Fiskeläget såg lika vackert ut som jag hoppats på. Det som saknades var färgklickarna som skulle höja blogginlägget några snäpp. Blomningen var förbi för denna säsong.
Jag knäppte några foton för syns skull. I mitt minne bestämde jag mig för att återkomma hit i slutet av maj eller i juni för att göra fiskeläget full rättvisa.

Vi tog med oss själva och fikakorgen till den lite instabila bryggan och slog oss ner längst ut. Vädret var på gränsen mellan skönt gråväder och kyliga vindar från havet. En äldre man klev ut på bryggan och därefter ner i det blöta och steniga. (Jag såg bara stenar och grönt sliskigt halt på dem) Jag var rädd för att han skulle halka och tappa balansen på havsbotten när en lurig våg svepte in.

Det gick bra för honom. Efteråt ångrade jag att jag inte erbjöd honom några droppar varmt kaffe. Men om han var en vinterbadare var han säkert mer sugen på iste vid det här tillfället.
Istället för att hoppa in i bilen valde vi att gå iväg åt andra hållet. Spännande. Noterade ett vandrarhem och en stor ungdomsgrupp som härjade i vattnet. Hela tiden tänkte jag. Bara ett hörn till. Bara ett hörn till. Vad kan finnas där?
Vilken tur att jag fick bestämma. Annars hade vi aldrig nått detta träd som fick vara med i kryssa på gotlanduppochner för några dagar sedan.

Vilket fiffigt sätt att ha en butik på. Inga dyra lokalkostnader. Otroligt stort utbud. Såg att en del ”dojjor” hade växt till min storlek och till och med större, som Atlantångare. Aldrig kunde jag ana att skor kan gro i ett träd. Måste vara extremt giftfritt och framför allt miljövänligt. Svårt att välja vilka skor jag skulle prova. Sedan insåg att ägaren inte var dum. Eller var det slags memory? Jag tittade runt en lång stund för att hitta parkompisen. 😉

Alla dessa ord som jag skrivit på slutet sa jag aldrig högt. Jag ville inte förstöra stämningen när vi gick där hand i hand. Var rädd att jag skulle få skoskav i öronen om skrönor om hittade skor i havet. Bortglömda på land och inte minst … istället vaktade jag min tunga. På tal om något seriöst. Jag säger tunga om det som finns i skon. Solveig skrattar fortfarande och menar att det heter plös. Är det Halmstadslang? Eller säger någon annan bloggbesökare samma sak? Nu ska jag vakta min plös. 😉

Ps. Jag har sett strandsamlingar av skor tidigare – men då färre och ordnade på lägre nivå. Sedan finns det en vida känd vid en flod i en europeisk stad. (Budapest berättade en bloggvän). Mina tankar gled över till att skriva ett bokmanus om ägarna till ”flodskorna”. Givetvis med smekande tårdrypande inslag av sorg och olycklig kärlek. Någon som haft för bråttom i livet. Men det kan även handla om människor som haft det för roligt en kväll. Eller så är det ett spännande hyss när skorna blivit otrendiga & trånga. Då hamnar en sko i samlingen som ett hemligt personligt minne. Fantasin sätter inga gränser. Till den finns inget galler. Inte värt att skriva mer. Då kanske någon skor sig på mig. 😉