Kategoriarkiv: Bornholm: På to ben

Följ mig bortåt vägen

Publicerad den av
4

Det gäller att passa på att upptäcka så mycket som möjligt när man stannat till med bilen.
I Svenskehavn gick vi förbi den här vägen på väg ner mot havet. När vi gått längs havet en stund valde Bosse att stanna vid ”sitt älskade hav”. Jag gick tillbaka för att utforska vart vägen ledde. Lånar orden från Povel Ramel ”Följ mig bortåt vägen…”

Det känns alltid tryggt när en vandringsled är ”uppmärkt”. Då borde till och med jag kunna ta mig vidare utan att gå vilse.

Det visade sig att trots att vi var på Bornholm så blev den här vandringen en nostalgitripp bakåt i tiden och till olika platser i Sverige. Med risk för att upprepa något som jag berättat om tidigare… Som barn växte jag upp på en gård i Västergötland. Vi hade kalvar, kvigor och en ko. Det är något visst att se ett nötkreatur som ligger och idisslar. Det är liksom rogivande med det där tuggandet. Samtidigt som den tycks ligga där och begrunda livet.

Vi hade varken getter eller får, på vår gård. De får mig enbart att känna respekt. Horn är alltid horn och en ilsken getabock lär inte vara att leka med.

Så fick jag en liten skymt av havet igen. Dock ingen Bosse så han hade nog gått åt andra hållet.

Cikorian väcker många minnen. Dels från våra år med kaffekoppsmuséet i Ängalag då vi köpte frön utan att inse den självsår sig fritt… och dels från alla våra Gotlandsutflykter.
Jag tycker att den är en fantastiskt vacker blomma att studera på nära håll. Det tycker nog den lilla blomflugan också.

Har man väl börjat att gå så kan man inte ge upp bara för att det plötsligt blir en lite mer utmanande stig. Det kan ju vara något spännande längre fram.

En ny utsikt mot havet till exempel och just då en liten, liten skymt av en blå himmel. Insåg att det nog var dags att vända om. Men även detta är en plats att återvända till i strålande solsken.

Det bästa med att gå tillbaka på en stig där man gått förut är att man vet att den leder rätt.

Nyponblom, även de ger mig nostalgiska minnen från många av våra utflykter. Dem har jag fotograferat många gånger förut. Men de förtjänar att få vara med på ännu en bild. Vilken tur jag hade! Bosse väntade vid bilen och så körde vi vidare…

Bäst är ändå – när himlen är blå

Publicerad den av
4

För att slippa åka runt i Svaneke och leta parkeringsplats valde vi att parkera bilen på parkeringen vid Korshöje. Där fanns det gott om plats.

Vi njöt av en promenad i ett alldeles perfekt väder. Lagom varmt, härlig grönska, fågelsång och utsikt mot ett fantastiskt blått hav.

Vi fotograferade den lite speciella kyrkan både utifrån och inuti. Något som vi redovisat tidigare i bloggen. https://gotlanduppochner.com/?s=svaneke+kyrka&submit=S%C3%B6k

Sedan delade vi på oss en stund. Bosse gick åt sitt håll och jag åt mitt. Jag med kameran i högsta hugg för att hitta trevliga hus.

Jag blir glad av sol och blå himmel och det är som om alla hus får ett lyft när solen ligger på från rätt håll.

Avslutar med ett par bilder från Svaneke hamn. De togs vid ett annat tillfälle när vi var i Svaneke på morgonen. Så här tomt på människor är det inte mitt på dagen…
När vi bara vill fotografera och inte ska köpa något speciellt är det alltid en fördel att vara morgonpigga. Och får jag välja så tycker jag förstås att det allra bästa är om himlen är blå.

Ibland är himlen grå…

Publicerad den av
10

Om Bosse och jag får välja, när vi är ute på våra ”utflykter”, så vill vi helst ha blå himmel, sol och en behaglig temperatur, dvs inte för varmt och inte för kallt. På våra Gotlandsutflykter kunde vi vara mer flexibla och bytte dag om vädret inte var på vår sida. Nu när vi åker till Bornholm får vi finna oss i att när vi väl är på plats kan det hända att solen lyser med sin frånvaro och att himlen är alldeles grå. Det är bara att gilla läget.

I dagens inlägg vandrar vi runt med kameran i Svaneke. Det är tidig morgon. Detta gör att vi faktiskt är ganska ensamma om att vara ute på promenad i denna lilla vackra stad.

Visst är det fint med korsvirkeshus! Men att putsa fönster i detta huset är nog ingen hit… Jag hade något liknande en gång för längesedan när jag hyrde en lägenhet i ett församlingshem. Spröjsade fönster på insidan, emellan och på utsidan… 48 små rutor i varje fönster.

Bornholms Ismejeri & Kaffebar fick inget besök av oss under 2024, men vi lär återkomma till staden. Nästa gång ska jag definitivt göra ett besök här när det är öppet.

Det lilla smala vita huset skulle passa perfekt som sommarhus. Undra hur det ser ut på baksidan?

Titta vad som håller på att hända! Den grå himlen är snart ett minne blott!

Nästa fredag kommer jag att skriva om när vi vandrade runt i Svaneke under en alldeles blå himmel. Trevlig helg!

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Publicerad den av
10

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Publicerad den av
12

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Ett uns av kyststien

Publicerad den av
11

Från Vigehavn hakade vi på kustlinjen. Det är en led som går runt Bornholms kuster och är ungefär 12 mil lång. Tur den går att gå i uppdelade etapper. Tror även det är okej att springa. 😉

Detta ska vara en av öns vackraste kuststigar. Nästa gång hoppas vi det är fint väder. Då kommer definitivt en ryggsäck vara fylld av ät och drickbart.

Detta är norr om Svaneke. Om vi fortsatt ungefär 2 kilometer hade vi kommit till vackra Listed, som vi redan haft med i bloggen några gånger. (Vacker solnedgång, utomhuskonst, fiskehamn och världens längsta skuggmänniskor.) Men denna gång tänkte vi bara gå till vi kände de första vattenstänken från ovan.

Grind, bänk och slingrande stig. Det förstnämnda FÅR du snabbt här under en förklaring till.

Fåren höll på med sin frukost. Själv sa jag varken Bu elller Bä för att störa.

Jag får aldrig nog av att få en dos av mitt älskade hav med alla sina temperament.

Här någonstans kom de första tecken på något blött som kom uppifrån. Kamerautrustningen behövde skyddas. Bäst att vända.

Du som var med på förra inlägget minns säkert det gula huset från hamnen. Här syns det mer av det och av andra hus, som inte syntes nerifrån Vige havn.

Den lördagen föll mycket regn under flera timmar. Vilken tur att det finns inomhusaktiviteter. För efter vi varit hemma i lägenheten några timmar stack vi tillbaka till Svaneke och åt lunch på fiskeriet. Därefter försökte vi hitta en p-plats så nära X som möjligt för att inte bli dyngblöta. Kan du gissa vart vi styrde stegen? Svaret kommer i nästa och antagligen i ett inlägg till.

Den gamla kvarnen i Slusegård; del 3 av 3

Publicerad den av
6

När vi följt Øle Ås utlopp och vandrat på stigen en bit nådde vi snart till andra sevärdheten på denna trevliga rutt på Bornholms sydsida.

Omkring år 1800 uppfördes denna vattenkvarn som är en typisk bornholmsk underfallskvarn. Vid denna tidpunkt fanns runt 90 stycken vattenkvarnar på ön. Flera av dem lång längs Øle Å. Vid byggandet använde de sig av återanvänt material.

Även öringshuset vid sidan av kvarnen är byggd av ”gamla bräder”. En del av dem är från ombyggnaden av Pedersker kyrka. Öringshuset användes både för att fånga fisk och för uppfödning av djur.

Som du kan se lyste inte vattnet i någon blå ton. Men bilden är vacker ändå. Vi vandrade uppför backen och hade tur att ”Den lilla blå” stod där och väntade på oss runt hörnet. För jag hade just då ingen större lust att vandra ner och gå upp någon annanstans. Vädret på Bornholm är häftigt med sin ”förmåga” att växla mellan olika platser på ön. Här frös vi. När vi stannade nästa gång, vid ett för oss gammalt härligt nostalgiskt stopp, var det högsommarvärme och shoppingdags.

Den geografiska knutpunkten; del 2 av 3

Publicerad den av
12

Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.

55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.

Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen.
Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.

Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.

Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.

En trevlig och blåsig bensträckare; del 1-3

Publicerad den av
8

Idag för exakt ett år sedan lade jag in första blogginlägget om Bornholm på vår gemensamma blogg; bornholmuppochner & gotlanduppochner.
Då handlade det om ett semesterminne från den varma fotbollssommaren 1994, när det grävdes efter guld.

Nu ett år senare handlar det om en rutt på drygt två kilometer och en stigning på 15 meter. Typen av rutt går under kategorin ”Rundslinga”. Platsen är runt kända Slusegård.

Förutom den fina sandstranden och havet bjuder turen på två riktigt intressanta attraktioner. Dessa kommer att redovisas i de två kommande blogginläggen. Imorgon och på söndag.

Det var en kylig vind som var på bushumör denna junieftermiddag. Jag borde valt en varmare jacka. Vi kommer definitivt att återkomma hit en varmare dag, när vi befinner oss i närheten. Dock hände det inte på vår andra tripp, som vi återkom från, för några dagar sedan. Då rörde vi oss i helt andra ”kvarter”.

1956 och 1968 infördes skyddsregler för större delen av området. Exempelvis sjön och havsbotten är skyddade 300 meter ut från stranden och på en sträcka av hela 1500 meter. Vad var de två stora orsakerna? Det var dels att säkra vattenkvarnanläggningen vid Slusegård och dessutom se till att allmänheten hade tillgång till kustområdet.

Kuriosa: I detta område har det funnits gravplatser från järnåldern. När drottning Margrethe var förbi här i yngre ålder grävde hon ihop med arkeologerna.

Vi fortsatte promenaden ovanför havet tills vi kom fram till en bro över Ole å. Denna å är Bornholms längsta (20 km) och den som för mest vatten. Leden fortsatte innan bron mot andra stora attraktionen. Tyvärr såg inte vår verklighet ut som på den härliga bilden, som jag hade sett i en bok. Därför var det ingen idé att ta några kort just den biten. Ibland behövde våra kameror vila en stund. 😉

Att vandra nära marken

Publicerad den av
18

Det är spännande med en liten smal skogsväg som försvinner nedanför sluttningen. Vart leder den? (Nu ska genast tilläggas att jag inte tycker att det är ett dugg spännande om vi ska ta bilen och utforska vart vägen leder.) På vägar som den här ska man ta sig fram på två ben eller möjligtvis med en cykel.

Cyklarna hade vi lämnat hemma så den här gången blev det en upptäcktsfärd på två ben. Första gången vi var ute i vår närmiljö runt Bornholm Panorama Apartments tog vi vanliga bilder. En liten stund senare gick jag hem och hämtade mitt macro.

Jag kanske har glömt bort en del från mitt liv som ”bonddotter”, men om jag inte har alldeles fel så är detta ett vetefält. Här växer det som ska malas och bli till bullar och kakor. Visst är det fantastiskt!

På varje ax sitter de små kornen prydligt förpackade i ett mönster. Var och en på sin plats.

Om man bara ”vandrar nära marken” ser man att det finns fullt av små skönheter som gömmer sig i det höga gräset.

Jag har inte fuskat med färgen. Blåklinten lyste verkligen blått mitt i allt det gröna.

Några har ”gjort sitt” men har ändå ett värde och en annan är på väg att slå ut. Precis som i verkliga livet. Vi har mycket att lära av naturen!