Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.
Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.
Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤
Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen. Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.
Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.
Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?
I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…
Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.
Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor. Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma. (Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).
Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.
Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.
Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.
Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.
Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?
Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.
Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.
I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.
Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in. ”Att se en fågel som flyger högt upp i skyn, omedveten om allt dumt vi människor gör här på jorden, är något av det vackraste i livet.”
Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.
Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren. Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.
Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner. Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här. På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.
Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten: ”Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.” Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤
Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”. Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen? Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet. ”Om vi kunde tvinga körsbärsblom att alltid täcka trädets grenar, skulle vi inte längre beundra dem.”
Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 