Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Efter att ha besökt Liste ängar, havet och Trullhalsar stannade vi till vid Bjärs hög som vi noterat på ditresan. Vi höll de fyrfotade under uppsikt, för vi hade inte tid för att umgås med dem, om de blev för nyfikna och bildade en yttre ring.
Namnet Bjärs hög har den fått efter gården Bjärs. Högen mäter 57 meter i diameter och är drygt 5 meter hög. Högar är torvtäckta bronsåldersrösen. Gotland har inte så många högar, men desto fler rösen. Däremot är högar vanliga i Skåne och Danmark. Orsaken är att på dessa två ställen bevaras organiskt material bättre, eftersom torven kan hindra att luft tränger in och förstör föremål. Mest kända undersökta är troligen Kiviksgraven i Skåne. Där minns jag att Solveig var tillsammans med en skolklass.
Bredvid fanns det några kämpagravar, som är en ruin av en bostad från äldre järnåldern.
Dags att hålla reda på kamerautrustning och dra sig mot ”utgången”. Flocken började visa mer och mer intresse och rörde sig mot de tvåfotade.
Vilket fint foto Solveig tog på en Skogsstjärna. ❤ Det behövdes något vackert att vila ögonen på efter det att jag, under den sista kilometern, kört slalom mellan groparna på den lilla smala vägen. Vi befann oss en bra bit från bebyggelse, på en plats som jag inte hade längtat efter att besöka en mörk stormig höstkväll. Möjligtvis under tidig tonårstid för att leka gömme.
Ingen vet helt säkert varför platsen kallas för Trullhalsar. Två skilda gissningar hittade jag i min research. Min personliga gissning är variant två: A. Stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. B. Det finns en våtmark i närheten som kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som även kallas för Trullet. Låt oss traska vidare på stigen så du kan bilda dig en egen uppfattning.
Det är fantasieggande att tänka sig att havsytan var 3-4 meter högre när gravfältet användes. Nu ligger gravfältet i tallskogen en bra bit från havet. Då fanns troligen en större hamn i anslutning till gravarna och fältet låg förmodligen på en udde eller halvö, nära strandlinjen.
Smålands landskapsblomma – Linnéa. Som en liten sagoälva i rosa klänning. Vi uppskattade denna plats som på 1920-talet inköptes av Gotlands Fornvänner. 1933 återställdes ett flertal gravar till sitt forna utseende.
Omkring 320 synliga gravar bestående av rösen, stensättningar och domarringar finns i Trullhalsars gravfält.
Lingon som blommar ❤ Det var en rofylld plats. Vi rekommenderar ett besök här om du för en stund vill känna historiens vingslag men det gäller att köra långsamt… Här finns möjlighet att göra en tidsresa bakåt, samtidigt som du njuter av blommor och fågelsång.
Wikipedia nämner att gravfältet beskrevs första gången 1801. Mannen bakom orden hette Carl Gustav Gottfried Hilfeling.
Under början av 1900-talet undersöktes ett flertal gravar som sedan återställdes. Exempelvis gjordes en arkeologisk undersökning 1915-16 av Birger Nerman. Mellan 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Fynden som påträffades var från 600- och 700-talen efter Kristus födelse. Denna tidsålder kallas för Vendeltiden och var förstadiet till vikingatiden.
Lite modernt vackert ögongodis, liljekonvalj.
I gravfältet har både män och kvinnor påträffats. Särskilt i kvinnogravarna har det hittats prylar som tyder på att människorna varit ganska förmögna. En del fick med sig smycken, vapen och något att äta. Själv vet jag med säkerhet att jag kan klara mig utan dessa saker när den dagen kommer. ”Vi kan inget ta med oss när…”
Förra gången vi var i trakten fortsatte vi vidare ner till vackra Hammars fiskebodar. Den här gången gjorde vi ett stopp vid Liste ängar.
Någonstans i fotot går det att skymta Solveig. Liste ängar är uppdelat i tre delar. Den första delen skulle varit mer spännande som barn. Nu gällde det att försöka undvika ögonskador och annat riv. Här handlar det om igenvuxen betesmark. Fram till 1930-talet släpptes djur ut på bete i strandänget. År 2023 gick vi en fight mot aspsly och annat mindre trevligt.
Plötsligt kom vi ut till andra delen och möttes av ljus och öppenhet. Jag blev inte klok på vad byggnaden hade för syfte. Området ska vara ett av Gotlands orkidériktaste änge. Undra om vi kan få både medalj och diplom för att vi inte lyckades hitta en enda orkidé?
Solveig gick ner på knä och började fota med sin kamera. Själv hade jag kommit in i tredje delens nedre kant och hade mina bruna ögon inriktade på något som jag aldrig tröttnar på att betrakta. Havet med alla sina olika ansikten. Denna morgon var EBB-ansiktet på.
Olika mönster i sanden.
Någon bloggbesökare som vill briljera och hjälpa till med namnet?
Solveig tog larven på bar gärning.
Liljekonvalj klarar jag av. Hoppas att det går lika bra för mig att sortera och dela upp alla foton från morgonens besök innanför ringmuren. Tur att vi alltid tar en bild i marken när vi byter gränd. För alla gränder/gator har inte gatuskyltar i båda hörnen. Så många olika dialekter och språk jag hört idag. Ibland fick jag lust att lägga mig i och visa upp mina kunskaper i halländska. Eller inte… Jag gillar att lyssna och betrakta.
I juni 2016 invigdes Svenskbygården i Roma. Där finns numera en utställning, studierum och ett litet kafé med uteplats. Vi åkte dit en lördag i september. (Kontrollera öppettider innan du åker dit.)
Vid ett besök här får du en god inblick i Svenskbybornas historia och livet i en by. Är du extra intresserad kan du höra höra gammalsvenska och Svenskbybornas traditionella sånger vid en lyssnarstation. Alla texter i museet är på svenska och engelska. Utställningen är producerad av Sofia Hoas. Forskaren och författaren Jörgen Hedman fixade faktatexter och Peter Knutas var formgivare.
En kort sammanfattning om Svenskbyborna. Låt oss börja på medeltiden. Flera svenska bönder bodde på ön Dagö utanför Estlands kust. Där bodde också en brokig samling av andra människor och kolonister. 1781 lämnade ungefär tusen av dem Dagö. Hälften av dem flyttade till byn Gammelsvenskby i dagens Ukraina. Livet blev inte som de blivit lovade. Bland annat hade de lovats färdigbyggda gårdar, odlingsbar jord m.m. Efter flera tuffa år med krig, missväxt och revolution kämpade svenskbyborna för att få återvända till Sverige. 1929 gav Sovjetmyndigheterna tillstånd för 90 % av befolkningen. Ungefär tusen tog sig med båt till Trelleborg i augusti där de möttes med pompa och ståt av en stor delegation med prins Carl i spetsen. Två tredjedelar kom till Gotland, en stor grupp till Vätterns södra strand och några till Stockholmsområdet. Åtta år senare fanns 750 svenskbybor kvar i Sverige. Flera av de andra tog sig till Kanada och USA. Men det fanns också de som åkte åt andra hållet, Omsk i Sibirien och Pavlodar i Kazakstan för att nämna två städer.
Vad fint det måste vara nu när det är färdigmålat i min favoritfärg. Det här är ingen politisk blogg. Men jag kan avsluta med att jag läser allt som Sofia Hoas skriver om i vår morgontidning, där hon berättar om hur svenskbybon i Ukraina har det efter det fruktansvärda som pågått där sedan februari.
En riktigt varm sensommarsöndag, när luften upplevdes stå stilla, åkte vi iväg efter lunch på en speciell rutt. Vårt mål var att rätta till några ”fel”. Vi började med två medeltida kyrkor som var låsta när vi var där 2019. Det kändes inte rätt att inte ge dem en ny chans. Vårt mål med att besöka ALLA borde även gälla inomhus. Ett annat mål var att leta upp ett speciellt hus i socknen Fole. Inte för att jag är en ”stalker”. Däremot ville jag skriva något snällt om en av Sveriges största skådisar genom åren. När vi nådde Fole stannade jag till vid Fole missionshus som invigdes 1914.
Egentligen byggdes Fole missionshus för Fole friförsamling och invigdes 1914. 1954 ändrades namnet till Fole missionsförsamling. 1987 överlämnades missionshuset till Fole EFS-missionsförening.
Församlingen i Fole ska ha ett aktivt församlingsliv och har blivit ett centrum för EFS på Gotland. Redan när vi gick ur bilen kom en man ut från huset. Vi berättade om gotlanduppochner och han ville bjuda in oss i huset som han hyrde i. Vi tackade nej. Jag ångrar mig nu. Orsaken var att vi fick ett mobilsamtal just då som gjorde oss en aning splittrade. Egentligen var detta vårt andra besök i Fole. Första gången besökte vi kyrkan. Denna gång borde jag kommit ihåg att det finns en staty vid skolan bredvid kyrkan. Skälet till ”glömskan” var så klart det ”hemliga” huset (gården) som jag skulle hitta denna gång. Gjorde jag inte. Trots att jag utökade antalet ”vägbesök”. Envis som jag kan vara ibland har jag givetvis inte gett upp helt. Helst inte som jag några dagar senare råkade se en instragramvän visa foto från Fole. Nu har jag fått några riktigt bra flygfotobilder av henne så… inte det minsta konstigt att jag inte kunde ratta dit för att ta ett par kort UTANFÖR grinden.
Vi har åkt väg 143 mellan Visby och Ljugarn många gånger. Framför allt har vi åkt förbi detta hus längs vägen i Roma väldigt många gånger, utan att besöka affären. Vi har ju en fallenhet för att ta oss fram tidigt på morgonen. Till och med före solen.
När jag satt på stora biblioteket en vintersöndag och rekade för en ny säsong på gotlanduppochner la jag märkte till en bok om kapell, som funnits och finns på Gotland. Vi hade redan lagt in kapell i anslutning till fiskelägen så kategorin fanns redan på bloggen. Jag läste att Roma Filadelfiaförsamling höll till i kapellet, som byggdes 1933. Verksamheten upphörde och församlingen lades ner 2002.
Kapellet såldes två år senare och gissa vad det är för verksamhet här nu. Ledtråd. Det är inget växthus eller blomsteraffär. 😉
En skön söndag trillade ner istället för regn på tvären. Vi hade bestämt möte med en klockare längre fram på eftermiddagen. Till dess hade vi bestämt oss för spontanbesök och stopp längs septembervägarna. Vi hade gärna samlat på oss fina höstbilder inför almanackan 2023. Första stopp blev Roma Kungsgård. Där köpte vi fina hemligheter och lakrits i choklad från Konfektyrfabriken i Hälsingborg (Gammalstavning) till en diabetiker med god smak.
Vackert och trivsamt, men vi insåg snabbt att vi får vänta några veckor innan vi hittar lämpliga höstmotiv för nästa almanacka.
Om den gamla boken kunnat tala tydlig gutniska kunde den berättat för oss sitt exakta födelseår. Jag vet bara att trädet planterades någon gång på 1800-talet.
Det var 2020 som vi var här sist och spatserade i de historiska trädgårdarna som Statens fastighetsverk fortsatt att varsamt restaurera. Vi diskuterade vad som gjorts sedan sist. En sak var jag helt säker på. Just den här solrosen sken inte för oss vid förra besöket. Men vi kom fram till att en hel del var nytt och trivsamt att beskåda. Jag uppskattar och trivs i sådana här oaser. Livet känns så enkelt och rofyllt. Samtidigt gled tankarna ibland iväg till när munkarna gick här och jobbade med blicken sänkt mot marken, av vördnad mot Gud.
Äppelodling. Jag såg ingen etikett fastsatt med ”superklister”, så jag vet inte vad sorten heter. Men frukten såg både aptitlig och giftfri ut. En härlig hälsosam kombination.
En aster som lyste vackert under septembersöndagen.
Våra steg styrde mot Örtagården. Jag frågade aldrig Solveig var hon trodde att Dumle befann sig. Vissa frågor lämnar jag ibland kvar i skafferiet. 😉
En sista titt på ruinen av klosterkyrkan innan vi fortsatte vår trivsamma biltur till nästa stopp. Tänk att vi där satt och fikade och samtidigt skådade mot ett slott.
I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974) I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.
”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.
SkönhetsmedelFlaskor med olika innehåll och för olika behov. Hushållsvågar och plåtburkar
Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?
För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej
Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉
På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen. Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.
Ett klassiskt varumärke
Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid. En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”. Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.
I söndags tog vi en trevlig tur med Gotlandståget. Sträckan är 6 km lång och går från Hesselby station, i Dalhem, till Roma. Vagnarna är från 1900-talets början.
Vi tog oss en pratstund med nästan hela personalen, som består av medlemmar från Föreningen Gotlandståget. Vilket jobb de lagt ner sedan 1972 för att kunna visa det som finns kvar av den gotländska järnvägsepoken. I etapper fram till 2015 har de återuppbyggt banan mellan Hesselby och Roma. Köpt in lok, vagnar och föremål m.m.
I Hesselby finns museum, butik och Jernvägskaféet som vi skrev om för ett tag sedan. Barnen står kanske här och pekar på loket eller den populära lokförarmössan som ligger bredvid. Eller är det karamellerna som vinner? Det finns även annat att välja på, för före detta barn.
Luckan öppnades och mannen i uniform undrade såklart vart vi skulle resa och hur många biljetter vi ville köpa. Solveig betalde och två biljetter kom ut i nedersta luckan. Ordning och reda.
Solveig klev på och tog kort tjugo minuter innan avgång. Våra medresenärer cirkulerade då runt stationsområdet eller satt och fikade i trädgården på Jernvägskaféet. Vi fick en trevlig pratstund med ett par från Skåne som var här på semester. Vi valde att sitta i vagnen bakom loket. Som vanligt i körriktningen. Vagnen var byggd 1913 och hade en gång i tiden rullat på Roslagsbanan.
Den unga artiga konduktören klev på längst fram och gick sedan genom vagnarna och klippte biljetterna. Lokföraren tutade i kurvorna. Vi såg nyfikna kossor i en dunge och en äldre kvinnan tog kort på tåget. Eller var det bara på mig? 😉 Vi passerade stationerna Eken, Munkebos och Nygårds innan loket stannade i Tule station och vi fick kliva av.
Jag och Solveig var mycket nöjda med den här mannens berättelse om Gotlands järnvägs toppar och dalar. 🙂 Tänk att det fanns hela sex järnvägsbolag på ön innan SJ tog över. Topparna var frakten av sockerbetor i godstrafiken och militärerna under andra världskriget. Sedan tog bilismen över ”makten”. Mannen var duktig på att blanda mellan fakta och anekdoter där vi fick skratta en stund. Tänkte nu på att han berättade om stationsfamiljen på denna station, som bodde i ett rum och kök. Måste varit trångt med tanke på att paret fick elva barn. Men som mannen skojade om, de hade ju väntsalen att leka i när det var luckor i ruljangsen. Sedan fick vi givetvis reda på hur projektet med föreningen Gotlandståget startade och utvecklade sig till det är idag.
Efter att ha stannat till kort vid Roma kungsgård var sista stoppet Roma station. Ett nödvändigt stopp. För här tar rälsen slut. Vi tog oss en bensträckare medans…
…lokföraren och övrig personal skötte sina sysslor med att förflytta loket till positionen längst fram i setet. Undra hur många tusen gånger min pappa gjorde just den sysslan? Men egentligen började han som eldare på ånglok. Sedan avancerade han till lokförare. Ett yrke som han därefter hade fram till sin pensionering, när han fyllde 60 år. Det var inte ofta han åkte tåg på sin fritid. Han betalade istället för bensin och rattade på vägarna. Men hans yngsta son utnyttjade möjligheten med gratisåkning till råge. Ibland fick skolan klara sig utan en elev som hellre tog en tur till Danmark, Göteborg, Malmö eller Helsingborg. Skolväskan fick inte följa med på utflykten. Den låg snällt i ett skåp på Halmstad station. Aldrig glömde jag att ta ut den x timmar senare. ”Hur var det i skolan idag?” jag mumlade något och undrade om jag fick provsmaka det som doftade så gott från köket. Alla dessa minnen…
Nöjda klev vi in i ”den lilla blå” och rullade iväg en kort sträcka. Vi lyfte ut fikakorgen och intog kaffe och ätbart vid bordet vid Dalhemsån. Därefter tog vi oss en härlig bensträckare längs med ån. En ljuvlig plats. ❤
En sak till. Det går utmärkt att hyra en dressin och cykla längs med banan de dagar då de inte kör trafik (tåg). För små barn finns det barnsitsar till dressinerna.
Det blev som sagt var inget ”tuffande” med Gotlandståget för oss i söndags. Men vi kommer att återkomma. I rätt tid. 🙂 Däremot blev det ett trevligt besök i stinsens gamla brygghus. Här går det utmärkt att fika eller äta lättare mat. Antingen utomhus eller inomhus där det finns plats för 70 gäster.
Jag fastnade snabbt i de gamla svartvita bilderna från järnvägens glansdagar.
Det sägs att en bild ”beskriver” tusen ord. Men egentligen tog jag flera bilder direkt när vi kom in, under tiden som Solveig gick till disken. Då var det gäster vid fyra bord. När vi valde ut kort till inlägget blev det istället detta ”klassiskt rena”. Jag kan tänka mig att det ofta är fullsatt här, både inomhus och utomhus, när Gotlandståget är igång. (Se förra inlägget)
Jag fick provsmaka Solveigs kaka. Den var farligt god. ❤
Vädret kan skilja sig rejält på Gotland. I Visby var det blå himmel och sol. Här i mitten av ön, i Dalhem, drog det ihop sig till ett åskväder. Hur det blev med den saken har jag inte svaret på. På vår balkong var det sommarvärme när vi en halvtimme senare kom hem. Den kvällen intog vi där årets första kvällsmiddag. Det lär bli fler. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 