Kategoriarkiv: Gotlands norra sida

Takstains gård

Publicerad den av
6

Det var den vita skylten, som Länsstyrelsen sett till kommit upp, som var orsaken till att jag körde in på grusvägen. Takstains gård hörde jag talas om redan under mina skolår. Vilket av dem alla är svårt att leta upp i minnets skafferi. Troligen var det från en historielektion på mellanstadiet.

Solveig satt kvar i bilen. Jag gick och funderade över vem den där filuren Nicolaus Taksten, som levde på tolvhundratalet, egentligen var. Vilka skrönor är sanna?

I den gamla manbyggnadens nedervåning ska finnas rester från bröderna Nicolaus och Mikaels stenhus. Hade de en intern tävling om vem som kunde vara elakast? Självklart förstår jag att den förstnämnda inte var Guds bästa barn. Ändå tog han sig till kyrkan på söndagarna. Undra av vilken eller vilka anledningar? Här vill jag göra om det slitna ordspråket ”Fint folk kommer alltid sent.” För Nicholaus kom när han kom. Prästen fick allt vänta till dess innan han började gudstjänsten. Till slut började bönderna i församlingen att reta sig på detta. De övertalade prästen att börja tala trots att ”Takstainarn” inte hade dykt upp. När Nicholaus kom ridande och upptäckte att de börjat blev han ursinnig och högg ner prästen.
Det finns även en annan sägen som berättar om att bönderna gaddade ihop sig och slog ihjäl Nicholaus i hans eget hus.

Vad Solveig gjorde i bilen vet jag inget om. Själv tog jag kort på den gamla kvarnen, som du såg i förra inlägget, zoomade in husen och försökte ha ett inre samtal med mig själv. Under tiden tog jag nya kort på kvarnen. Antagligen var det därför murputsen började ramla av. 😉

Självklart hade varken jag eller ”Den lilla blå” några planer på att ta oss in. Måste vara jobbigt och farligt när människor inte respekterar detta (syftar enbart på motorfordon). Samtidigt visste jag enligt mina anteckningar om villkoren från Länsstyrelsen, som ställt upp med money för restaureringen, enligt artikel 6/9-19. Alltså kunde ”jag och kameran” traskat in och tagit några närbilder. Men min stundtals vilda fantasi tänkte på en rejäl stor hungrig hundras som kom fram bakom hörnet och ville hälsa på mig… Själv är jag ju blyg som en viol eller var det fiol? 😉

Vi har på de fem åren träffat på liknande situationer. Jag väljer ingens sida för jag har inte tillräckligt med ”kött på benen”. Men ofta blir det dubbel motsats info och en krock mellan privatmark, kommunal mark, turister, fastboende m.m. Exempelvis vem ska betala & utföra vägunderhåll? Det är ingen lätt ”nöt” att knäcka. Men förr eller senare behövs det en rättvis och hederlig nötknäckare där ansvar går före egen vinning.

I korgolvet i Lärbo kyrka finns en gravsten över sockenbon Nicolaus Takstain, som dog 1274. Texten på gravstenen ber oss beklaga hans brott.

Fotnot:
En ny vecka. Endast drygt tre veckor kvar tills ABC och Grändernas Stad-mästerskapet inleds. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂 😀 ❤

Takstens Väderkvarn

Publicerad den av
10

Vi hade varit i väg och cyklat på Norra Gotland och fortsatte med bil i omgivningarna. Jag hade dagarna innan tittat i pärmar, böcker och på internet för att se efter vad som fanns mellan de mer vanliga ”tre vägarna” mot norr och Fårö. Sedan är det självklart alltid extra kul att välja de ännu mindre vägarna. Där jag absolut inte vet vad som finns bakom den slingrande smala guppiga grusvägens skarpa kurva. Äventyr kallar jag det för. Tror min älskade fru har något annat, för mig, namn på just de färderna. 😉

Kvarnen härstammar från 1700-talet. Den är byggd av sten i konisk form. Kvarnen har tre våningar och en vridbar hätta av trä med faltak. I slutet på nästa århundrande förnyades maskineriet. Då byttes bland annat kuggar och drev i järn avskaffades.
Ända in på på början av 1900-talet var kvarnen i bruk till gårdens behov.

Som du kunde läsa på min detaljbild hjälpte Lärbro hembygdsförening till med restaureringen av kvarnen, 1987-1990. I samband med detta undersöktes kvarnverket och de hade igång kvarnen och de fick kvitto på att den är i malbart skick.
Kvarnen är ett byggnadsminne.

Med blöta fötter

Publicerad den av
9

En söndag i juli lämnade vi Visby och åkte norrut. Första stoppet blev Harudden.
https://gotlanduppochner.com/2023/07/22/det-galler-att-vanda-blicken-at-ratt-hall/
Där klarade vi oss precis från att bli genomblöta, men när vi väl satt i bilen igen öste regnet ner över oss. Därför fick parkeringsplatsen utanför Halls kyrka bli vår fikaplats. Där satt vi i bilen en stund och njöt av kaffet samtidigt som vi väntade på uppehållsväder. Vi hade turen på vår sida. Ganska snart kunde vi packa ihop fikakorgen, plocka fram våra kameror och traska tvärs över vägen.

Hall kyrkänge – Jag läser på hembygd.se att det finns en karta från 1695, över Hall socken, där man kan se att det då var ängsmark både norr och söder om kyrkan. Idag är det bara kyrkänget kvar av den hävdade ängsmarken. Hall sockenförening ansvarar för skötseln av änget. Tack till alla er som ser till att änget sköts om.

Både Bosse och jag har njutit av många av de gotländska ängena. Vi har lämnat ”stan” med trafik och turister bakom oss, åtskilliga gånger, och åkt ut till lugnet och grönskan. Förvånande nog har vi ofta varit helt ensamma.

Nja, det var förstås en sanning med modifikation. Det beror förstås på vad man menar med ensamma. Vi har träffat på många djur, speciellt småkryp. En del har vi lyckats fånga på bild, andra har frestat tålamodet till max.

I det här änget kunde vi läsa på om olika växter och djur tack vare de fina och informativa skyltar som Länsstyrelsen Gotland ligger bakom.

Ganska snart insåg vi att det hade varit en klok idé om gummistövlarna fått följa med på resan. Det hade de förstås inte… och därför började det bli blött om fötterna.

Men vem har tid att tänka på blöta fötter när det finns både humlor och fjärilar som sitter helt stilla och väntar på att bli fotograferade?

Öppet och ljust med fin och örtrik markväxtlighet (hembygd.se). Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

Är det något jag kommer att sakna från Gotland, nu när vi blivit fastlänningar igen, så är det möjligheten att ta med fikakorgen och åka ut till ett Gotländskt änge. Därför blev jag lite extra glad igår när vi cyklade ut och upptäckte Tallskogsleden. Det verkar som om Helsingborgs kommun gjort en stor satsning på att skapa grönytor och möjlighet för alla att upptäcka naturen även i Skåne.

Vattenlek

Publicerad den av
6

Även denna månad visar vi offentlig konst från Slite och precis som förra gången är det Slitesonen Bertil Nyström som är mannen bakom verket. Skulpturen står på ett torg och föreställer en kvinna som tömmer ett vattenkrus över huvudet.
Bertil föddes i Slite 1890 men flyttade till Stockholm redan samma år, då hans pappa dog, endast 30 år gammal.
Bertils mamma var utbildad konstnär och uppmuntrade Bertils konstnärliga läggning.

Efter olika slags sysselsättningar, Bertil hoppade exempelvis av arkitektstudier, började han som 23-åring på Konstakademin i huvudstaden. Intressant tycker jag, som en Halmstaduppväxt grabb, att hans lärare på den fina utbildningen var Carl Milles. Är det någon läsare som inser vad jag tänkte på för välkänd staty?

Både under somrarna under studietiden och under resten av hans liv fortsatte han med restaureringsarbeten i kyrkor.
1934 flyttade Bertil Nyström tillsammans med sin fru till Gotland. Därefter var han verksam på ön som skulptör och kopist av medeltida träskulpturer.

Det finns många medeltida kyrkor på Gotland där Bertil Nyström har lämnat tjusiga spår efter sig. Han lär ha varit mycket duktig på att göra kopior av medeltida original. Ett exempel är den välkända ”Öjamadonnan” i Öja kyrka. Bertil har även gjort egna tolkningar. En finns i samma kyrka och bär namnet ”Johannes”. Här under ser du den välgjorda kopian. Originalet finns i Gotlands Fornsal. (Hoppas jag)

Första egna utställningen hade Bertil i Stockholm 1931. Då ställde han bland annat ut porträttbyster på sina författarvänner från storstaden. Eyvind Johnson och Ivar-Lo Johansson var två för mig ”tunga” och välkända namn. Hoppas duon var nöjda med slutresultatet.
Själv gick mina frågetankar nyss till om Bertil och hustrun slog ner sina bopålar i Bertils barndomsort, Visby eller på helt andra platser på Sveriges största ö. Ibland gillar jag möjligheten att INTE googla utan låta min egen fantasi tänka fritt. Annars risk att den rostar igen. Omöjligt skulle säkert Solveig säga.

Det gäller att vända blicken åt rätt håll

Publicerad den av
11

Harudden är en plats som vi gärna återvänder till. (Vid ett tidigare besök hittade vi alpnycklar här, en av de orkidéer som Gotland är ensamma om i Norden.)

När vi parkerat bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt och att det kändes lite för kallt när solen gick i moln, men att det blev lite kvalmigt när den kom fram igen.,

Egentligen spanade vi efter gulyxne, en av orkidéerna som vi inte hittat… än. Den hittade vi inte den här gången heller, trots ett intensivt spaningsarbete. Kärrknipprot fanns det gott om och de är faktiskt fantastiskt fina om man tittar nära..

Hm! Åt det här hållet kändes vädret plötsligt en aning opålitligt.

Det var som om något väntade runt hörnet.

Bosse började dra sig mot parkeringen medan jag fortsatte att fota. Oj så mörkt det blivit helt plötsligt. Var det inte en regndroppe som landade på min hand?

Så gick jag en liten bit till och vände mig om för att ta den sista bilden. Och plötsligt fick vädret ett annat ansikte. Ibland gäller det bara att vända blicken åt rätt håll!

Seglare går ombord

Publicerad den av
4

Månadens offentliga konst hämtar vi från torget i Slite på norra Gotland.

Seglaren står där med sjömanssäcken kastad över axeln. Undra om han kommit hem eller är på väg någonstans ut på stora havet?

Tiden då hamnen och segelskutorna var den tongivande näringen i Slite.
Bertil Nyström var både skulptör och Sliteson med lång erfarenhet. Fartygen fraktade osläckt kalk, virke m.m. Bertils farfar var den berömda skeppsredaren och kalkpatronen Ferdinand Nyström. Bertil själv hann vara ute på flera turer till England, Tyskland och Norge innan han bestämde sig för att bli konstnär.

Bertil Nyström har utfört ett flertal skulpturer och utsmyckningar. Nästa konstverk på gotlanduppochner är också ett verk av Bertil. Då ska jag berätta mer om Slitesonen.
Jag bör tillägga att Bertil fick hjälp med ”huggen” av Henna Karlsson som var en annan känd Slite-bildhuggare.

Fördelen att ”färja” tidigt

Publicerad den av
14

Visst är det härligt att ”Den lilla blå” är morgonpigg. Själv vaknade jag när klockradion gick igång klockan 04:29.

Klockan 05:02 var mina solbrillor på plats. För solen är fortfarande mer morgonpigg än jag – än så länge.

Vi bor i norra Visby och tar oss snabbt ut på väg 148 mot Fårösund. Målet var samma som förra sommaren, att hinna till färjan, kl 06.00, mot Fårö. Förra året hade vi sällskap av några fordon och medmänniskor på färjan. Denna gång var vi helt ensamma. Förutom, såklart, någon som lotsade oss dit.

Som vanligt gick vi ut en kort stund och betraktade omvärlden.
Lite sifferfakta. Sträckan på vatten är 1300 meter och tar 6 minuter. Vilken lyx att den är avgiftsfri. Tack!

Du kan konstatera på de tre sista bilderna att vi på tillbakasträckan inte var helt allena. Men det fanns fortfarande utrymme för fler fordon.

Innan vi åkt våra sex minuter tillbaka till Fårösund mötte vi en färja. De hade nämligen börjat gå en gång i kvarten. Den här färjan var antagligen ”fullastad”.

Jag bad Solveig ta kort på kön och vi konstaterade att den sträckte sig upp till kvarnen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg. Med jämna mellanrum får de köande veta hur lång väntetiden beräknas vara. Undra vad rekordet är när de ska åka tillbaka till Gotland efter en het julieftermiddag?

Fotnot:
Nya bloggbesökare kanske tror att en av bloggägarna är en siffernörd som gillar att åka till Fårö och sedan direkt göra en U-sväng och åka hem igen. 😉 Så är inte fallet. Vi hade underbara, soliga, lugna timmar, varvat med promenader och fotografering, på Fårö och hann med väldigt mycket mysigt och trevligt. Det fanns en planerad rutt som improviserades med jämna mellanrum. Då och då, framöver, kommer vi att lägga in ett Fåröinlägg.

Tingshuset i Allekvia

Publicerad den av
8

Jag minns mycket väl våra första bilresor i augusti 2018, när vi lämnade vår labyrint av ouppackade flyttkartonger och tog en nödvändig paus. Vad spännande det var att åka iväg några mil från Visby. Undra hur många gånger jag nämnt repliken till Solveig? ”Måste stanna någon gång och ta kort på det gamla tingshuset i Endre.” Äntligen blev det av.

Det hände mycket på Gotland efter freden i Brömsebro 1645. Ön delades in i norra och södra härad. Detta tingshus uppfördes för Gotlands norra härad under sent 1830-tal. Fram till 1962 hölls här ting. Därefter tog Tingshuset i stora staden Visby över.

Troligen var det en man vid namn J.G. Klingwall som tog fram ritningarna till huset. På den tiden var det häradshövdingen Ödman som höll i taktpinnen. På Wikipedia läser jag att huset fick flyglar och en stor park i engelsk stil. På bottenvåningen fanns arkiv och kök. Undra hur tingssalen såg ut på den tiden?

Personligen förknippar jag mest Endre socken med innebandyklubben Endre IF. Vilken framgångssaga den klubben varit med om. Aldrig åkt ur högsta serien. Den stora legenden är kvinnan som hade nummer 17 på ryggen. Anna Jakobsson. Vilken lirare och lagspelare! Extra trevligt var det förstås att det var hon som var mäklare när vi köpte vår bostadsrätt…

Missade famntaget i Hörsne Prästänge

Publicerad den av
14

Kul att bli välkomnad av en trevlig kommitté. Det händer inte varje gång som vi kommer till ett änge. För visst är det skillnad på Bä och Bu.

Av en slump såg vi skylten Hörsne Prästänge. Vi insåg att vi inte hade varit i detta änge tidigare.

Som vanligt fick ”Den lilla blå” stanna utanför grinden. Det är något visst med att besöka ett gotländskt änge. Här handlade det dessutom om ett Naturreservat sedan 1986. Arealen är på ungefär 11 hektar.

Det är Naturskyddsföreningen Gotland som äger och sköter Hörsne Prästänge. Det innebär att de på traditionellt sätt sköter om fagning på våren, slåtter under högsommaren och allt efterarbete under sensommaren. En stor APPLÅD och ett tack till föreningen från gotlanduppochner.

Inom området löper en naturstig. När vi kommit in i själva änget delade vi på oss. Solveig sjönk ner någonstans och började ta kort med sitt macro. I inlägget ser jag överst en smörblomma och sedan en häftig tvåbladsorkidé, som ser ut som en slags grön gubbe.
Det känns som väldigt länge sedan vi ”redovisade” tvåblad. Tidigt i morse när 99,9 % av befolkningen på Sveriges största ö sov, stötte vi på en ny orkidé som kommer att bli nummer tjugofyra här på bloggen.

Någon gång förra året läste jag på internet om favoritplatser på Gotland. Anders Lekander skrev om ”Famntaget i Hörsne Prästänge”. Han berättade att i ängets norra del, i en undanskymd vrå, finns det två träd. En ask och en lundalm som slingrar sig om varandra. Det ser även ut som om de växt samman. Tyvärr hade jag glömt sannsagan när jag gick där ensam i änget. Givetvis hade jag inte glömt att jag var lyckligt gift med en gammal kurskamrat från Bibliotekshögskolan i Borås. Men en…

… spännande stätta kan förvilla tankarna. Jag klev över och fortsatte på naturstigen utanför. En vacker fjäril gäckade mig x antal gånger. Kan de inte sitta stilla i tio sekunder? Där någonstans började jag tänka på tid och avstånd. Bäst att försöka hitta tillbaka till Solveig.

Solveig ställde in kameran på fotoillustrationer. Vi hade tur och slapp möte på ”enbilsgrusvägen” åt båda hållen. Det är en snäll raksträcka och en uppmärksam chaufför kan se hela sträckan och kan därmed vänta in bilen som var först på vägen.

Skulpturfabriken i en gård med anor

Publicerad den av
17

Vi vandrade omkring en bra stund i Laxarve änge och letade efter flugblomster. Vi hade sett en nytagen bild på Instagram och läst om att de originella orkidéerna fanns där. Trots detta blev vi till sist tvungna att ge upp och fortsatte istället vår utflykt till Skulpturfabriken i Boge.

När vi vandrat in genom den röda grinden stannade tiden till för en stund. Pilgårds i Boge är en gammal gotlandsgård med anor. Det finns sju olika byggnader, byggda under fyra olika sekler, läser jag på hemsidan (skulpturfabriken.se). Äldst är grishuset, som byggdes på 1600-talet (och som jag dessvärre glömde att ta kort på). Brygghuset (som skymtar rakt fram till höger i bild) är från 1700-talet. Ladan (längst bort i bilden) är från slutet av 1800-talet.

Den norra delen av ladan innehåller tillverkningsverkstäder. Vi började med att leta upp Stina Lindholm, skulptör och formgivare, som befann sig i den södra delen av ladan. Det är hon som står för den största delen av formgivningen. Hon startade företaget med ”tanken att förmedla produkter med visuell kvalitet tillsammans med hög materialkänsla” (citatet hämtat från skulpturfabriken.se).

I den södra delen av ladan finns gårdsbutiken. När vi pratat en stund med Stina tog vi trappan upp och där fanns det…

hur mycket som helst för den ”köpsugne”. Inget ”krafs” utan väl utvalda produkter.

På baksidan hamnade vi i den japanskinspirerade utställningsträdgården. Lite lagom skuggigt och luftigt en varm dag och med möjlighet att slå sig ner och njuta.

Kanske är detta gårdens vårdträd? Eller är trädet inte tillräckligt gammalt för det?
Ett vårdträd betraktades som en länk mellan generationerna i det gamla bondesamhället. Även träd kan ha intressanta historier att berätta.

En ”hästgunga” hade vi först tittat närmare på inne i butiken. Men nej, Bosse fick inte testa hur den fungerade.

Däremot gjorde vi en avstickare in i det gamla vagnslidret där det fanns en liten loppis.

Och sedan vandrade vi ut genom den röda grinden igen. Vilket trevligt besöksmål! Hit tar vi gärna med oss döttrarna och återkommer.