Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det vackraste jag vet… är när ”naturen ”slår ut”. När nästan varje dag lockar fram något nytt. Vädret har varit ombytligt de senaste veckorna. Trots kylan, vinden och regnet har det fortsatt att slå ut runtomkring oss.
Häromkvällen tog jag med kameran och drog nytta av den nedåtgående solen som gav ett fint ljus. Det som inte syns på bilderna är att det var ordentligt kallt när jag tog dem. Mina händer protesterade mot kylan och fingrarna blev allt stelare…
men, min envishet vann över kylan och jag fortsatte min promenad.
En forsythiabuske fångade min uppmärksamhet från långt håll. Vilken färgprakt!
Tulpanträdets knoppar gjorde mig nyfiken. Är det bara blad i knoppen eller finns det en liten blomma som väntar därinne? (Dessvärre tror jag att det bara är blad. Kunde inte låta bli att gå dit idag och titta lite närmare… Hoppas att jag har fel.)
Några få vitsippor tävlade om att fånga upp solens sista strålar.
I daggkåpans blad fanns spår av regnet som fallit tidigare under dagen. Som små diamanter skimrade vattendropparna i solen. Det vackraste jag vet… finns alldeles utanför huset där vi bor. Vilken lycka det är att med hjälp av sina sinnen få ta in och njuta av allt detta alldeles gratis!
Ovanstående bild, tagen mellan Hamra och Vamlingbo, får inleda dagens inlägg. Dels för att jag gillar stenmurar. (De är ett tecken på tålamod, styrka, byggkunskaper m.m. Skickliga människor har fogat samman en mängd olikformade stenar och skapat en prydlig och stabil mur.) Och dels rent symboliskt, en bild över mitt liv från november och fram tills nu. (Delvis är muren fortfarande stabil men några stenar har rasat och behöver byggas upp igen.)
S.t Lars Kyrkoruin Visby
Dagen efter det att jag fått cancerbeskedet satt jag på bussen på väg mot jobbet. Det var kolsvart utanför bussfönstret. Mina tankar var, om möjligt. lika svarta som novembermörkret och jag funderade på allt och ingenting. Någonstans genom bussens mullrande, radions bakgrundssorl och de andra passagerarnas småprat trängde plötsligt Thomas Stenströms röst igenom. ”Andas in andas ut, andas in andas ut. Det blir bättre till slut. Så andas in andas ut.” Där och då kändes det som en hälsning till just mig.
Roma kloster
Det har gått flera veckor sedan den där novembermorgonen. Steg för steg har prickats av på listan över allt som skulle hända. Först hämtade jag ut den första burken Letrozol. I december var det dags för operation. Sedan två veckors sjukskrivning och därefter två veckors jullov med många stunder av vila. När lovet var slut kunde jag börja jobba igen. Då började jag också att närma mig slutet på den här ”resan”.
Elinghem
Men först var det dags för fem besök på Onkologen i Lund. Efter ett inledande samtal med en sköterska och en kort instruktionsfilm på iPaden fick jag gå med in i behandlingsrummet. Att gå in där kändes lite som att delta i en science fiction-film. Teknik på avancerad nivå. Min kropp skulle ligga i exakt samma läge som den gjort när jag röntgades. ”Lite till vänster”, ”Ta upp hakan något”, ”Nu flyttar jag lite på din högra arm”… Sedan blev jag ensam kvar i rummet. Jag valde att blunda så snart personalen lämnade rummet. Därför är minnet av strålningen framförallt ett surrande ljud och ljudet då apparaten flyttades till rätt läge.
Utsikt från Kyrkberget Visby
Själva strålningen tog väl bara ett par minuter även om det kändes betydligt längre. Jag skulle ju ligga helt stilla. Bara ”andas in andas ut” och tänka på något annat än strålning. För varje gång som personalen kom tillbaka och meddelade mig att jag fick ta ner armarna igen kändes det något lättare. En gång avklarad. Två gånger… tre… fyra… fem!
S.t Lars kyrkoruin Visby
Jag kände mig verkligen som fågeln på bilden när jag fick gå ut från avdelningen igår. Äntligen var det sista steget klart. Jag lämnade sjukhusområdet (med en förhoppning om att jag inte ska behöva återvända…) Himlen var inte alls blå i Lund, men vad gjorde väl det.
S:ta Karin Visby
Ett stort tack till alla som funnits med mig under den här resan. För kramar, meddelanden, böner, ”hjärtan”, blommor, telefonsamtal och hälsningar av olika slag. Jag har verkligen känt mig buren och omsluten av vänlighet och värme. Så tack! (Även denna bild är symbolisk – vänder du den uppochner så ser du alla hjärtan!)
I år blir det inga nya bilder från Botan eller från några gotländska ängen. Vilken tur att vi har så många bilder i vårt bildarkiv! Jag hoppas på att få fotografera skånska blommor istället. Ser med spänning fram emot att hitta backsippor någonstans i närheten där vi bor. Kanske kan det till och med bli några blommor på Tulpanträdet som finns alldeles bakom vårt hus. Vem vet? Nu fortsätter livet och det har blivit bättre till slut.
Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.
När jag går in genom grinden till Botan fylls hela min kropp av ett inre lugn. Det är så fridfullt och stilla, samtidigt som det råder en febril aktivitet i varenda hörn. Önskar att jag kunnat förmedla det surrande ljudet från alla insekter, kombinerat med koltrastarnas skönsjungande stämmor… men ni får nöja er med bilder utan ljud.
Blev positivt överraskad när jag såg att jag lyckats få ett och annat bi att fastna på bild, för det var sannerligen inte lätt att ta några kort där de fanns med. Inte sitter de kvar och väntar på mitt klick inte. Lika fort som de landat flyger de vidare till nästa blomma, och till nästa…
Humlorna då? Är de mer välvilliga till att agera fotomodeller? Nej, de tycks om möjligt ha ännu mer bråttom. Dessutom kryper de in så långt i blommorna när de väl landat att jag bara såg en vinge eller ett par ben när jag försökte fotografera.
Det var full aktivitet även bland de tvåbenta som arbetar med att hålla Botan i bästa skick. (Tack till er! Ni lyckas verkligen!) Här var det nyvattnat och några vattendroppar hängde beslutsamt kvar för en kort stund.
Det var helt enkelt omöjligt att ignorera rosorna. Dessa fantastiska blommor som håller på att slå ut i full blom över hela Visby.
Men rosorna har konkurrens av många andra skönheter. Var och en med sin speciella färg eller form.
Ibland behövs det inte så många ord.
Nostalgi! Min mormor var noga med att vi skulle sätta blommor från trädgården, på morfars grav, till varje helg. När liljor av denna sort blommade som bäst hamnade alltid en stor bukett på kyrkogården. Inomhus var de inte lika populära eftersom frömjölet kunde ge fläckar på duken.
JAAA! Tulpanträdet blommade. Men, NEEEJ! alla blommor satt högt upp i trädet och trots maximal höjd på stativet var jag inte ens i närheten. Jag, som alltid brukar hålla mig till reglerna, fick nästan lust att ge mig upp och klättra men insåg att det nog inte skulle bli populärt. Får hoppas på att trädet blommar nästa år igen och att åtminstone en blomma kan tänka sig att sitta på en gren lite längre ner då. (Googla på Tulpanträd så får du en bättre bild på de fantastiska blommorna.)
Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas. Botaniska trädgården är min favoritplats på Gotland. Det är verkligen en plats att njuta av…
Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.
Det är svårt, att med ord, beskriva den känsla jag får när jag öppnar grinden och går in i Botaniska trädgården. Det är som att allt stannar till – och bara känns helt rätt.
Det är Pingstdagen 2021, många Visby-bor sover fortfarande och jag vandrar, nästan helt ensam, runt i ett paradis fyllt av grönska, färgsprakande blommor och fågelsång.
Det är tulpanernas tid och pionernas…
Nostalgi… Visste inte att det fanns så många olika sorters pioner. ”Hemma” i mina föräldrars trädgård hade vi tre olika vill jag minnas. Ändå hittar jag ingen av dem idag. Läser däremot på skyltarna och hittar korallpion, sidenpion och så min favorit – dillpion… Det är lätt att förstå varför den fått sitt namn…
Hela Botan är som en stor palett av färger…
…och former.
Var och en med sin egen ”karisma”.
Men även om min ”inre klocka” stannat till för en stund så vet jag att det är dags att avrunda besöket för den här gången.
Men, gräslöken bara måste få vara med…
… och ett par knoppar.
Avslutar med tulpanträdets löv (när ska jag få se detta träd i blomning?) Nu återstår det svåraste, att leta upp Bosse som är ute och vandrar med den andra kameran… Han kan vara var som helst…
DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1. En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.
Då var vi tillbaka för nionde gången för en bloggpresentation av läget i denna fantastiska trädgård. Vi märkte direkt att det hänt en hel del sedan förra besöket.
Rosor är tacksamma. De har en extra lång säsong på Gotland.
Vi kunde inte låta bli att även denna månad ta med en dahlia.
Skäggbusken hade fint besök.
Kvinnan och hunden tycks ha det behagligt på bänken vid kryddträdgården.
Verbena & tagetes.
Detta är ingen falsk stormhatt utan en äkta stormhatt. 🙂
Bron har inte visat upp sig sedan januari. Då i en annan vinkel och med mindre grönt omkring sig.
Fjärilsbuskar satte vi utanför min skrivstuga som en berså en sommar i Skummeslövsstrand . Ett par månader senare kom jag med förslaget att vi flyttar till Ystad. Orsaken var en video om en perfekt utbildning för vår äldsta dotter. Hoppas fjärilsbuskarna fick vara kvar.
Det var full aktivitet i kärleksörten.
Apskräck låter som ett läbbigt namn. Den var i alla fall vass, tyckte mitt nyfikna finger.
I vilt tillstånd kan barrträdet bli nästan 50 m hög. Denna planterades 1979 och firar alltså 40 år 2019.
Vi går mot höst. Vindruvorna såg goda ut.
Avslutar med tulpanträdet. Jag är tacksam för att vi var där i lördags. Då var vädret fortfarande härligt.