”Tornväktaren” som krukmakaren Lena Palmgren tillverkar är vida känd. Givetvis köpte vi en, i den populära butiken som inrymmer både verkstad, butik och museum, när vi bodde i Wallanderstaden. Redan då såg vi en ljuslykta som såg fin ut. Vi bestämde oss för att köpa den nästa gång och samtidigt göra ett reportage om allt tilltalande därinne. Göra ett blogginlägg om keramiken som tillverkats i Gamla Apoteksgården genom alla år.
Livet kom emellan. De hemliga Gotlandsplanerna. Alla förberedelser. Allt som behövde stämma för att få ihop livspusslet.
Förra hösten när vi tog Pågatåget till Ystad tänkte vi köpa, när vi ändå var i närheten och fikade på vårt favoritfik. Då var det stängt för säsongen. Vi noterade en hänvisning till en annan butik. Men våra fyra ben ville iväg på något annat.

I förra månaden var vi på nytt återbesök i Ystad. Denna gång gick vi vidare till den andra butiken och fick en trevlig pratstund med kvinnan som jobbade där.
För trevnads skull tänkte jag lägga in det jag skrivit ovan på min första blogg. Men bloggen är upptagen av en spännande hotellrumstävling under hela november. Därför rinner detta över till ett kåseri på min Gotlandsblogg med det goda skälet att det inträffade i Visby utanför ringmuren. 😉
Ibland tycker jag det är intressant att studera mig själv. Analysera om hissen går ända upp, om alla flingorna finns kvar i paketet, om alla getterna är hemma o.s.v.
Vädret hade varit grått flera dagar. Då tycker jag inte det blir några bra foton inomhus. Dessutom föddes idén att sätta ut både Tornväktaren och ljuslyktan så där lite mysigt i en höstlövhög – som du kan se på de två bilderna som jag visat upp. Då tar jag sats från tårna och berättar följande sannhistoria:
”Bosse Seriös” tog fram ryggsäck och bubbelplast. Han gjorde två snygga paket. La dem försiktigt i ryggsäcken och tog kameran och gick ut i höstrusket. Fast solen gjorde ett kort värmande besök minns jag att jag ganska snart tröttnade på att ta kort på Lurblåsaren och ljuslyktan. Dessutom ville jag prata med Solveig en stund innan hon skulle iväg på ett möte. När jag hemma igen plockade upp dyrgriparna och redan fått av mig alla varma kläder såg jag…
”Solveig! Hinner du ta en sväng om…?”
”Det är inte säkert att du tappat den där.”
Det blev en ny sväng för mig till brottsplatsen innan mörkret tagit över makten helt. Även jag insåg att det var som att leta efter en nål i en höstack.
Trion ”Bosse Optimist, Bosse Naiv och Bosse Envis” har tagit några diskreta turer dit sista veckan. Jag vet inte vem i trion som tjatat mest på mig. Vem tror du? 🙂
Jag har haft mycket att göra med de tre bloggtävlingarna. Därför har jag inte tänkt på att tömma kamerans foton.
”Bosse En kombination av lek och allvar” föreslog till sin fru att vi skulle ta och lysa med mobillamporna vid en kvällspromenad. ”Praktiska Solveig” svarade:
”Aldrig i livet. Vi skriver till Lena Palmgren och frågar om vi kan få köpa en lur.”
”Men det är ju ingen sport.”
I samband med jag skulle tanka ur Botan-bilderna i söndags kom sanningen fram. Då såg jag bildligt att Tornväktaren stod och kippade efter luft bland alla löven. Mitt dåliga samvete växte till en mörk dyster höstkväll, när jag insåg att sanningen låg och prasslade bland löven därute. Jag hade haft rätt. Ett rätt i alla fall.

Nu har jag inte tid att sitta här och skriva till er bloggläsare. Jag har en plan. Borde jag inte bjuda hit alla bloggbesökare och ha som första adventstävling att den som först hittar luren… 😉
Stackaren. Att få ett stort hål i ansiktet måste kännas som att bli av med närmaste kompisen eller en kroppsdel. Jag får nästan dåligt samvete på riktigt. Men mest blir jag trött på mig själv som alltid måste vistas i samma kropp och hjärna. Tur att jag är duktig på att skratta åt mig själv och bjuda på mig själv – än så länge. 😉
Lördagskramar från Bloggaren som saknar en lur. ❤
Ps. Visst kunde det vara värre. För det finns säkert någon som saknar både två och tre lurar.