Etikettarkiv: Freden i Brömsebro

Sverige mot Danmark

Publicerad den av
8

Innan vi startade upp första etappen av projektet Bornholmuppochner hann jag läsa på en hel del om solskensön. Allt har enligt historien inte varit solsken. Vänskapen mellan Sverige och Danmark har varit lite si och sådär under flera århundraden.

Den här gången kom vi från Svaneke och åkte längst kusten ner mot nästa stad Nexö. Målet var att ta oss ner till Svenskehavn. Det var grått, halvkyligt och regnet ”hängde i luften”. Men det var vackert och stillsamt här en junieftermiddag 2024.

De som promenerar kuststien vid denna sträcka kommer automatiskt till Svenskehavn. Logiken när den är som bäst. 😉

Det nordiska sjuårskriget utbröt år 1563. Under de åren var svenska skepp ofta synliga runt Bornholms kust. Flera gånger gjorde svenskarna även landstigningsförsök.

Sedan fortsatte det att rasa krig mellan Sverige och Danmark på 1600- och 1700-talen. Kustförsvaret på Bornholm förstärktes med flera nya befästningar.

I början av juni 1645 försökte en svensk eskader under amiral Carl Gustaf Wrangel sig på att landstiga söder om Nexö. Försöket gick inte så bra. Därför bestämde Wrangel sig för att lätta ankar och ta sig lite mer norr ut längs kusten.

Den här gången hjälpte det inte att bornholmarna gav eld med två kanoner. Svenskarna var överlägsna. De svenska båtarna roddes in mot kusten och det sattes i land stora truppstyrkor, som med stor framgång började sin framryckning.

Sedan gick det snabbt. Svenskarna plundrade först Nexö. Därefter intog de Hammershus och till slut hela ön.

Förhoppningsvis ägnade sig ”flanörerna”, som jag såg på håll, inte sina tankar åt det här krigiska. Nästa inlägg är från samma plats, när Solveig ensam vandrade iväg med kameran åt andra hållet. Mot Nexö.
Regnet hängde i luften. Men jag övergick på stranden till mer ljusa tankar om nutiden. Vilken vacker ö Bornholm är. Otroligt att en sådan förhållandevis liten ö kan ha så många olika smultronställen. ❤

Måste avsluta med ett stänk ironi. Redan samma år, i juli 1645, inträffade den historiska freden i Brömsebro. Då lämnade svenskarna Bornholm. Först passade de på att utsätta ön för en totalt hänsynslös plundring. Sedan dröjde det bara tolv år innan nästa krig mellan grannländerna utbröt…

Ps. För jättelänge sedan kallades platsen för Vagtbodhavn.

Visborgs slott

Publicerad den av
12

I slutet av 1300-talet var det mycket bus på Östersjön och vid Visbys kust. Kaparna attackerade skepp under vapenhot. Framför allt gav de sig på skeppen från Hansans städer.

Sammanslutningen Tyska Orden fick nog och drev väck kaparna. De påbörjade därefter bygget av en befästning. Det handlade om en gigantisk kvadratisk anläggning vid ringmurens sydvästra hörn. Inom området fanns jättemånga byggnader. En av dem var det väldiga bostadstornet Blacken. Runt omkring allt fanns vallgravar.

Medaljens baksida var att allt blev väldans dyrt. För att finansiera projektet höjdes skatterna till skyhöga belopp för betalarna, ”stadens invånare”.

När drottning Margareta dog blev hennes systers barnbarn, Erik av Pommern, kung av unionen Danmark, Sverige och Norge. Egentligen skötte de tre länderna sig själva, men höll ihop om det hettade till och någon anföll dem.

Erik insåg att det var betydelsefullt att kunna försvara Visby och Gotland. Därför fortsatte han bygga vidare på den stora befästningen, som Tyska Orden påbörjat. Men Erik hade betydligt större visioner än så. Han ville det skulle finnas ett jättestort slott med tinnar och torn. Han stod naturligtvis inte själv för grovarbetet. Till det såg han till att Visborgs slott blev hela Gotlands största arbetsplats. Han tvingade alla manliga gotlänningar att hjälpa till. Vad de fick i betalt vet jag inget om. Däremot läser jag att skatterna höjdes till ”taket”.
I början av 1430-talet stod Visborgs slott äntligen klart. (Stavades då Wisborgs slott)
Du ser den bevarade Lantporten som vi skrivit och visat upp tidigare i kategorin ”Portar & Torn i gamla Wisby”.

Erik av Pommern var en riktig diversearbetare. För han ledde även kapningar av skepp och plundringar i de svenska kustlandskapen. Med andra ord kunde han skrivit Sjörövarkung på sitt visitkort. I 13 år bodde Erik på Visborgs slott. I slutet belägrade han sig där. Till slut lyckades kung Karl Knutsson Bonde och hans soldater ta sig in och ”köra iväg” Erik från Gotland.

Nu flyttar vi fram i tiden. Sverige blev återigen svenskt vid freden i Brömsebro 1645. Men alla problem var inte lösta mellan Sverige och trätobrodern Danmark. Danska trupper landsteg på Gotland och drog fram mot Visby och slottet. Det tog inte många timmar för dem att inta både ö och slott.

Samtidigt insåg några av deras hjärnceller att de egentligen hade förlorat makten. De förstod att svenskarna skulle kräva tillbaka Gotland efter fredsavtalet. Därför bestämde de sig för att svenskarna minsann inte en gång till skulle få makt över Visborgs slott. Åtgärden blev att avsluta med att spränga den väldiga fästningen till endast stenhögar återstod.
Själva bestämde vi oss för att ta bilderna innan det blev för grönt i omgivningen. Kommer det något gott ur krig? Dystra tankar från en vapenvägrare. Bättre att tänka på en Bamsekram från en dotter om några timmar.

Tecken på underkastelse?

Publicerad den av
8

Vi fortsätter att beta av landmuren och har kommit till biten som kallas för Valdemarsmuren. Sant är att Valdemar Atterdag 1361, med sin stora armé, fortsatte mot Visby efter sina lätta segrar mot bönderna på ön. Sedan finns det två varianter om legenden.

Jag tror på denna version, som jag läst om i helt andra sammanhang. Det var nämligen inte ovanligt förr att ”övermännen” krävde att muren revs för att förstärka krigsnederlaget. Kung Valdemars krav var att 11 ryttare skulle kunna rida in i bredd.

Senare krävde han att muren byggdes upp igen och skulle förses med 13 tinnar, som du ser längst upp på muren och inte finns någon annanstans på ”mursträckan”. Det finns också tydliga bevis (dendrokronologiska dateringar) på att muren byggdes upp två år senare, 1363.

Efter förlusten var hela Gotland under danskt herravälde i nästan 300 år. (med några smärre avbrott. Först vid freden 1645 i Brömsebro blev Gotland svenskt igen.

Här parkerar vi cyklarna ibland, innan vi njuter av Historiens vingslag.

Strandgatan; etapp 5 – Tyskt och flyttat

Publicerad den av
16

Under Visbys storhetstid, från mitten av 1100-talet till en bit in på 1300-talet, blomstrade handeln. Strandgatan var paradgatan och kallades för dåtidens Manhattan. Gatan låg strax intill hamnen med kaj. Det var alltså vatten där nuvarande Almedalen ligger. Vilken mäktig syn det måste ha varit för dem som kom in till Visby med ett skepp och blickade in mot mer än 20 vita, pampiga, höga packhus som stod på rad längs Strandgatan bakom sjömuren. Vi kommer att i några blogginlägg ta med dig längs med kullerstensgatan.

Fortsätter vi söder ut på Strandgatan, från Liljehornska huset, når vi på andra sidan vägen Burmeisterska huset.

Om vi tar oss tillbaka i tiden hade Gotland haft det mycket tufft en längre tid efter sin storhetstid, i mitten av 1100-talet och fram till början av 1300-talet. När Gotland återigen blev svenskt, efter freden i Brömsebro 1645, var målet att få igång ekonomin på ön på nytt. Ett av knepen var att locka hit framgångsrika tyska köpmän. En av dem som kom hit var Hans Burmeister, som 1650 köpte en obebyggd tomt på Strandgatans sjösida. Han är byggherre till detta hus.
Det rödtjärade och knuttimrade huset ger en unik bild av hur det kunde se ut i Visby på 1600-talet.

Luckan som du kan se på fotot användes flitigt. Den fälldes ner när Visbyborna skulle köpa varor.

Det varken du eller jag kan se ska vara något helt fantastiskt. Gotlands kända 1600-tals målare Johan Målare (Bartsch) lär ha åstadkommit enorma vägg- och takmålningar, framför allt i salen. Vad sorgligt att väggkonsten inte visas för allmänheten på något vis. Enligt litteratur som jag läst ska det finnas en blandning av dramatiska jaktscener, bibliska berättelser, smått ekivoka framställningar och mycket annat sevärt. (Jag har sett foton också från de målade rummen.)

I samma trädgård finns sedan mer än hundra år detta pepparkakshus. Visst är det gulligt.
Gottvaldska huset som det egentligen heter var en av få nybyggnationer under 1500-talets fattiga Visby. 1906 flyttades huset från S:t Hansgatan till den Burmeisterska tomten. En sak som är speciellt med huset är att det är byggt i två olika byggnadstekniker och bestod ursprungligen av tre sammanbyggda hus.

När det gäller Långsidan mot gatan och ena gaveln handlar det om korsvirkesteknik, som är ovanligt i Visby. Däremot är husets baksida byggt i den betydligt vanligare skiftesverkstekniken. Denna teknik kallas på Gotland för bulhus. Ni är säkert flera från fastlandet som hört det ordet någon gång.

Personligen tycker jag de ska sälja pepparkakor och glögg i huset under kalla decemberdagar. 🙂

Inte byggt på en kafferast

Publicerad den av
46

Den här mäktiga ringmuren som är 3 440 meter lång och elva meter hög är megakänd över hela världen. Fortfarande får jag nästan nypa mig i armen när jag ser den. Bor jag verkligen i Visby? Hoppas jag aldrig kommer att hinna bli hemmablind på ön.

Muren är byggd av brutna kalkstenshällar.

Ringmuren är tillverkad i olika etapper. Först byggdes i mitten av 1200-talet Sjömuren som var ett skydd mot fiender från havet.

Nästa etapp var Landmuren som uppkom av en konflikt mellan staden Visby och det gotländska alltinget och ledde till inbördeskrig på Gotland 1288.

Länge krävde stadens handelsmän tull och andra pålagor när någon på ön ville föra in sina varor innanför muren.

Från början fanns det 29 torn. Nu återstår 27 st.

Högsta marktorn är Långa Lisa som är sex våningar högt.
Äldsta är Kruttornet som byggdes före muren. Tiden var runt 1150 och hamnen låg då där Almedalen ligger nu. (Kruttornet på bilden nedanför)

Det sista stora anfallet mot Visby ägde rum 1525. Då anföll lybeckarna och stormade in över ringmuren. Visby stacks i brand. Kyrkor och kloster rensades på allt av värde. Endast Domkyrkan S:ta Maria klarade sig från att bli ruin.

Kungen Magnus Ladulås informerades om muren och tullavgifterna. Han krävde borgarna i Visby på skadestånd för det gigantiska svartbygget och utfallet mot landsbygden. Borgmästaren och rådet fick vackert skriva sina namnteckningar på underkastelsebrevet. Samtidigt stärkte kungen Visbys ställning som fri handelsstad med eget styre.

Både Visby och Gotland fick en självständig ställning. Invånarna betalade mindre skatt än de på fastlandet. Men de deltog inte i kungaval och tog inte emot någon kung på Eriksgata.

Jag tycker det är otroligt fängslande att betrakta denna ringmur och försvarstorn och jag njuter under mysiga promenader in och ut genom portar. Samtidigt går tankarna till krig, korruption, elände och misär. Därifrån vidare till den ljusare perioden då Visby var som störst och ön inte var svensk.

Från mitten av 1100-talet och en bit in på 1300-talet var Visbys storhetstid. Handeln blomstrade på hela ön och ryska, baltiska, danska och svenska köpmän flyttade till staden.
Visby hade fullvärdigt medlemskap i den medeltida handelsorganisationen Hansan.

Läsning för den extra intresserade bloggläsaren:
Stormar, isvintrar, boskapsdöd och pesten/digerdöden och den danske kungen Valdemar Atterdags invasion 1361 var motgångar som ledde till att de tyska köpmännen tog över den nordeuropeiska handeln.

Vid freden 1645 i Brömsebro blev Gotland åter svenskt. Då var Visby en stad i ett bedrövligt förfall. Tronföljaren Karl Gustav, som fått Gotland till underhållsland, var inne på att riva och bygga nytt i Visby. Han ville flytta ringmuren och stadens invånare till Slite. Jag är tacksam för att det inte blev något med de dystra planerna. För som med mycket annat så går livet i cirklar. Redan under 1700-talet återhämtade sig Visby och upplevde en andra högkonjunktur när det gällde handel och sjöfart. Många år senare kom belöningen med stort B. ❤
Det var megastort när Visby hamnade på UNESCO:s Världsarvlista. Allt med syftet att skydda och bevara världens kultur- och naturarv till kommande generationer. De utvalda objekten representerar platser av stort värde för hela mänskligheten. Hatten av för denna utmärkelse. Hoppas kommande generationer kommer att njuta och läsa på om historien. Därefter berätta vidare för sina barn och barnbarn. Muntlig tradition som aldrig tenderar att bli mossig enligt mig. Den ”moderna” människan tänker kanske tvärtom. Vad vet lilla jag.