Det var ett helt annat ljus och annan färgsättning när vi sakta rullade in på Närsholmen, än när vi tidigare siktat in oss på ”blå havet” på land (blåeld). Tänk att denna södra del av Närsholmen, för bara några hundra år sedan var en egen ön. Det var då som fenomenet som kallas vågomböjning skedde på platsen. Fortfarande syns spår av händelsen när vågorna kastade upp strandvallar. Tydligast syns de när man närmar sig fyren norrifrån.

Jag älskar denna cirka två kvadratkilometer stora ”savann”. Sakta rattade jag ”Den lilla blå” och stannade till några gånger så Solveig kunde gå ut och fota. Vid detta sista besök såg vi varken någon människa eller nyfiken kalv. Vi hade platsen bakom fyren för oss själva. Där längst ute, bakom den rödvita polkagrisfyren, intog vi vår tidiga frukost. En trevlig tradition som vi lagt oss till med när vi varit på östra Gotland. Ett kort vemod gled in i min hjärna. Kanske därför jag inte tog några kort på havet? Några dystra tankar försökte slå ner sina klor på mitt hjärnkontor. De envisades med att detta var sista besöket. Istället bestämde jag mig för att placera besöket både i min minnesbank och på en hedersplats i mitt bultande hjärta. ❤
Vi plockade upp efter oss och fortsatte därefter runt resten av halvön, innan vi åkte till ”vita fläckar på kartan”. Här är några utvalda bilder från tidigare besök. En av dem syns redan på vår senaste header.

Fyren kan du läsa om i vår kategori FYRAR PÅ GOTLAND och gissa i vilken kategori som Adam & Eva finns med i? 😉
På tal om våra kategorier. Närsholmen borde varit given i kategorin FYRA ÅRSTIDER PÅ GOTLAND. Orsaken till att det inte blev så är vinterbilden. Vi kände ingen förtjusning eller längtan efter att åka ut på osaltade vägar när det i naturen m.m. var som vackrast av snöbetäckningen. Men vi respekterar deras kloka beslut om att tänka på framtiden. Ska bli spännande att se vad som gäller på en annan, mindre ö.