Kategoriarkiv: Bornholm: På to ben

Røvborgen – Rövarnas slott

Publicerad den av
8

Vi lämnade de fyra Hestestenene bakom oss och förflyttade oss tillbaks mot Gudhjem.

När jag ser det här tuffa trädet går direkt mina tankar till ett liknande på Gotland, som kläddes med upphittade skor av alla de slag. Alltid lika kul att stanna till vid det trädet och låta fantasin få fritt spelrum.

Här skulle vi kunnat slått oss ner en stund och njutit av Salene Bugt. Men lockelsen på något annat till vänster var för stor.

Så många gånger jag sett denna vy på Instagram. Då oftast med termen ”Bornholms rocks”. Inte förrän igår fick jag mer kött på benen och dessutom helt gratis ett namn på platsen.

Visst ser det häftigt dramatiskt ut? Givetvis rör det sig inte om en riktig historisk borg. Sanningen är att berättelsen har sina rötter i en lokal turistförening i Gudhjem, en förening som bildades 1907. Några kreativa medlemmar ville skapa både dramatik och ge en exotisk känsla till turisterna. Håller du inte med om att de lyckades väldigt bra? För det handlade verkligen inte om något luftslott.

Här fanns från början till och med en träbro mellan Ravneskaerte-klippan och Røvenborgen.

Tio år senare. Alltså årtalet 1917. Detta år hände något riktigt spännande. En berömd filmstudio med namnet Nordisk Film producerade en film med titeln ”De sicilianska banditernas bröllop.” I denna film spelade Røvborgen en mystisk och central roll. Detta girerade i att platsen fick vida uppmärksamhet uti i världen.

Som du kan se är inte bron kvar. En rostig variant som smälter in i miljön skulle enligt mig vara riktigt smart att placera här. Vilken utsikt ”brobesökarna” skulle haft. Det finns faktiskt en sådan bro på ön, på ett annat känt ställe.
Ibland är det kul att få med en livs levande människa på bild tillsammans med sådana här historiska och dramatiska motiv. Tur Solveig observerade ”mannen med keps”, som liksom jag höll reda på var vi satte ner fötterna. Därför vet jag med all säkerhet att jag på just denna plats inte tog några foton. Säkert inte på nästa heller…

Hestestene

Publicerad den av
19

Nu hade vi nått fram till Salene Bugt och kunde ana vårt egentliga etappmål. Förutom att njuta av havet och klipporna. Sedan älskar vi dessutom hemskt gärna, att det dyker upp nya oväntade platser längs trippen. Eller en spännande dansk skylt som leder oss till…

Ute vid klippkanten står fyra stora bautastenar. Kvartetten kallas för Hestestenene. (Häststenarna) Ner till havet är det ungefär 34 meter.

Det är lätt att tycka om denna kuststräcka. Helst i fint väder. Men du såg på de två första bilderna, att det längre fram snabbt börjat dyka upp mörkare moln. På tal om ”mörker” vilken av dessa tre sorgliga historier håller du för mest sann?

A) Enligt en sägen ska denna plats varit en offerplats för vikingarna. Av något skäl offrade de levande människor, som antagligen puttades nerför stupet. En resa på trettiofyra meter, som ingen borde utsättas för.
B) En annan mer medmänsklig sägen nämner istället att vikingarna reste stenarna som ett minne för personerna, som aldrig kom tillbaks levande från havet.
C) Ett nygift par åkte hästdragen vagn längs kusten och hamnade plötsligt i tät dimma. Kusken såg inte klippan… Endast de skräckslagna hästarna klarade sig.


Stenarna är därmed en symbol för de skrämda hästarna.

Jag hoppas B som i Busiga Bosse är den enda sanna berättelsen.
Nu vände vi på ”klackarna” och gick tillbaka mot Gudhjem. Vi hoppades hinna med att besöka två platser, som vi gått förbi på hitvägen.

Ps. Jag läste på sajten Rundt i Danmark att det ska finnas runt tusen bautastenar på Bornholm. Känns som en alltför stor mängd. Vi får räkna dem. Jag lovar att inte spraya tal på dem. 😉

Vi tankade endorfiner

Publicerad den av
10

En kombination av appen VÄDER och det vi såg från frukostbordet mot havet och himlen, fick oss att inse att denna sista heldag på ön måste utnyttjas på allra bästa sätt. Därför tog vi oss ner till Gudhjems reservhamn och parkerade ”Den lilla blå”.

På två ben började vi följa serpentinvägen en bit uppåt. Du ser den svängda stenmuren på båda dessa foton. Fast våra blickar var såklart just då mest riktade ut mot det mörkblå vattnet.

Här någonstans vek vi höger och lämnade asfalten. Då hade vi ingen aning om att det inte rörde sig om vilken grön bänk som helst.

Appar i all ära. Gamla hederliga skyltar fyller fortfarande sin viktiga funktion. Nu var visserligen inte vårt mål att återbesöka Helligdommen, som vi redan gjort under veckan. Förresten, jag vet inte om jag vågar släppa min älskling ensam där mer. ❤ Ni som läste hennes inlägg vet vad jag syftar på. Läbbigt hur snabbt en olycka kan ske.

Vårt slutmål var att nå en historisk känd plats, som det finns två legender om och dessutom en tredje variant. (Läste jag nyss.)

Ibland hade vi havsutsikt. Ibland vandrade vi i grön omgivning.

På några ställen finns möjligheten att ta en paus.

Jag läste med ett leende på läpparna i norrmannen Roger Pihls bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Där nämner han att det finns två vandringsturer på Bornholm som tituleras öns vackraste. Den ena går från Gudhjem till Helligdomsklipperne och den andra turen från Helligdomsklipperne till Gudhjem. När mitt leende lagt sig inser jag också sanningen att om man inte vänder sig om stup i ett, så kan man uppleva helt nya saker på tillbakavägen. Dessutom brukar vackra saker förstärkas när jag återser dem igen. Är det så för dig med?
Ny skymtade vi vårt slutmål.

En vandring i grönt

Publicerad den av
3

När vi är ute och kör på väg till eller från ett planerat besök händer det att vi gör ett spontant stopp för att utforska en plats som vi inte vet så mycket om. Bron över Bobbe å hade vi kört över några gånger tidigare. Vi visste därför att det fanns möjlighet att stanna till på en närliggande parkeringsplats, men nu var det dags att ta reda på vad som fanns mer att upptäcka.

Bosse bestämde sig för att vandra vidare på bron. Jag tog kameran och vandrade ner för alla trappstegen, nyfiken på vad som kunde vänta längre fram runt hörnet.

Jag hörde vattnet från Bobbe å som brusade längre ner, en och annan fågel som kvittrade och ett svagt brus från trafiken på vägen jag nyss lämnat. Jag fick ha blicken sänkt mot marken för att se var jag skulle sätta fötterna. Telefonen hade jag ju redan kraschat i en tidigare promenad, men ben och armar var fortfarande intakta och så ville jag att det skulle fortsätta att vara. Det var en skön och stillsam atmosfär runtom mig. Eftersom grönt är min absoluta älsklingsfärg så trivdes jag bra.

Innerst inne väntade jag förstås på att det skulle öppna sig en vacker utsikt över Bobbe å eller mot havet. Det gällde bara att traska vidare med lite tålamod…

Det krävs bara en gnutta fantasi för att konstatera att jag, helt utan att veta det, passerade en gigantisk dinosaurie. Dessvärre var det bara en del av hans stora ben som fastnade på bild 🙂 Så går det när man har blicken riktad framåt utan att se sig åt sidorna…

Kanske var det nyss nämnda krasch som låg kvar i mitt minne… eller bara en insikt om att det nog var bättre att vända när stigen plötsligt såg ut så här. Utsikten kanske fanns längre fram, eller inte. Det får varken jag eller ni som läser det här veta.

Promenaden vid Bobbe å blev kanske inte den mest fantastiska naturupplevelsen jag gjort på Bornholm. Men den blev verkligen en vandring i grönt.

Ett återbesök i oasen Bölshavn

Publicerad den av
8

Så var vi här igen. Självklart ville jag inte göra om samma missar som förr. Då när jag bara rattade igenom långsmala vägen i Bölshavn. Hann antagligen endast notera havsutsikten och några idylliska hus längs stråket. Sedan våra fem Gotlandsår har vi båda ett helt annat tänkande och avstressande djup.

Den här gången handlade det inte om någon ”jakt” på orkidéer. Därför gled Solveig iväg med ”vanliga” kameran, medan jag ordnade med något annat en stund…

…innan mina intränade fötter själva sökte sig till kustremsan. Finns allt lite likheter med Gotland. Både här och där.

Visst stämmer det?

Vi hade sammanstrålat någonstans vid havet. Jag och Solveig som denna soliga blogginläggningsdag i oktober firar 35 år som gifta. ❤

När vi denna aktuella junidag såg upp mot vägen genom Bölshavn såg vi ännu fler cyklister och olika ekipage rulla fram. För det ska tilläggas att vi hade kört förbi x antal sedan vi kom ner till kustvägen. Bara de inte var på väg mot Svaneke och det var något slags tävling och jippo? Själva tänkte vi vara kulturella och gå på en utställning i Baltic Sea Art Project och kunde gärna tänka oss en parkeringsplats i närheten. För risken för ny regnperiod var stor. Precis som den varit alltför många gånger under semesterveckan.

Madsebakke

Publicerad den av
9

Här har vi varit förut… var min första tanke då vi parkerade den lilla blå på parkeringen. Skillnaden var att vi inte kom längre än till parkeringen den gången… Nu gick det bättre!

Vi reser, i fantasin, nästan 4000 år bakåt i tiden och hamnar på bronsåldern.

Så här efteråt har vi konstaterat att det finns ett hällristningsfält till, en bit ifrån detta. Det får bli ett besök där nästa sommar. Flera gamla stenbrott i området gjorde att två hällristningsfält förstördes.

På lite avstånd ser det ut som vilka släta berghällar som helst. Nästan lite tråkiga. Men tittar man närmare så…

De 14 olika skeppen vid Madsebakke har ristats in under många år. Det här är troligen det äldsta.

Skeppet var det viktigaste transportmedlet under bronsåldern. Skulle man få tag på brons behövde man ett skepp. Inte så konstigt då att man valde att rista in just skepp.

Visst är det spännande att fundera kring hur bronsåldersmänniskorna tänkte. Tydligen var skeppet även en religiös symbol – solens resa över himlen eller en resa till dödsriket?

Det här skeppet funderade jag lite extra över… ?

Andra heliga figurer; fotavtryck och hjulkors. Med en stor portion fantasi kan man strosa omkring på Madsebakke och leva sig in i hur det var på bronsålder, Fast ändå inte… Det är svårt att tänka sig in i hur det var att leva här för så länge sedan.

Längst upp på Bokul

Publicerad den av
8

Vi hittade på Helligdomsvej en smal avtagsväg innan Serpentinvägen och vek av mot höger. Antalet p-platser gick lätt att räkna på en hand. Vanligast är såklart att traska upp på slingrande stigar från bebyggelsen i Gudhjem. (Eller vika av från Serpentinvägen)

Vi befann oss alltså på det 48 meter höga och berömda klippmassivet Bokul på Bornholm.

Helt ensamma var vi inte på de branta sluttningarna. Så gott det gick försökte jag gömma mitt förmiddagsfika. 😉

Vi fick hålla till godo med utsikten ner mot bebyggelsen i Gudhjem och den ena hamnen. Hade det varit soligare och klarare väder hade vi kunnat se Christiansö i Östersjön.

Men jag njöt för fullt vid fikat på den strategiskt placerade stora bänken vid flaggstången. Panoramautsikten gick inte att klaga på. Jag insåg att det inte var så konstigt att Bornholms världskända och berömda målare Oluf Höst hämtade inspiration härifrån och flera av hans motiv målades på just denna plats.
Oluf hade inte speciellt långt hit upp. Undra om han hade en egen favoritstig som han valde för att nå toppen?

Det finns flera anledningar att återkomma hit en mer solig och ljusare dag.
Det ena föder det andra. Nyss lärde jag mig att det finns ett annat smultronställe på andra sidan ”stora vägen”. Där skulle Solveig kunna ta macrobilder på höga vackra näckrosor, som finns i en ljuvlig skogssjö, eller varför inte på en långsamt simmande karp…

Det kunde gått illa

Publicerad den av
15

Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.

Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…

Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.

Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.

Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.

Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.

Helligdomsklipperne

Publicerad den av
8

En oas som vi besökte under våra tidigare semestrar måste såklart presenteras på bloggen. Vid förra besöket just här, bodde vi i Allinge-Sandvig och parkerade nära konstmuseet och vandrade ner därifrån. Nu svängde vi istället av längs väg 158 från Gudhjemhållet, lite mer söder ut. Ungefär åtta kilometer norr om Gudhjem.

Snart såg vi mer och mer av havet från den relativt branta nerförsbacken.
Den ”ö-kända” populära platsen har fått sitt namn från den plats, där det under tidig medeltid låg ett kapell vid en helig källa. Källan stod framför allt i tjänst för den tidens fiskare och annat sjöfolk.

Det finns många klippor med olika namn. Det högsta är ungefär tjugotvå meter högt. Sedan finns det även spännande djupa grottor därnere. Den största och djupaste är Sorte Gryde. Skulle du våga kliva in där? Måste bjuda på lite mer fakta. I den grottan lever källarspindeln som visst ska vara ljusskygg. Läste någonstans att den tillhör familjen käkspindlar.

Undra hur många miljoner människor från jordens alla hörn, som stått där med någon slags kamera och förevigat besöket på sitt just då moderna ting?

Visst ser det både spännande och otäckt ut med bergsklyftor? Källan som jag nämnde ovan lyder under namnet Rö Kjijla-källan. Hela området är lyckligtvis ett naturskyddsområde.

Trädkonst tävlar med & mot klippkonst.

Föredrar du upp eller nerförstrappor? Jag lämnade däruppe över kameran till Solveig som traskade iväg åt vänster. Själv provade jag partiet till höger en bit, men minns sedan att den etappen var lite för tuff och mindre intressant. I alla fall den biten som jag avbetade i skuggan. Istället gick jag tillbaks till den plats, som vi bestämt oss för att återförenas på.
Jag hade det bra där jag la mig ner på rygg och njöt av den gula lampan, som äntligen började visa sig under lite längre stunder.

Mina tankar vandrade då och då tillbaka till tidigare Bornholmsbesök. Minns inte vem av våra döttrar som är fotograf till denna ”ovala avslutningsbild”.
Inte låg jag i gräset och dagskräckdrömde om min pusselbit i livet, trots min ibland livliga fantasi. Tänk så fort saker kan … ❤
Nästa inlägg ansvarar den andra av bloggägarna för. Troligtvis kommer det på fredag eller lördag. Var rädd om dig.

Ps. Detta var inlägg nummer 150 på Bornuppochner. På samma blogg ligger antalet naturligtvis i lä jämfört med Gotlanduppochner. Inte konstigt alls efter fem år och tio dagars fastboende vistelse på Sveriges ”bästa” och största ö. Egentligen har vi kvar fler kommande inlägg om Gotland (Kategorin Grändernas stad är exempelvis inte avslutad). Inläggen ligger där och väntar… eller så hinner helt färska före. Dock inte under 2025. 😉

Vilket håll ska vi ta?

Publicerad den av
6

När vi parkerade bilen utanför Allinge Rögeri såg vi direkt vad vi ville göra efter lunchen. Så underbart att det fanns en ”jämn” promenadväg med en fantastisk utsikt över havet alldeles intill parkeringen.

Här fanns bara ett dilemma: Vilket håll ska vi gå åt? Vi vill ju inte missa något.

Alla goda ting är tre: Solen lyste på oss. Vi var mätta och belåtna efter en god lunch och vi kunde njuta av utsikten mot klipporna och havet.

Varken Bosse eller jag kände för att vara lite mer våghalsiga, och ge oss ut och klättra, utan vi höll oss snällt på den jämna ”vägen”.

Tänk att den här lilla skönheten valde att växa just här. Förutsättningarna var förmodligen inte de bästa, men viljan var stark och då går det mesta.

Om du som läser det här någon gång kommer till Allinge så rekommenderar jag den här promenaden. Förutsatt att det inte blåser ”full storm” förstås. Hade vi kommit hit en av de andra, betydligt mer blåsiga, semesterdagarna kanske vi inte valt att gå just här.

Ibland får naturen bestämma och den mänskliga konstruktören får hitta lösningar som anpassar sig därefter. Smart!

Om någon undrar över vilket håll vi valde så är svaret att vi först gick åt höger, så långt det gick, och sedan vände vi, gick tillbaka och fortsatte åt det andra hållet. På så vis missade vi inte något. En fantastiskt fin promenad!