Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord. Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren. Vi svarar på kommentarer med en symbol.
Fotnot: Inget skinntorrt butiksnamn precis. Läste att de senaste butiksägarna hittade en skylt med namnet Äppelblomman på ägorna. Det finns delar i husen i gränden som är från 1700-talets mitt. Korta Klockgränd finns mellan affärsgatan Adelsgatan och Vårdklockegatan. Tänk att bo längst ner på gatan och ha den vida underbara utsikten över havet. ❤
Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad. Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉
I den gamla muren finns Lantporten. Du kan även tydligt se den större och ursprungliga porten.
Från början byggdes antagligen Lantporten för att det skulle finnas en förbindelse ut till Södra vallgravarna utanför muren. När Wisborgs slott byggdes förminskades öppningen rejält. Troligtvis för att göra slottet säkrare. Inte så konstigt att de ändå ville behålla en förbindelse mellan slottets inre borggård och de yttre försvarsverken åt söder.
Vilka spännande fotsteg vi tog genom den gamla muren. Både på fysisk plats och tankemässigt, bakåt i historien. Nu befann vi oss plötsligt ute vid kuperade Södra Slottsgränd. Jag läste att detta ursprungligen var en port i första stadsmuren. När slottet byggdes murades porten nästan fullständigt igen. Det spekuleras ibland om det kanske var den första Söderport i Wisby?
Vi var ensamma på platsen, så vi hade möjligheten att kunna röra oss i egna valda mönster. Min nyfikna sida undrade självklart hur det såg ut innanför den röda porten? Tänk att ha en insynsskyddad trädgård och ett hus som bär på flera hundra års händelser. Vad härligt att Gotland och Visby inte rycktes med i den sorgliga ”riv-epok” som jag själv fick uppleva i min barndomsstad. Den världsarvslistade Hansestaden Visby har både sitt skydd och ansvar för att få behålla utmärkelsen.
Tidpunkten var midsommarveckan i juni 1994. Vi hade hyrt en stuga på Bornholm. Efter att först bott en natt i ett trångt vandrarhemsrum i Ystad tog vi morgonfärjan, som på den tiden tog sin tid att färdas med. Två timmar och en halvtimme. Extra trevlig start var att vi fick träffa och fika en stund med min bror, fru och deras två pojkar. Deras vistelse på ön var inne på sista timmarna. Vår hade precis börjat. Nice att det fanns en blå dörr och många blå detaljer på stugan och i trädgården. Annars var den på tok övermöblerad. Vi stängde direkt till rum som vi därmed slapp städa i om en vecka. I det fina lusthuset i trädgården satt vi och åt bara vid några få tillfällen. Vädret var orsaken. Kaffet hann nästan både bli kallt och skvalpa över innan jag kom dit med brickan. Sedan var vi såklart i rörelse under dagarna på många skiftande ställen.
Vi bodde nära havet, på en plats som heter Balka. Därifrån gick vi snabbt ner till stranden. Det småregnade och blåste rejält under ankomstdagen. Vid ett tillfälle under veckovistelsen låg vi på en filt på den fina omtalade stranden i Dueodde. Vi såg bara ett fåtal människor omkring oss. Vi kände på vattnet. Iskallt. Inte en tanke på att bada.
Likt turister tittade vi i broschyrer och besökte kända, fina sevärdheter. Här tog vi en stillsam paus vid en fotvandring i det rejält kuperade området Paradisbakkerne.
Solveig njöt i den frodigt grönskande sprickdalen med namnet Döndalen. Nästa år hoppas jag hon kryper omkring där med m-objektiv och studerar smådetaljer. Men framför allt att min älskade pusselbit njuter och trivs med de nya ö-besöken. ❤
Helligdomsklipperne är en av mina absoluta favoritplatser på Bornholm. Där har vi varit vid ”alla” våra tre besök på ön.
Vi åkte till Almindingen enbart för att försöka hitta denna häftiga sjuträdsskapelse. Det gick inte lika bra tjugo år senare när vi skulle visa våra döttrar ”trädkonsten”. Jag läste vid hemkomsten att den hade ruttnat och sågats ned.
Vid vårt första besök, blev rejält kuperade kuststaden Gudhjem min personliga favorit. Det händer att vi fortfarande dricker kaffe ur de tuffa blå muggarna, som vi köpte där i en butik på den branta… nu tog jag en snabb tur till skåpen och insåg att muggarna i keramik inte fick följa med på vårt sista äventyr. Snyft. Då blir det inget trettioårsfirande nästa juni. Minns nu faktiskt att Solveig frågade. Alla dessa tusen beslut som vi var tvungna att fatta. Helst snabbt om det inte var väsentligt.
Trots att vi inte hade så mycket erfarenhet drog vi redan då jämförelser med Ystad och Simrishamn i Skåne. Kullerstensgator och liknande hus med rosor växande framför med minimalt med jord omkring rötterna.
Cyklarna var med. Vi var pålästa och visste att det nedlagda järnvägsnätet hade gjorts om till cykelvägar. Mycket klokt beslut som vi uppskattade.
Förutom all cykling hade vi två minigolffighter, rodde i en sjö, spelade boule på stranden och prövade på utomhusbowling.
Ändå hann jag med att titta på fotbollsmatcher från USA under sena kvällar och in på nätterna. ”Bara det inte påverkar dagarna”, sa min söta fru till mig. Det gick bra både för mig och de svenska hjältarna som senare bärgade ett brons. Thomas straffräddning blev till och med ett frimärke. Men då var vi hemma i Halland igen. Jättekul var det att jag och Solveig hade tippat 40 strörader på VM-tipset. I och med att det var utsträckt på flera dagar var det länge spännande. Vi hade chans att vinna på flera rader – ett tag.
Vi besökte en av de berömda rundkyrkorna. Jag klev uppför en slingrande brant stentrappa och…
…fick med Solveig på bild. Tror inte att hon såg mig. Fast det ser så ut på fotot.
Två dagar kvar till hemfärd. Vi blev lite oroliga att blåsten skulle finnas kvar eller ännu värre öka i styrka. På färjan svepte istället den nästan tropiska värmen in. Detta höll i sig i flera veckor. Visst minns du? Synd den inte kom en vecka tidigare. Då hade det blivit ett helt annat semesterminne.
Det är samma sak vid varje flyttning. De två utbildade bibliotekarierna sökte sig snabbt till närmaste bibliotek på Kaptensgatan. Intressant att det går snabbare att cykla än att ta bilen mellan vår nya lya och bibblan (skulle lätt kunna gå på mindre än tio minuter). Förutom frisk luft och motion får vi en underbar utsikt över havet och det känns som det skulle vara möjligt att simma över till Ven. Vii ser även norra Själland. Jag som alltid älskat havet och öar får därmed en dubbel dos av det sistnämnda.
Efter vi fått våra nya lånekort kunde vi på hemmaplan äntligen börja bläddra i juli månads ”Bokspegeln” och därefter beställa en rejäl dos titlar. Vi har inte precis haft tid för läsning under många veckors tid. ”Aldrig mer flytta”, brukar vara en sliten fras mellan oss. Aldrig tycks vi hålla det oskrivna avtalet. Eller hade vi taskigt minne redan 1992? 😉
Vilken förmån att kunna göra beställningar på hemmaplan och sedan inte ens betala en riksdaler när vi hämtar dem. Samma förmån på vackra Gotland. När vi bodde i Ystad fick vi betala för varje beställning. I Skummeslövstrand var det antagligen familjen Lidén som gjorde att bokbussen behöll sitt stopp vid vår återvändsgata. Våra döttrar var då riktiga bokslukare. Vår bästa tid var naturligtvis när vi lånade hem böcker som vi packat upp från en låda. Själv var jag socialbibliotekarie och måste såklart veta först om böckerna passade mina låntagare. Solveig som jobbade som barnbibliotekarie hade en rejäl trave böcker vid sängen när vi bodde i Hjo. Hennes nya guldkorn passade jag också på att läsa. Alla dessa nostalgiska minnen… ❤
Då syftade jag på nostalgiska och fina minnen. Min första beställning kom redan dagen efteråt. Romanen handlade om motsatsen. Den gripande romanen som Kelly Rimmer gediget snickrat ihop är inspirerad av en sann historia. Här handlar det om NASA:s kontroversiella underrättelseprogram som anställde före detta nazister efter andra världskriget. Kapitlen växlar mellan Sofie i Berlin och i Huntsville, Alabama och Lizzie i Texas och i Huntsville i Alabama. Tidsperioden flyttar sig framåt från 1935 och in på femtiotalets första del. Jag är känd för att ”suga” i smådoser av innehållet i en bra bok. Gå och fundera ett tag. Hur hade jag gjort i samma sits? Det är så lätt att ha åsikter och låta präktig i olika sammanhang. Men känner vi oss själva till 100 %? Här handlar det inte om svart eller vitt. Rimmer plockar fram många olika nyanser. Det allra sorgligaste är att vi människor TILLSAMMANS inte har blivit klokare och lärt oss av historiens mörkaste tider. I min fantasi försökte jag lista ut hur jag skulle gjort i Sofie och Jürgens knepiga situation. Betyg 5/5.
Ps. Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol. Det enda mörkar jag vill tillåta mig att befinna mig är november månads naturliga kretslopp. Hundratals timmar återstår innan jag förhoppningsvis kan välkomna alla leksugna till fråga 1. Det ser ut att bli tio Skrapkryss i potten. En av dem går till någon som navigerar rätt i Grändernas stad. Men först ska vi åka med en fullastad ”Den lilla blå” till vårt magasin i Kurt Wallanders stad, som var det givna nästa bostället, under våra fem underbara Gotlandsår. Livet går inte rakt fram på räls. Min nästa bloggplan fick sig en ”käftsmäll”. Kanske får du redan i nästa inlägg en glimt av den. Då tittar jag i nostalgins backspegel. Gotlandsinlägg kommer givetvis att fortsätta trilla in på gotlanduppochner. Men de får vackert lära sig att ibland stå tillbaka under resten av året. Längre fram i tiden lägger vi i nuläget inte ner någon energi på. Du som nåt ända hit ner i texten. Var rädd om dig och alla dina medmänniskor runt omkring dig. ❤
En söndag i juli lämnade vi Visby och åkte norrut. Första stoppet blev Harudden. https://gotlanduppochner.com/2023/07/22/det-galler-att-vanda-blicken-at-ratt-hall/ Där klarade vi oss precis från att bli genomblöta, men när vi väl satt i bilen igen öste regnet ner över oss. Därför fick parkeringsplatsen utanför Halls kyrka bli vår fikaplats. Där satt vi i bilen en stund och njöt av kaffet samtidigt som vi väntade på uppehållsväder. Vi hade turen på vår sida. Ganska snart kunde vi packa ihop fikakorgen, plocka fram våra kameror och traska tvärs över vägen.
Hall kyrkänge – Jag läser på hembygd.se att det finns en karta från 1695, över Hall socken, där man kan se att det då var ängsmark både norr och söder om kyrkan. Idag är det bara kyrkänget kvar av den hävdade ängsmarken. Hall sockenförening ansvarar för skötseln av änget. Tack till alla er som ser till att änget sköts om.
Både Bosse och jag har njutit av många av de gotländska ängena. Vi har lämnat ”stan” med trafik och turister bakom oss, åtskilliga gånger, och åkt ut till lugnet och grönskan. Förvånande nog har vi ofta varit helt ensamma.
Nja, det var förstås en sanning med modifikation. Det beror förstås på vad man menar med ensamma. Vi har träffat på många djur, speciellt småkryp. En del har vi lyckats fånga på bild, andra har frestat tålamodet till max.
I det här änget kunde vi läsa på om olika växter och djur tack vare de fina och informativa skyltar som Länsstyrelsen Gotland ligger bakom.
Ganska snart insåg vi att det hade varit en klok idé om gummistövlarna fått följa med på resan. Det hade de förstås inte… och därför började det bli blött om fötterna.
Men vem har tid att tänka på blöta fötter när det finns både humlor och fjärilar som sitter helt stilla och väntar på att bli fotograferade?
Öppet och ljust med fin och örtrik markväxtlighet (hembygd.se). Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.
Är det något jag kommer att sakna från Gotland, nu när vi blivit fastlänningar igen, så är det möjligheten att ta med fikakorgen och åka ut till ett Gotländskt änge. Därför blev jag lite extra glad igår när vi cyklade ut och upptäckte Tallskogsleden. Det verkar som om Helsingborgs kommun gjort en stor satsning på att skapa grönytor och möjlighet för alla att upptäcka naturen även i Skåne.
Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord. Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren. Vi svarar på kommentarer med en symbol.
Fotnot: En kort gränd mellan Adelsgatan och Vårdklockegatan som man lätt kan passera utan att gränden får den minsta uppmärksamhet. Kanske var det mina första fotsteg här?
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉 Ps. sista gången som jag kopierar denna fasta text, som synligt hängt med sedan sjätte januari 2019. Först ut var Follingbo kyrka.
Tornet är äldst. Det uppfördes i början av 1200-talet. Koret och det tvåskeppiga långhuset kom till omkring 1300. Undra om det är abonnemang på sittplatserna? Längst upp är säkert dyrast. 😉
På den inmurade skulpturen ser du ett lejon vars tassar ligger på en människofigur. Lejon var en symbol för kraft och ett vanligt motiv i den romanska stenskulpturen.
Kyrkan var låst förra gången som vi åkte förbi Etelhem. Denna gång hade vi bestämt tid med kantorn som kom och öppnade för oss. Vi kände att det var en speciell känsla, att vi denna septembereftermiddag (2022) skulle avsluta ett spännande, intressant och på gränsen till högtidligt projekt, som gett oss så mycket tillbaka. Hoppas intresserade medmänniskor runt om i världen även i framtiden hittar hit till bloggkategorin ”Medeltida kyrkor på Gotland”. ❤
Triumfkrucifixet med ringkors med de fyra evangelistsymbolerna avbildade på korsändarna är från 1300-talets slut.
Predikstolen är daterad 1648 och är sannolikt ett verk av Visbysnickaren Jochim Sterling.
Altaruppsatsen av sandsten tillverkades i Burgsvik 1690. I korfönstret finns det några glasmålningar kvar från slutet av 1200-talet.
Dopfunten från 1100-talet, av Hegwald, är berömd i gotländsk skulpturhistoria. Den har bland annat lyfts fram av experten och konsthistoriken Johnny Roosval (1879-1965) som ett enastående mästerverk.
Kyrkans väggar är prydda med kalkmålningar från två perioder. 1300-talets början och 1400-talets mitt.
Tänkvärda ord: ” Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.” Martin Luther King
När man tar färjan över till Fårö får jag nästan varje gång en känsla av att ha kommit till ett annat ”land”. Alltså inte bara en annan liten ö. Det är så mycket som skiljer sig från Gotland. En sak som dock är gemensam är att det finns gott om fiskelägen. Både stora och små till antalet bodar. Det sägs att man måste vara skriven på Fårö för att få äga en bod här.
Det här lilla fiskeläget på östra sidan heter Friggars. Jag sträckte på benen och gick ut och hoppade lite mellan stenarna i vattnet och balanserade på smala träbitar medans Solveig plåtade. När jag tog mig tillbaka igen bad jag att få låna kameran för att zooma in ett fiskeläge en bit bort vid Kyrkvikens strand.
Här på hemmaplan kan jag konstatera att det inte är Verkegards/Verkas länning som ska bestå av fem röda bodar. Därmed slår jag till med att facit är Hagalunda.
Även denna månad visar vi offentlig konst från Slite och precis som förra gången är det Slitesonen Bertil Nyström som är mannen bakom verket. Skulpturen står på ett torg och föreställer en kvinna som tömmer ett vattenkrus över huvudet. Bertil föddes i Slite 1890 men flyttade till Stockholm redan samma år, då hans pappa dog, endast 30 år gammal. Bertils mamma var utbildad konstnär och uppmuntrade Bertils konstnärliga läggning.
Efter olika slags sysselsättningar, Bertil hoppade exempelvis av arkitektstudier, började han som 23-åring på Konstakademin i huvudstaden. Intressant tycker jag, som en Halmstaduppväxt grabb, att hans lärare på den fina utbildningen var Carl Milles. Är det någon läsare som inser vad jag tänkte på för välkänd staty?
Både under somrarna under studietiden och under resten av hans liv fortsatte han med restaureringsarbeten i kyrkor. 1934 flyttade Bertil Nyström tillsammans med sin fru till Gotland. Därefter var han verksam på ön som skulptör och kopist av medeltida träskulpturer.
Det finns många medeltida kyrkor på Gotland där Bertil Nyström har lämnat tjusiga spår efter sig. Han lär ha varit mycket duktig på att göra kopior av medeltida original. Ett exempel är den välkända ”Öjamadonnan” i Öja kyrka. Bertil har även gjort egna tolkningar. En finns i samma kyrka och bär namnet ”Johannes”. Här under ser du den välgjorda kopian. Originalet finns i Gotlands Fornsal. (Hoppas jag)
Första egna utställningen hade Bertil i Stockholm 1931. Då ställde han bland annat ut porträttbyster på sina författarvänner från storstaden. Eyvind Johnson och Ivar-Lo Johansson var två för mig ”tunga” och välkända namn. Hoppas duon var nöjda med slutresultatet. Själv gick mina frågetankar nyss till om Bertil och hustrun slog ner sina bopålar i Bertils barndomsort, Visby eller på helt andra platser på Sveriges största ö. Ibland gillar jag möjligheten att INTE googla utan låta min egen fantasi tänka fritt. Annars risk att den rostar igen. Omöjligt skulle säkert Solveig säga.
Den lilla blå tog oss, sista biten lite guppande, från Herrviks fiskeläge upp till Kuppen. Ett smultronställe som jag tror många turister missar under sina besök på östra Gotland. Namnet har det efter en kopp i bestämd form – KUPPEN.
När vi klivit ur bilen, vid det gamla restaurerade sjömärket, och började betrakta havet slog det mig att det faktiskt är närmare till Balticum än det är till svenska fastlandet. Den magnifika utsikten rensade bort mina mörka tankar.
Men allra närmast ser du Östergarnsholm som även lär kallas Austagansholm. På holmen finns det två fyrar. Den gamla byggdes 1817-1818. Den ”nyaste” byggdes samma år som min pappa föddes, 1921. På sommaren är det möjligt att besöka platsen som förutom fyrarna har spännande strandgrottor och bitvis mysiga, lysande vita stränder.
Från Herrvik hade vi kört genom tallskog. I de gamla döda tallgrenarna ska det finnas många sällsynta skalbaggsarter. Här på klinten kunde vi notera att marken bär rejäla spår av havets otroliga krafter. Vågorna som med sina virvlande rörelser genom alla dessa år har gröpt ur fördjupningar, strandgrytor, i den flata berghällen.
Tryggt att veta att det finns stenhårda, men rättvisa, kustvakter som aldrig slösar bort en hundradels sekund på att blinka eller väja.
Det var en mycket fin sträcka att gå, som givetvis även lämpar sig för jogging eller cykling.
Jag har aldrig tröttnat på att röra mig vid Gotlands kuster och studera omgivningarna med sina skiftande ansikten.
Jag hade berättat för Solveig om möjligheterna att stöta på den vackra fjärilen karminspinnaren som enbart finns i Sörmland och på Gotland. Tyvärr så såg hon bara en, en kort stund. Innan hon fått fram sitt macro så var chansen bortflugen. Det fick bli en färgglad blomma istället…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 