs, i närheten av Rute socken på norra Gotland. Detta är den enda helt bevarade oljeutvinningsanläggningen i hela Sverige. Platsen har blivit förklarad som byggnadsminnesmärke.

Oljan här vid Risungs hade bra kvalitet. Men utvinningen blev dock för liten. Efter 14 år avvecklades därför verksamheten.
Totalt utvanns 100 000 kubikmeter på hela Gotland. Över 30 000 av dem utvanns på denna plats.

Bungenäs uppför; 4-4

Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.

Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.

Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.

Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.

Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉

Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.

Mer än nöjd med Bungenäs. ❤



Bungenäs kalkbrott; 3-4

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

Bungenäs retro; del 2-4

Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.

Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.

De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.

Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G.
Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.

Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam.
Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.

Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀