Om http://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

Anacamptis pyramidalis – Salepsrot

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Salepsrot finns i Sverige bara på Gotland och Öland. Den finns med på den svenska rödlistan. Nordligast finns den på Ösel i Estland.

På Gotland finns salepsrot mest på norra och östra Gotland.

Färgen är oftast rosenröd, men kan variera från vitt (sällsynt) över blekrosa, gulrosa till mörkrött.

Salepsrot blir omkring 3 dm hög.

Blommorna är välluktande och pollineras uteslutande av fjärilar.

Vi tog våra foton i Lummelunda och längs vackra Ekstakusten.

Fotnot:
Carl von Linné noterade också att arten fanns på Gotland. Men han var sparsam med orden i Flora Svecica. ”Växer på Gotland.” 😉

 

 

 

 

Krusmyntagården – njutbart för alla sinnen


Det finns platser på Gotland som väcker nostalgiska minnen. Krusmyntagården är en sådan. ”Minns du?” säger vi till varandra och ler.

Skylten presenterar vad du som besökare har för alternativ om du kommer hit.

Eftersom vi var på plats innan butiken hade öppnat började vi med att strosa omkring en stund i Örtagården. Utsikten! Färgerna! Dofterna! Stillheten! Allt det som vi söker på våra utflykter fanns på plats. Alla sinnen vaknade till liv.


Jag behövde inte använda min app för att identifiera växterna eftersom det fanns snygga, prydliga skyltar som berättade vad det är som växer i de olika pallkragarna.

Piplök – nu har jag lärt mig något nytt igen! Visste inte att den fanns.

Kan inte låta bli! Rosor är alltid rosor… och änglar gillar jag…

Riddarsporre – ståtlig och dessutom så intensivt blå…

Klockan blev tio och vi drog oss upp mot butiken. Stannade till och läste den tänkvärda skylten: ”Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”

Så mycket det finns att välja på…

Kanske något med smak av Gotland?

Eller något riktigt sött?

Varför inte ett insektshotell?

Nostalgi igen… Kan riktigt höra rösten: ”Men mamma jag har ingen kanin med just den färgen.”

Citronträdet bär frukt och blommar på samma gång. Vackert!

Havet! Vi vandrade ner och fick ännu en gång sitta vid ett spegelblankt hav och lyssna till fåglarna… Livskvalité

Text och foto: Solveig Lidén

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

Hemestra på ny kustsida


För första gången i vårt liv skulle vi sova på östra Gotland. Vårt val hade fallit på den anrika semesterorten Ljugarn, en ort som fortsatt att hålla ställningarna i 120 år. Samhället och hela Gotland har mycket att tacka prinsessan Eugenie för. Det var hon som såg till att bollen kom i rullning och drog hit dåtidens kulturelit och dess svans.

När Solveig gick in för att fråga efter var stugan låg vaktade jag bilen och funderade på om vår önskan om att få uppleva en magisk soluppgång skulle gå i uppfyllelse. Svaret finns redan i två varianter i tidigare inlägg. En dimmig och en magisk.
Vi fick verkligen användning för cyklarna. Både på dagarna och nätterna. 😉

Så här såg stugan ut på utsidan.

Givetvis fotade jag numret. (kommer inte med i någon novembertävling) 😉

Egentligen var stugan för sex personer. Vi stängde till två sovrum (slapp städa) och valde det största. Vi sa det efteråt. Detta var den finaste stugan som vi bott i på Gotland och…

… detta var de dyraste jordgubbarna som vi någonsin köpt. 80 kronor.

Det var ett naturtrevligt område med gratis fågelsång. Nära till de ställen vi ämnade besöka. Vi rekommenderar stugbyn varmt. Mellan tallarna kunde havet anas. Alltså nära att cykla ner till Östersjön.

Remi både i kinaschack och ”dopp i sjön”. 😉

Fotnot:
Nästa gång kommer ett nytt inlägg i kategorin ”På två hjul”. Ännu en gång lyckades vi trampa fram och tillbaka längs en ljuvlig liten kustväg, utan att möta något trafikant på vägen.

Tre dagar – två nätter; del 2


Akt två. Andra chansen. Vilken skillnad när vi vid tvåtiden studerade himlen. Vi lät klockan passera tresnåret, innan vi låste upp cyklarna, som de erfarna nattcyklister som vi blivit. 😊
Tog samma cykelväg som förra natten. Ändå så stor skillnad när vi nådde havet, fiskeläget Vitvär och anlände till Folhammar raukfält. Allt mer hoppfullt och betydligt varmare i luften.

Vi lämnade cyklarna och tog ungefär samma position som sist. Tvekade om vi tagit ut segern i förskott. Tänk om allt händer bakom tallskogen? Dit skulle vi inte hinna ta oss.

En viss förflyttning framåt och åt sidan, valde vi att göra. Trots att det var ljusare än ”dimmnatten” gällde det att välja rätt taktik och väg över klipporna. Se efter var fötterna placerades. Förr hade den uppgiften varit självklar och busenkel. Vig som en panter finns numera i livets backspegel.

Inställningen gryning ställdes in på systemkameran.
De sista minuterna njöt vi av det som väntade och insåg att vi befann oss på rätt ställe.

Några sekunder kände jag ändå en viss osäkerhet. Inte så att jag trodde att ”dimrullgardinen” skulle göra comeback. Men tänk om det trots allt är mer till vänster. Bakom tallarna…

Bingo!!!

En ny dag hade grytt med möjligheter att fylla den med personliga saker.

Raukarna i Folhammar och på östra kusten är bortskämda efter att ha sett biljoner soluppgångar. Därför kunde jag inte låta bli. Okej! Jag vet att det är omoget. Men när Solveig inte hörde det skröt jag för några raukar. Viskade att jag hade sett ”biljarder” SOLNEDGÅNGAR. ”Ni har inte sett en enda!” 😉

Undra hur länge blåelden kommer att glädja oss denna säsong?

Vi hittade tillbaka till cyklarna. Över fyra timmar hade gått av midsommarafton 2020. Vilken perfekt helgstart det blev för oss. Men ingen av duon funderade på att en tredje natt i rad kliva upp för att…

Tre dagar – två nätter; del 1


Väckarklockan i mobilen var ställd till klockan 03:00. Behövdes inte. Vi vaknade vid tvåtiden. Optimisten stod och betraktade himlen och tyckte det såg ljusare ut åt vänster. Realisten menade att det inte skulle synas någon soluppgång i natt. Innan klockan tre lämnade vi stugan och rullade iväg längs havet. Det var kallt om händerna, men skönt med en extra tröja innanför jackan.

Fiskeläget Vitvär såg spännande ut. Några tänkta episoder till ett bokmanus fladdrade förbi min näthinna.

Båtarna sov lugnt på magen.

Någonstans i mitt bakhuvud insåg jag att min älskade fru kanske hade en smula rätt. Trots att det var marginal till 03:47, soluppgångstiden i min app. ”En måste leva på hoppet”. 🙂
En svart bil körde förbi oss och försvann någonstans. Vi cyklade in på grusvägen efter parkeringen och började efter en stund ana konturerna av det berömda raukfältet Folhammar.

Vi låste cyklarna och började röra oss försiktigt bland ”Stenfolket”.

Bara att krypa till korset. Solveig hade rätt. Men episoden hade absolut sin charm och vi hade en chans kvar och kunde fortfarande leva på hoppet. Välkommen till del två.

I framtiden kommer jag att minnas de två nattcyklande turerna med njutbar nostalgikänsla. Självklart var det skönt att krypa ner i bingen. Rullgardinerna, i det sovrum som vi valde av tre möjligheter, släppte inte in något ljus. När vi vaknade var det soligt. Efter frukosten cyklade vi ut igen – tro det eller ej. Men efter lunch blev det bil till en annan känd udde på östra sidan.

När andra sover


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram.

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!

Jakten i Kallgatburg


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär.

Fardhem Prästänge


Skälen till att vi besöker gotländska änge är flera. I det här fallet handlade det om närheten till vårt ”medeltida kyrkbesök”.

Jag hade läst att Fardhem prästänge är litet och örtrikt.

En lätt pensionerad slåttermaskin.

Hästräfsa kände Solveig igen från tiden när hon räfsade bakom traktorn på familjens gård.

Nu var det inte precis Sankt Pers nycklar vi var ute efter att stöta på denna morgon. Usch! Jag borde skämmas för min kräsenhet och istället minnas glädjen när Solveig ropade att hon hittat årets första orkidé.
Igår var det som klassikern om ketchupflaskan, när vi hittade fem olika orkidéarter inom en trekvart. Den som väntar på något vackert, väntar aldrig för länge.

Sommarfibbla och något blått som du besökare kan berätta för oss vad det är för något.
Här i Visby regnar det stillsamt utanför mitt fönster. Gotland behöver alltid regn. Men jag och Solveig behöver inget regn när vi sticker iväg på Hemester om några dagar. 😉 Helst inte när vi ska se/fota en soluppgång. Ha en bra kram till dig som kommit hit ner i texten. 

 

Ten Doors; 9

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)

81.

82.

83.

84.

85.

86.

87.

88.

89.

90.


Slutställning 200615:

Bild 81; 10 poäng.
Bild 82; 1 poäng.
Bild 83; 1 poäng.
Bild 84; 8 poäng.
Bild 85; 6 poäng.
Bild 86; 4 poäng.
Bild 87; 1 poäng.
Bild 88; 9 poäng.
Bild 89; 2 poäng.
Bild 90; 4 poäng.

Till final från omgång 9 gick denna dörr: 😊