Dammsugaren sög

Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.

Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222 trappor. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en fjärde och en femte variant.

Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦
Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.

Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till.
Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.

Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.

Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum.
Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.

Café Gula Huset


När vi lämnat bilen utanför Kruttornet vandrade vi in genom Fiskarporten. Varje gång vi kommer innanför ringmuren känner jag en behaglig känsla. Livstempot sänks. Sinnena skärps. Denna gång valde vi en, för mig, ny smal gränd som ledde brant uppåt från Strandgatan. Givetvis stannade jag flera gånger och tog kort på husen med sina rosor utanför. Vårt etappmål var ett vida känt café på Tranhusgatan. Svårt att missa på grund av fasadfärgen. Ändå har vi gjort tabben tidigare, gått på denna gata utan att upptäcka caféet. 😉

Visst blir du bloggbesökare sugen på att gå in?

Jag bestämde mig för att ta det försiktigt med klinkandet. Min repertoar är inte så bred. Även om det fanns en tid då jag lurade många kompisar och nya vänner, när jag satte mig på pianostolen och spelade ledmotivet ”The Entertainer” ur filmen ”Blåsningen” tjusigt med alla fingrarna. På den tiden var jag bra på att lära mig utantill. En robot med taktkänsla. 😉

Hans Lundberg heter den mycket trevliga ägaren.

Kak/tårtbuffén – mycket njutbart för ögat.

Svårt att välja bland lockelserna. Jag berättade mitt val för Solveig och gick ut i trädgården för att ”boka bord”.

Jag hade megatur som hittade ett ledigt bord med stolar. De hade precis öppnat, men fiket är populärt. Snabbt blev det trångt och mysigt i den lilla innergården.

Jag gillar att sitta och vänta på något gott och under tiden få njuta av annat. Pulsen gick ner i viloläge. En värmländsk kvinna vid bordet bredvid fick två av stolarna vid mitt bord. Vi bytte några fraser med varandra och jag gav henne ett visitkort och berättade att hon kanske kom med i bloggen.

Jag brukar sällan vara självgod vid mitt eget fotograferande. Men denna bild är jag mycket nöjd med.

Som vanligt väljer vi olika saker. Sedan delar vi på mitten – om det är möjligt. 😉 Saffransbullen/wienerbrödet smälte i munnen. Mums.

Kladdkakan bakad på belgisk choklad. God? Skojar du? ❤  Dessutom supernyttig med jordgubbar och c-vitaminer. 😉
Utan skämt: Perfekt för en ”diabetiker etta”, som ska ut och gå i tuffa uppförsbackar under en längre tid. Däremot rekommenderar jag ingen att göra det ”varje dag”.

Nöjda strövade vi vidare bland gränderna och nådde Botaniska Trädgården för andra dagen i rad. Ibland är livet både enkelt och ljuvligt att leva. ❤

Detta var fik nummer 17 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Sjutton pärlor med det ”lilla extra”. ❤