Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det har nästan blivit en tradition att jag ska ta med kameran och ge mig ut på en promenad så snart vi packat ur bilen och fått in alla våra saker i det nya boendet. Bosse fick till uppgift att packa upp 🙂 och jag traskade iväg.
Det var inte många steg nerför backen innan jag nådde en del av hamnen. Men, hamnen bestämde jag mig för att utforska vidare en annan dag.
Vart leder den här lilla slingrande stigen? Vad finns att upptäcka på andra sidan kullen? Det måste jag såklart ta reda på…
Aha! Hasle Rögeri…
…och en fantastiskt fin utsikt. Om du tittar noga kan du se en spanande häger.
Samma väg tillbaka men ändå mycket mer att se. Trots det skapliga vädret var jag ganska ensam om att promenera i Hasle den här kvällen.
Ibland är det skönt att stanna till och ”bara vara” en stund.
Kanske tur att Hasle är ganska litet för min orienteringsförmåga är inte alltid den bästa. Men, när jag kom hit kände jag igen mig och visste precis vilket håll jag skulle gå åt.
Bara backen kvar… och sedan var jag ”hemma” i lägenheten igen.
Vi drog oss mot bilen. Våra ”sista minuter” på Bornholm, för denna gång, började närma sig sitt slut. Fördelen med stänket av nostalgi var, att vi tänkt och planerat ett återseende.
Vädret hade verkligen varit ”på vår sida” under den fjärde trippen. Det krävs nästan för att det ska bli bra, när resan är relativt kort i antalet aktiva timmar. När vi är iväg en vecka finns det mer plats för oväders busande. Så länge det inte tar över all ö-makt.
Nu gläntade vi lite, pyttelite mer på smörgåsbordet, i största staden på ön. Men vi förstår att det enbart är ett smakprov. Fortfarande är Rönne mest en start & målplats. En yta där vi rullar av och på. Någon gång kommer vi att bryta mönstret. Ge staden en rejäl chans. Men inte nästa gång. För den har redan ett facit…
Det här är åt vänster och backen som anas runt hörnet. Från andra hållet såg vi att det började anlända bilar, som skulle med första morgonfärjan.
Vi avverkade de sista stegen på dansk mark mot ”Den lilla blå” och höll tummarna för att både han och färjan skötte sina uppgifter på bästa sätt. Vattnet verkade ligga stilla. Åtminstone i hamnen…
Ovanligt att se en rund dansk flagga. Eller borde jag putsa glasögonen och bli lite lagom bange?
Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.
Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222 trappor. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en fjärde och en femte variant.
Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦 Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.
Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till. Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.
Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.
Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum. Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.
Vi fortsatte på två ben från Vang hamn och tog oss en bit norr ut.
Så fort jag får kontakt med havet stiger min inre tillfredstemperatur.
Nu var vi inte helt säkra på om vi började störa någon morgontrött. Dessutom var det inte speciellt fotvänligt längre.
Lite Gotlandsvibbar. Den vänstra mannen tycks stirra mot hamnområdet och har en tatuering på kinden. Den mindre katten ser mer lurig ut. Högerögat tittar på stenmannen eller det han också observerat. Vänsterögat däremot åt ett helt annat håll.
Under promenaden mot bilen kom vi överens om vart vi skulle köra härnäst. För plötsligt kände vi för en skvätt nostalgi. Härligt när avstånden inte är ”norrländska”.
För de djärva och lite äventyrliga är det ett flott erbjudande. Tänk att bo helt gratis och ha den utsikten att njuta av. Tiden för ”incheckning” och boende är tidigast 18:00 och fram till 10:00 följande dag. Sedan finns det att läsa om några andra regler som givetvis ska följas.
Vi var självklart uppe med tuppen denna morgon. Avståndet ner till Arnager strand var alldeles för kort för att skippa när möjligheten ligger där, som ett gratis smörgåsbord. En perfekt start på morgonen. Ladda positiv inre energi.
När jag redan nämnt termen gratis går det att fylla på med gratis motion. Sedan blandat med en dos nostalgi. I denna trappa stod jag en gång längst upp med våra döttrar. Vår bil stod cirka hundra meter längre bort på grusvägen. Solveig låg kanske på rygg på en filt och tittade på något flygplan, som gick ner för landning på Bornholms enda flygplats. Samtidigt som hon hade koll på bil och last. För vi hade en hel del ”dötid” innan vi skulle få våra nycklar i Doedde. De tonåriga tjejerna gick ner på stranden på egna äventyr och jag gick tillbaks till Solveig. Då hade jag ingen aning om att den berömda träbron fanns precis runt ”hörnet”. Våra numera vuxna döttrar minns heller ingen bro.
Det började bli finare väder mot den riktningen som vi skulle ta med bilen.
Vi visste att vi skulle få några fler doser av Arnager. Om vädret höll i sig kunde vi förhoppningsvis få uppleva en sådan där fantastisk solnedgång, som vi njutit av via Instagram-vänner. Men det började bli snålt med möjliga kvällar…
Då var det dags för vår premiärtur ut på den berömda träbron.
I Arnager finns Nordens längsta träbro. Den ska vara ungefär 190 meter lång. Bron renoverades senast 2019 och består numera av ett träslag som heter azobé och som ska vara extra hållbart. Det sistnämnda bör vara viktigt när vädret är på riktigt bus humör.
Havet utanför Arnager är mycket grunt. Därför behövde fiskelägets hamn placeras en bra bit ut. Detta gjordes 1884 tillsammans med första träbron.
Danmark har bara två stycken öhamnar. Båda finns på ön Bornholm. Snogebaek har vi visat tidigare. Två riktigt fina platser att besöka som turist. Kanske inte en stormig mörk oktoberdag när ett steg framåt upplevs som tre tillbaka. 😉
Tänk att ha en egen bänkplats. Samma koncept finns här i Ystad. Ännu har jag inte träffat på Kurt Wallander. 😉
Det var svårt att slita sig ifrån denna idyll. Vi såg människor som tog sig ett morgondopp, fiskare som stack ut med sin ”skuta” medan andra vandrade längs kusten. Ibland gick vi ensamma hela brosträckan. Vid andra tillfällen var det betydligt fler som vi delade träyta med. Sista gången gick jag där sakta, helt ensam och tog farväl av detta smultronställe. ❤ Solveig fick under tiden extra motion av att gå runt i backarna och ta x antal kort på fina hus inför en viss bloggtävling.
Efter den lite ödsliga promenaden, helt ensam inne i en okänd skog, kändes det rätt skönt att komma ut i det öppna landskapet igen.
Jag hade inte tänkt på det tidigare men nu såg jag att molnen hängde tunga över havet.
Några badande turister eller fastboende syntes inte till, men helt ensam var jag inte även om det ser ut så på bilderna. Jag såg någon som satt och läste, en annan som höll på att ta fram sin mat och om jag inte minns fel så dök det även upp en tredje person. Vad han eller hon gjorde har jag totalt glömt.
Nej, inte heller jag fick någon större lust att bada. Men, att titta på vågorna som slår in mot stranden kan kännas rogivande.
Långt där borta såg jag något spännande. En bro!
Just då hade jag ingen aning om att det jag såg var Arnager. En plats som blev en favorit och som vi besökte flera gånger under den här vistelsen.
Allting har sin tid! Även kvällspromenader ska avslutas när de är som bäst. Dags att traska tillbaka till lägenheten och se vad Bosse hittat på under min frånvaro. Man vet ju aldrig…
Det är alltid lika spännande att ge sig ut på upptäcktsfärd när vi kommit till en ny plats. Så när väskorna var inställda i lägenheten tog jag med mig kameran och traskade ner samma väg som vi nyss kört upp. Nostalgi! Vägar med gräs i mitten har vi och lilla blå kört på ett antal gånger under våra år på Gotland.
Jag tror att jag skrivit det tidigare – vägar med gräs i mitten ska man helst inte köra bil på. De saknar nämligen, oftast, plats för att möta eventuella andra bilar… Men att gå på dem är helt okej. Då finns det dessutom tid och möjlighet att upptäcka vad som händer längs vägkanterna. Här upptäckte jag att hösten hade börjat göra sig påmind även på Bornholm.
Efter en liten stunds traskande var det dags för ett val. Skulle jag följa pilen mot den utstakade vandringsleden eller ta stigen ner mot havet. Hm..
Det fick bli pilen mot vänster till att börja med. Kanske för att stigen upp mot skogen verkade lite mer spännande. Man vet ju aldrig vad som väntar på att bli upptäckt.
Det blev en ny känsla av nostalgi. Murgrönan klättrade längs träden och små slingrande stigar ledde vidare mot det okända.
Jag mötte inte en enda människa och såg inte heller några djur. Det kändes som om jag befann mig helt ensam i en okänd skog. Det var nästan lite läbbigt. Visserligen hade jag telefonen med mig men ingen, inte ens Bosse, visste exakt var jag var.
Jag bestämde mig för att jag sett tillräckligt och att det var dags att vända.
Ibland är det skönt att vara på en mer öppen plats. Jag hade den stora vägen bakom ryggen och havet en liten bit framför mig. Här fanns en väg som verkade inbjuda till nya upptäckter. Om dem får jag berätta mer i nästa inlägg. Nu ska jag fira att sportlovet precis har börjat och att jag har nio lediga dagar framför mig. Det känns härligt!
Den som befinner sig i hamnen i Gudhjem gör klokt i att vända ryggen mot havet och ta sikte på kyrkan. Då upptäcker man nämligen att det finns trappsteg som leder upp till en fantastisk utsikt. Den vill man ju inte missa!
Väl däruppe gäller det att välja mellan att stanna kvar på platsen och bara njuta eller att gå vidare och se vad som väntar runt nästa hörn.
Den här gången fick det bli det förstnämnda, men nästa gång…
Att bara vandra omkring och se sig om räcker gott om man befinner sig i Gudhjem. Speciellt en dag som denna då bilden togs. Färgen på havet och himlen överträffar det mesta.
För den som vill stanna mer än under dagen finns Hotell Klippen. Tänk att sitta på deras terrass en kväll och titta på solnedgången eller att äta frukost en tidig morgon.
Det är härligt med bilder. Det är som att göra om sin resa igen. Kanske är det precis det som behövs en gråmulen, regnig decemberfredag. Snart vänder det igen och dagarna blir ljusare. Jag tror att vi behöver både och. Den långa mörka hösten och vintern gör att vi längtar och plötsligt är vi där. Visst är det härligt!
Så öppnar sig en ny, outforskad stig. Det är bara att traska vidare… mot nya mål.
I Charlottenlund grundade Stephan Peter Nyeland 1875 Danmarks första trädgårdsskola. Han döpte den berömda skolan till Vilvorde i Ordrup Krat. Namnet kom från en belgisk stad, där hans fru var född. Marie Isabelle Caroline Willems Raman kom från en god katolsk familj. Hon var dessutom nära vän med prinsessan Marie av Orlean, som var gift med Christian IX:s yngste son Valdemar.
Det började inte bra. Redan några månader efter invigningen brann skolan ner. Men det är inte dumt att ha bra kontakter. Kung Christian IX som sett lågorna från sin tjusiga balkong på Bernstorff slott såg till att skolan snabbt byggdes upp igen.
Pssst! Haven betyder trädgård på svenska.
Nu undrar du läsare såklart vad detta har med Bornholm och Gudhjem att göra. Lugn i stormen. Här kommer pusselbitarna i min makliga takt. 🙂 Åren och framgångarna på en annan dansk ö flöt på. Men 1905, 30 år senare tvingades tyvärr Nyeland att lämna skolan på grund av sviktande hälsa.
Liksom många andra med ekonomiska möjligheter hade Nyeland sommargästat Gudhjem på Bornholm. Han hade även besökt svenska ön Gotland, där han blivit fascinerad av Botaniska Trädgården. Kan de kan jag, tänkte han kanske?
1903, två år innan Nyeland slutade på trädgårdsskolan, köpte han ett hus på Bokuls sluttning i Gudhjem. Dessutom fick han, så länge han levde, av Gudhjems Hamnkommission och Gudhjems Bergkommission en stor trädgård. Denna döpte han till Prinsessehaven (Prinsessträdgården). Namnvalet var en fin geist till fruns väninna, prinsessan Marie. Marie i sin tur tackade genom att ge honom en vit bulldogg. Jag ser just nu den fina hunden på en egen stol på ett svartvitt fotografi.
Spännande träd och exotiska växter planterades, med Botaniska Trädgården i Visby som förebild. Hans egna ord: ”… Jag ville i likhet med vad jag sett i Visby på Gotland, plantera en samling sällsynta växter och vårda dem, så att den kunde vara av samma ära för Gudhjem och Bornholm som planteringen i Visby är för gotlänningar och särskilt för Visbyborna och de utländska besökarna där…”
Nyeland satte dit en fin grind med lås. Han gick själv dit och öppnade och låste. Trädgården var öppen på söndagar och helgdagar. ”Eftersom barn i vuxens sällskap inte orsakar skada, vilket har visat sig ha hänt vissa dagar då trädgården var öppen på grund av reparationen av grinden försommaren 1906”. Detta är ett utdrag från ett brev till Hamnkommissionens styrelse som tydligen vill att det ska vara öppet varje dag och natt. Det var trots allt Nyeland som själv påkostat allt planterat.
Det blev inget lyckligt slut. Stephan Peter Nyelund tröttnade. Istället flyttade han till grannön Christiansö. Där bodde han i det gamla bryggeriet fram till sin död 1922.
Det hade varit intressant att jämföra Nyelunds prinsessträdgård med ”Botan”, som vi uppskattade att besöka under våra fem Gotlandsår. Vi fortsatte på två ben tillbaks till ”Den lilla blå”, som stod parkerad vid Gudhjems reservhamn. Jag ser nu med mina bruna ögon taket på vår fyrhjulade kompis. Undra vad som rör sig i bilars tankar? Hur många hjärnceller har…? 🙂
Fotnot: De personliga Nyelund-replikerna är från skrift från Bornholms Historiska Förening.
