Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått".
Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: Härlig klint i Visby för den som gillar ögongodis. Som avslutning är det bara att ta Kyrktrappan ner till nya äventyr i innerstaden. Någon kanske känner igen bänken som ingick i ett av våra inlägg i kategorin FYRA ÅRSTIDER PÅ GOTLAND. Minns att det var omöjligt att få till fyra likadana vinklar, eftersom bänken verkade ha fötter och bytte position.
När vi bodde i Ängalag på Bjärehalvön tog vi ibland, när det var för mycket bilar och turister vid Hovs Hallar, våra promenader vid närmaste strand. Då gick vi förbi huset som den kände Hans Rausing ägde. Här på Råå parkerade vi en solig vinterdag ”Den lilla blå” på Ruben Rausings torg. Hans var som sina bröder Gad och Sven söner till Ruben och lärarinnan Amelie Elisabeth Varenius.
Självklart är grundaren till företaget Tetra Pak värd ett eget torg på ”hemmaplan”. När vi kom hem från utflykten började jag googla runt om mannen bakom mjölktetran. Det var riktigt intressant att från mitt håll följa hans ”fotspår”. Följande fakta är axplock från inläst litteratur & datatext.
Anders Ruben Andersson föddes 1895 i Raus och dog i Blentarp 1983. (Skåneorter) Ruben gick efter folkskolan en tvåårig skolform som kallades ”högre folkskola”. Därefter kunde han efter en feriekurs tentera in realskolans högsta klass. Vilket innebar att han kunde plugga vidare mot en studentexamen i Helsingborg.
Ruben hade tur som hade en driftig moster, som hade byggt upp ett sparkapital genom fiskförsäljning på marknader inåt landet. Hon lånade ut pengar till Ruben så han kunde klara av sina studier vid Handelshögskolan i storstaden Stockholm.
Ruben var smart och duktig. Han gick ut med höga betyg. Därmed fick han möjligheten att under ett år fortsätta sina studier vid Columbiauniversitet i New York. Det var här han tog en Master of Science, men det var framförallt här han såg de första självbetjäningsbutikerna. Ruben såg möjligheterna och de medföljande kraven för att förpacka varorna på ett nytt sätt.
Tillbaks i Sverige igen gifte sig Ruben den 11 februari 1921 och bytte sitt efternamn från Andersson till Rausing. Elva år senare grundade han tillsammans med Erik Åkerlund företaget Åkerlund & Rausing. Deras första produkt blev tvåkilopåsar för mjöl. Genast blev det stora framgångar. De fortsatte med att utveckla pappersförpackningar för mjölk. Plötsligt var företaget ett ledande bolag på den internationella marknaden.
Kemisten Erik Wallenberg jobbade som laboratorieassistent på Åkerlund & Rausing. Det var Erik som konstruerade den grundläggande uppfinningen, en förpackning bestående av fyra liksidiga trianglar – en tetraeder. Idén patentsöktes 1944 av Ruben. Fyra år senare beviljades patentet. 1950 bildades AB Tetra Pak. Men det var först 1963 som den tegelstensformade Tetra Brik-förpackningen lanserades. Mycket var osäkert och kostsamt under väntetiden. Rubens söner hade också börjat jobba inom ”firman”. Familjen Rausing sålde 1965 sin andel i Åkerlund Rausing och gick till fullo in för att utveckla familjeföretaget Tetra Pak. Företagsledningen flyttade också utomlands. Orsaken var försämringen av industriklimatet i Sverige. Rubens familj flyttade exempelvis 1969 till Lausanne, men han lämnade inte helt sitt barndomsland. För han köpte herrgården Simontorp i skånska Blentarp. Där höll han på med lite av varje som väckte uppmärksamhet i Sverige. Ruben är begravd på Raus kyrkogård. Jag avslutar orden om Ruben Rausing med följande citattext: Nya företag börjar ofta med att marknadsföra en teknisk uppfinning. Ruben började i stället med att studera marknaden för att sedan kartlägga och utforma affärsidén för sitt framtida företag. Därefter undersökte han de tekniska kraven.
Vi avrundade med att gå ner till havet och promenera en stund i solskenet, innan vi gick och hämtade ”Den lilla blå”. Just nu är jag lite avis på den fyrhjulade, som befinner sig på semester i min favoritstad Ystad. Nåväl. Den gula lampan lyser utanför mitt fönster och efter lunch ska jag…
Vårt tredje besök på den vackra danska ön tog inte tjugo nya väntande år. Den här gången dröjde det enbart tre år. Vi kom på att det varit tre olika bilar inblandade på de tre semestrarna. Den här gången var det ”Den lilla blå” som fick följa med. Precis som förra gången behövde vi inte köra långt för att köra på den nya snabba färjan. Vår bostadsort var fortfarande Ystad. Här fördrev vi tiden i närheten av den fullastade bilen i väntan på att få checka in. Efter all inläsning som jag gjort sista året skulle vi definitivt utforskat denna plats betydligt mer om jag då visste att…
Det är aldrig långt till havet och dess alla temperament och färger. Jag längtar efter att dra nytta av den information som jag skaffat mig via böcker, internet och nya insta-vänner.
Självklart vet jag sedan barnsben hur landets flagga ser ut. Men nu har jag också lärt mig att Bornholm tillhört Sverige en tid. Dessutom minns jag skyltarna som upplyste om att det var inte tillåtet att cykla nerför backarna i den mysiga lilla staden Gudhjem. Personligen anser jag att ägarna till cyklar med handbroms inte skulle behöva kliva av. För vi har ju både livrem och hängslen.
Min förstådda danska har blivit betydligt bättre. Syftar främst på en underbar inköpt bok av en kvinna med ett manligt svenskt smeknamn (Janne). Den har jag redan sakta bläddrat och läst i tre gångar. Dessutom antecknat flitigt och låtit annan litteratur vävas ihop med den.
Hoppas mina tankar och drömmar varken blir pannkaka eller luftslott. Istället vill jag det ska bli en lyckliga repris från förra gången. När jag gick från riktigt dålig hälsa till fem underbara år på Gotland. Jag ber för en möjlig repris.
Kanske är det min medfödda fantasi som spelar mig ett spratt. För just nu ser jag hur ”Den lilla blå” från vår betalda parkeringsplats blinkar oroligt. Hur kan en bil med begränsat IQ veta vad jag skrev ovan? 😉
Personligen får han gärna bli den första bilen som fått följa med två gånger. Vi får se vad matte tycker…
Det har gått nästan fem månader sedan vi lämnade Gotland och flyttade tillbaka till fastlandet. Varje flytt innebär ett uppbrott. Det finns nyfunna vänner på Gotland som jag gärna fortsatt att träffa regelbundet, elever jag gärna följt vidare genom skolsystemet, platser jag gärna återvänt till… För den som följt bloggen under våra fem Gotlandsår är det ingen hemlighet att Botaniska trädgården var min favoritplats i Visby. Därför är bilderna som får rama in dagens inlägg hämtade därifrån.
I november 2023 krackelerade mitt friska liv. På höstlovet plockade jag fram kallelsen till mammografi, ringde och fick en tid. Kallelsen hade legat några veckor. Eftersom jag precis börjat mitt nya jobb hade jag avbokat den föreslagna tiden i september. Det kändes inte nödvändigt eftersom jag varit på kontroll i Visby för bara ett år sedan.
Jag for iväg till Väla och tog mig in via en svart dörr. Om jag fattat saken rätt var detta ett relativt nytt ställe att göra mammografi på. Det kändes lite ovanligt att gå in bakvägen i detta stora köpcentra. Följde några upplysta spår på golvet och hittade rätt.
När jag en tid senare fick det obligatoriska brevet, där det brukar stå att allt är okej, stod det istället att jag fått en tid för ny provtagning. Den här gången på lasarettet.
Jag muttrade lite över nystartade ”kliniker” med personal som inte tagit ordentliga bilder. Nu skulle jag bli tvungen att göra om allt igen. Inte förrän jag stod i dörren för att åka iväg, och upptäckte att jag fått ytterligare en tid för provtagning, slog det mig att det kanske kunde bero på något annat…
Det går inte att förbereda sig på negativa besked. När sköterskan berättade att anledningen till mitt nya besök var att man sett något på bilderna rann mina tårar. Först då insåg jag att detta var på riktigt.
Alltsedan jag under våren varit den drivande till att vi skulle lämna Gotland och alltsedan Bosse gick med på att jag sökte ett jobb i Helsingborg, fast det egentligen var till Ystad vi skulle flytta, har det funnits två frågor i vårt liv – Varför skulle vi till Helsingborg? och Vad är det vi väntar på? Plötsligt fick båda frågorna sina svar.
28 november gjorde livet en tvärvändning från ”fullt frisk” till diagnos bröstcancer. Det är svårt att ta in. Livet kommer att gå vidare men det kommer aldrig mer att bli som förut.
11 december opererades jag här i Helsingborg. Jag är mycket tacksam till den professionella personal jag mött. Lika tacksam är jag för min familj och för dem som känt till vad som hänt och som därför tänkt varma tankar och bett för mig.
Imorgon ska jag börja jobba igen. Men behandlingen har bara börjat. Åtta år framöver ska jag stoppa i mig en liten tablett varje kväll. Det blir 2922 stycken. Min kropp är säkert alldeles förundrad. Jag som aldrig druckit någon alkohol eller tagit någon form av droger, som aldrig rökt… Helt plötsligt har jag förlorat kontrollen. Strålning väntar… behandling mot benskörhet likaså…
Jag saknar verkligen mitt friska liv men försöker tänka på att ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Det gäller även om jag numera ser på TV-reklamen med nya ögon. Nu då jag blivit ”En av tre”.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: En aspirant på de tio platserna, om min fråga i november hade varit aktuell. Här har vi befunnit oss väldigt många gånger, under olika tider på dygnet. Cyklade vi dit kom vi via Dalmansporten. Gick vi tog vi oss dit via Österport eller Brunnsporten. Endast som turister kom vi körande med bil. Så många människor som vi sett stå där och njuta och fotografera. Magiska solnedgångar. Men här på bloggen såg vi till att alltid ha olika platser för den kategorin. Jag frös nästan fast här framför skärmen. Mina fingrar stannade till och min nostalgiska sida fick dominera en stund.
1873 byggdes den röda boden på Råå. Namnet på den är Likvagnsboden. Det var här som några Rååbor den 11 februari 187 bildade bolaget Råå Likvagnsbolag. Då rörde sig om 94 andelar för tio kronor styck. Bolaget köpte in en likvagn som förvarades i boden.
På Råå museum går det att läsa om redovisningar från tidsperioden 1912-1938. Bland de gulnade papperna finns uppgifter om namn, datum och priser. Axplock: Första året kostade taxan en krona och tjugofem öre. Elva år senare hade taxan gått upp till sju kronor. Under de mörka depressionsåren på trettiotalet sänktes priset till sex kronor. Annars var det under tiden som spanska sjukan pågick som bolaget hade sina glansdagar. 62 körningar under året 1918 blev det. Annars låg medeltalet runt 50 körningar med likvagnen, som omsorgsfullt hölls i gott skick.
Avslutningsåret blev 1937 då endast 2 körningar finns noterade. Två dagar efter Norges nationaldag skedde sista körningen och Råå Likvagnsbolag likviderades och hade därmed spelat ut sin roll. Orsaken var såklart att människor dog oftast på sjukhus och sederna för begravning förändrades.
Alla vi små människor behöver var sin stressfri zon. Numera är det privata ägare.
Fotnot: Intressant fakta hämtade jag från en text av Marie-Louise Glaving.
Jag nappade direkt när Solveig föreslog att vi skulle välja tio kyrkor var. Med hjälp av paddan granskade jag i bloggkategorin MEDELTIDA KYRKOR PÅ GOTLAND alla fina kyrkor som vi varit inne i. Hm! Ingen lätt uppgift. Jag gick efter exteriör, interiör och speciella personliga känslor som jag upplevde under vistelsen. Till slut landade det på dessa tio: En är en av de största på ön, en annan är givetvis den största och någon har ett av de högsta tornen. En mysig mindre kyrka skulle jag velat gifta mig i. (skrev om det i inlägget).Två av de utvalda är ödekyrkor. Endast den första ingår i Solveigs tio val. Men många andra kyrkor kommer på en hedrande ”elfteplats”. När jag i en boks främre sida ser kartan på Gotland, där alla kyrkor är utsatta med namn och kors, inser jag att vi nästan besökte hela ön och Fårö. Få vita fläckar återstår. Bara genom att njuta av gamla fiskelägen vid kusterna täpptes många färggrant igen.
Det är inte lätt att välja ut bara tio kyrkor av de drygt nittio som det finns att välja emellan. Det är ungefär lika svårt som det är att ta ett kort på en kyrka på utsidan. Många av kyrkorna är ”omringade” av stora träd, andra har murar runtom. Vi har ibland önskat att vi kunnat ”låna” en kyrkgrannes trädgård för att få till det optimala kortet, men aldrig vågat fråga. Däremot har vi lutat över murar, nästintill krupit in i dem eller gått varvet runt – allt för att få till rätt vinkel på kameran för att få med hela kyrkan.
Lite orättvist är det. En kyrka blir alltid finare i rätt ljus, med rätt årstid som inramning. Men visst är det så att själva kyrkobyggnaderna skiljer sig rätt mycket från varandra…
Visby Sankta Maria Domkyrka – Givetvis måste den vara med bland mina tio val. Så många gånger jag beundrat den, både på avstånd och nära.
Akebäck – Denna kyrka fick en extra chans eftersom den var stängd när vi var här första gången.
Alva – Proportionerna stämmer inte riktigt… (Enligt en av våra kyrkoböcker skulle tornet ha blivit mer än dubbelt så högt, men bygget stoppades av okända faktorer.)
Anga – har ett kort långhus…
Bro – en solig sommardag! En av våra kyrkoböcker hävdar att detta är en av de mest sevärda på Gotland.
Fröjel – en s.k. klövsadelkyrka (ett högt stort kor, ett litet lågt långhus och ett torn i väster).
Kräklingbo – den trappstegsformade uppbyggnaden gör den här kyrkan till en av mina favoriter.
Roma – Här tilltalas jag av alla vinklar och vrår…
Stånga – en av de fyra kyrkor som har Gotlands högsta torn (De andra är Rone, Dalhem och Öja.)
Tingstäde – ligger högt och har ett högt torn. Syns därför vida omkring!
Sextonde boken i Anders Knutas sviten: Där den sista lampan lyser, 2021, 322 sidor. Albert Bonniers Förlag. Boken är tillägnad: Till min kära, underbara väninna, Lilian Andersson Tjäder. Tack för fyrtio års vänskap. Bosses alternativa titel: 😊 Behövs ingen denna gång heller. Min livliga fantasi börjar berätta egna storys när min inre röst läser Där den sista lampan lyser.
Kanskeskulle de fortsätta ända bort till rauken som kallades Hoburgsgubben.
Personligt: Eftersom jag har ett förflutet som chef för Nordens största privata kaffekoppsamling och många andra samlingar sattes ”tusen” tankar igång under läsandet av kriminalromanen. Tankar av det mörkare slaget drabbades jag också av när jag med obehag minns vårt första möte med en barnmorska, som snabbt tog död på vår glädje, som hastigt och mindre lustigt byttes ut mot mörker, mitt i den varma sommaren. Precis som Karin råkade ut för. Hon var ensam. Vi var åtminstone två. Sedan hände det ljusa även för henne. Barnmorska nummer två fick en guldstjärna i betyg. Tidsintervall: Rubriken TIDIGARE nämns som i förra boken, med jämna mellanrum. Huvudhandlingen börjar med höstlovet 2018.
En bitut i havet syntes den lilla platta fågelön Heligholmen med sin ensamma fyr.
Huvudkaraktärer: Anders Knutas: Kriminalkommissarie. Ska fylla 65 år nästa år. Karin Jacobsson: Har några veckor tidigare flyttat in i Knutas villa på Bokströmsgatan i Visby. (Finns inte på riktigt) Johan Berg: Har hamnat i en uppförsbacke i sitt äktenskap med Emma. Pia Lilja: Fotografens kontakter på ön är extra viktiga i det här fallet. Undra om det finns någon socken på öjn där hon inte känner någon? Kollegor till Knutas och Karin: Erik Sohlman: Kriminaltekniker. Thomas Wittberg: Kriminalinspektören har lagt till med helskägg. Victor Ferreira: Är tio yngre än Wittberg. Ännu mer vältränad. Birger Smittenberg: Åklagare med grå kostym och väst. Förstärkningar utifrån: Den reslige mannen Martin Kihlgård från Rikskriminalen gör entré först på sidan 269. 😉 Men han nämns två gånger tidigare.
Havet kändes hela tiden nära och de passerade Vändburgs lilla hamn innan de tog av mot raukområdet.
Bokens dos av kärlek/brist på kärlek: Börjar dyka upp även på jobbet. ”Kom in älskling. Hur känner du dig.”
De flesta bodar är i trä, men de där är gjorda av sten, och så har de flistak.
Karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri: Förekommer mycket. Intressant att tänka runt deras situation. Inga lätta beslut. Känsliga frågor att ta upp med sina egna barn. Jag skulle verkligen inte vilja vara i vare sig Knutas eller Karins situation och berätta för sina vuxna barn. Till slut brukar det bli rätt beslut. Viktigt att inte tänka enbart på sig själv. Kunna vara glad för andras lycka.
Det lyste välkommande när hon rullade förbi Hamra krog.
Hälsa/Ohälsa: Knutas har fortsatt med sina tusen meter i simhallen. Samtidigt känner han sig trött och hade planerat att börja trappa ner på jobbet och lämna över till Karin. Nu börjar han istället se sig som hemmapappa. Tanken på bajsblöjor, snoriga förkylningar, dagisinskolning och läxläsning i tjugo år framåt skrämde slag på honom. Långt ifrån tankar på sovmorgnar, goda middagar med vänner, helgresor till Stockholm och andra resor till huvudstäder i Europa och en kryssning i Karibien. Förstår att han våndas med tonårsproblem när han själv passerat åttioårsgränsen med råge.
Elvira lutade huvudet bakåt och tittade upp på den ståtliga fasaden på det Liljehornska huset, där hennes chef Daniel Eklöv bodde.
Nyckelspår & Villospår: Motsolsbild, cykel med ryggsäck, arbetssko i storlek 43, äldre personbil med dragkrok, saknat svärd och sexuellt ofredande. Kopplingar till tidigare böcker: Ganska sparsamt. Hur Emma och Johan träffades nämns även i denna bok. Knutas gamla familjesituation jämförs med hur den är nu.
Sällskapethöll till i ett av Visbys äldsta hus.
Grodor i boken: Birger Smittenberg som snart var sjuttio år för ”länge sedan” (Det andra ansiktet) kanske borde ha bytts ut mot sin ypperliga sondotter Sandra von Paragraf. 😉 (Min fantasi tog sig egna friheter) En petitess inom ett sorgligt område. Våldtäkten på Karin hade ändrats från 15 år till 14 år enligt min åldersmapp.
Tevebilen passerade Linde kyrka och sedan den gamla skolbyggnaden innan den rullade in på verkstadens område.
Kuriosa: Jag fick lära mig att ordet bortamatch kan ha en annan betydelse än den sportsliga. Här syftar den på att vara otrogen. Kul att Knutas tog en runda till trevliga Märthas café. Han tänkte på att hon tio år tidigare vunnit nästan fyrtio miljoner på Postkodlotteriet. (37) Citat och stycken som jag uppskattar extra: Den finns ett djup som triggar igång min hjärna. Mari lyckas med sin kombination av bokstäver beröra mig inom flera olika områden.
Längre bort syntes fiskeläget, en samling röda sjöbodar som trängde ihop sig nere vid vattnet, de flesta ombyggda till sommarstugor.
Humor/svart humor: När Knutas smög upp ur sängen redan klockan fem för att låta Karin sova vidare. Sedan hälsade han god morgon till Vincent. Kakaduan började skråla ”God morgon, god morgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör.” Karin hade lärt sin kunskapstörstande kakadua den välkända signaturmelodin från Sigge Fürsts Frukostklubben.
Han hälsade på Märtha själv, en rundnätt dam i sjuttioårsåldern som satt vid ett av de vita borden.
Antal mord/dödsfall: 3 st. Sista två meningarna: Samtidigt bröt solen fram ur molnen utanför fönstret och sken in genom de vinklade persiennerna. Det var som ett tecken. Bosse Lidéns betyg: 5/5
När poliserna närmade sig Sundre kyrka stängdes sirenerna av.
Baksidestext: TVÅ STOCKHOLMSPOJKAR Som tillbringar höstlovet på ett grådisigt Gotland försvinner spårlöst under en cykeltur till raukområdet Holmhällar. Kommissarie Knutas drar igång en jakt efter pojkarna i en intensiv kamp mot klockan. När så kroppen efter en antikvarie i Fornsalen spolas upp på en strand norr om Visby finner polisen skäl att leta samband… Fotnot: I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Nu är frågan om detta var sista inlägget i denna kategori. Jag vet inte säkert. Beror på om vi har passande foton i vårt arkiv. Eller så skriver jag en egen spännande bok där handlingen utspelar sig på Bornholm. 😉
Vilket lugn som mötte oss när vår beställda taxi rullade in framför hotellet, med en huvudbyggnad från mitten av 1200-talet. Vilken kontrast mot den stress som vi upplevt precis innan. Här skulle vi tillbringa våra sista timmar på den fantastiska ön Gotland. Därefter var det dags för nya utmaningar på fastlandet. Det kändes både vemodigt och vackert.
Intressant och trevligt att få höra lite bakgrundsfakta av Tobias Lundgren. Han och hans partner Ulrika Wiklander tog över hotellet förra året. Tillsammans gör de alla sysslor.
Självklart gjorde vi som vanligt en husesyn. Det hör till ritualen när vi Hemestrar. Jag hade läst att Visbys äldsta sjukhus inhystes här. Det fanns även fattighus och gästhus. Nu är huvudbyggnaden en av öns äldsta bostadshus. Innan vi somnade ”stående” gick vi ut en kvällssväng. Överallt såg vi människor i medeltidskläder. De smälte verkligen in i den vackra omgivningen. Medeltidsveckan var inne på sin slutspurt. Det var vår vakentid också. Minns inte om det var jag eller Solveig som bar den andra ”hem”.
Sängarna på hotellet är från Carpe Diem. Underbara att sova i.
Utsikten från vårt sovrumsfönster mot domkyrkan S:t Maria gick inte av för hackor.
Solveig föreslog att vi skulle inta frukosten utomhus. Jag gick ut för att kolla läget med tanken att det var ett för kyligt förslag vid den här tidpunkten.
Min älskade fru hade rätt som vanligt. Vindstilla! Vackert! Vilsamt! ❤
bornholmuppochner & gotlanduppochner 